Richard Sörman skrev nyligen här på sajten en berörande text om att han vill ha en svensk tillhörighet, ha någonting att komma hem till där han kan känna att han är en del av ett större sammanhang; ett land och ett folk som bara är hans eget, och att detta borde gälla för alla människor. Han påpekade också att den diskussionen inte har varit möjlig i offentligheten eftersom etablissemangets härskarteknik varit att rasistnischa alla invandringskritiker.

Någonting klack till i mig. Jag har skrivit om migrationsfrågan sedan min debattartikel publicerades i DN 2008 om hur journalistkåren, en kår som jag själv tillhör, mörklägger sanningen om invandringens konsekvenser.

Men det är först nu, i takt med den ökade polariseringen i samhället, där motpolerna radikaliseras och trycket mot invandringskritiker fått pyspunka som jag känner att någonting inom mig börjar släppa. Jag syftar mest på att rasistkortet inte längre är ett lika effektivt vapen som tidigare. Även om jag har fortsatt att skriva böcker och vara aktiv på alternativa sajter, erfar jag först nu hur rädd jag också har varit för repression och brunsmetande. Kontaminationen är jämförbar med coronans och smittvägarna lika många och osäkra. Man vet aldrig när man kan råka ut för ett angrepp.

Beskrivningen av mig som icke rumsren började med att Jan Guillou skrev två artiklar i Aftonbladet (här och här) om att jag var en xenofob med ”en bockfot som sticker fram”.

Detta efter att jag 2008 hade debatterat med honom i SVT Debatt om huruvida journalisterna mörklägger sanningen om invandringen. Tittarna fick rösta och jag fick 91 procent av deras röster. Det var början till påståenden och konstigheter från delar av systemmedia om att jag var fascistoid, mörkerman med mera.

Därpå följde att vissa etablerade journalister tog kontakt med mig och berättade att de i princip höll med mig, men att det var lika med frysfacket om de nämnde sådant på jobbet. Jag träffade dem på platser där vi inte kunde bli igenkända och så småningom avtog kontakterna. De menade att de riskerade alltför mycket om vi knöt närmare band. Sedan tillkom ett antal mer eller mindre bisarra möten med personer aktiva i den alternativa världen. Detta var för minst tio år sedan då alternativmedia inte var lika etablerat som idag. Vi kunde ses i källarutrymmen eller i hörnet på nedre våningen i något hotell eller någon pizzeria. Kanske någon av dessa personer hade smått paranoida eller konspiratoriska drag, men jag nämner detta för att visa på hur skräckslaget klimatet var och hur det genomsyrades av motståndarsidans framgångsrika sätt att använda sig av guilt-by-association.

Jag minns också alla möten med kvalificerade personer om att starta en tankesmedja eller kanske till och med en större mediekanal som på allvar skulle kunna utmana main stream media, men under alla år stöp detta på att vi inte kunde få finansiärer som kunde backa upp oss. Så alla dessa fria och djärva själar som jag har mött skingrades för vinden och återgick till sina bloggar eller sina jobb. Nu är några av dem döda, andra sjuka eller har lämnat landet, och jag känner ett vemod över att våra förhoppningar blev kvar på perrongen medan tåget gick.

Därtill kom ett par ledarskribenter i våra större tidningar som berättade att de antingen fått recensionsförbud eller uppmanats att skriva kritiskt om min och etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstbergs bok ”Invandring och mörkläggning”. Nu var de antingen hemligt kritiska inför mig mot sina chefer, som utfärdat ett sådant dekret, eller blidkande för att jag skulle förstå det svåra i deras situation. Ett av flera exempel på vad som hände då var när Aftonbladet i maj 2013 recenserade ”Invandring och mörkläggning” till bilder av marscherande nynazister. Recensionen avslutades med att sådana som Arnstberg och jag borde förpassas ut ur offentligheten:

”Frågor som dessa kan vi debattera, så får Arnstberg, Sandelin och alla de andra härja vidare någonstans i skymundan”, menade kulturskribenten Samuel Edquist.

Bekanta till mig, som fortfarande kunde ta plats på den offentliga arenan och som jag visste i stort sett delade mina åsikter, undvek att gilla mina migrationskritiska texter på Facebook. Som en av dem sade när jag frågade varför: ”Folk är fega, men själv är jag bara taktisk”. Jag minns också vad en framgångsrik vän på en av våra större redaktioner sa till mig: ”Skulle jag skriva vad jag tyckte, så skulle jag bli ekonomisk martyr”.

Jag har vid samtal med skribenter i min bekantskapskrets förstått att de på allvar har fruktat att mista sin försörjning om de talade ur skägget om invandringen. De vill ha jobbet kvar, få fortsatta uppdrag, erhålla stipendier, ha bra förlagskontakter och bli inbjudna till olika seminarier och så vidare. Jag klandrar dem inte, det har varit en överlevnadsstrategi, även om den kanske inte är särskilt hedervärd. Alltför mångas tystnad under alltför många år har lett till att vårt land nu är inne i en aggressiv självskadefas där vi går mot en ökad polarisering och riskerar att bli ett farligare och fattigare land att leva i.

Mina chanser till fem-sex sista yrkesverksamma år och en bra pension försvann efter det att jag offentligt gick in i debatten för tolv år sedan. Under många år kände jag mig obehaglig till mods och vidtog försiktighetsåtgärder för min säkerhet. Även om jag aldrig mottagit något explicit hot, har obehaget hela tiden funnits där, till exempel när systemmedias reportrar ringt och förhört sig om vad jag är för slags figur och vilka motiv och vilka kopplingar jag kan tänkas ha.

När trycket från rädslan släpper, stiger istället vreden fram. Idag är jag mest förbannad över att alla de som tystade oss dissidenter lyckades så väl. Själva kunde de aldrig klara av att ta en hederlig debatt om de fakta som jag alltid har försökt att presentera för att försöka väcka min omgivning med. Vänsterns, medias och det politiska etablissemangets skrämseltaktik har hittills varit mycket framgångsrik. Att sätta sig upp mot den är det få personer som har klarat av eftersom våra motståndare har tillgång till makten och det offentliga rummet. Hoppas innerligt nu att deras värdegrundsterror äntligen kommer att tappa stinget.