BITTE ASSARMO: Il Maestro är borta – men hans musik är odödlig

KULTUR En legend har gått ur tiden. Den italienske kompositören Ennio Morricone har gått bort, 91 år gammal. Just nu har jag svårt att sätta ord på hur det känns. Jag inser att jag inte kan känna sorg på det sätt man känner när en nära anhörig lämnar jordelivet, men det känns ändå tungt och tomt. Han har liksom alltid funnits där, som en så viktig del av min värld, han som skapade historiens mest fantastiska filmmusik. Jag menar, vem kan förbli oberörd av ledmotivet till ”Den gode, den onde och den fule”, eller ”Ecstasy of Gold” från samma film?

Själv upptäckte jag spaghettiwesterngenren när jag var i 10-årsåldern och lyckades smita in å en bio som visade en repris av ””För en handfull dollar”. Den första filmen i Dollartrilogin, regisserad av Sergio Leone, med en oöverträffat cool Clint Eastwood i huvudrollen och med en musik som inte liknade någon annan filmmusik jag någonsin hört.

Det var en filmupplevelse jag aldrig glömde, och som fick mig att börja älska genren. Kärleken har bestått genom åren – idag står både Sergio Leones dollartrilogi och ett stort antal andra spaghettiwesterns i min filmhylla, och när andan faller på (vilket den gör då och då) sätter jag på en av dem, sjunker ner i soffan och bara njuter.

När de tre dollarfilmerna – ”För en handfull dollar” (1964), ”För några få dollar mer” (1965) och ”Den gode, den onde, den fule” (1966) – kom sågades de (förstås) fullkomligt av svenska kritiker. Western (eller Vilda Västern, som man sa på den tiden) skulle vara amerikanskt och hör sen! Italienska westernfilmer var således bara skräp. Jag kan inte minnas att jag någonsin uppfattade några sakliga argument för den uppfattningen, men uppfattningen var likväl vedertagen. Dessutom spelades flera av filmerna in i Francos Spanien, och det var förstås fullkomligt oacceptabelt för svenska kulturkritiker. Om de åtminstone spelats in i Sovjet, liksom…

Det sistnämnda var det ingen som någonsin sa, såvitt jag vet. Men det är inte orimligt att tro att tanken fanns där. Men vad spelade det för roll, spagettifilmerna – och framför allt dollartrilogin (eller mannen utan namn-trilogin, som den också brukar kallas) – blev omedelbara publikframgångar, och för evigt förknippade med Ennio Morricone.

Sad Hill Cemetary – ikonisk scen ur ”Den gode, den onde, den fule”:

Ennio Morricone satte dock sin musikaliska prägel på långt fler filmer. Han var oerhört innovativ och lyhörd, och kunde på ett sätt som få andra väva in musiken i filmens handling på ett sätt som gjorde att det knappt gick att skilja musiken från skådespeleriet. Det går helt enkelt inte att föreställa sig Dollartrilogin, den mäktiga inledningen till Brian de Palmas ”De omutbara” eller den ödesdigra slutscenen i Roland Joffés ”The Mission” utan Morricones musik. Men Morricone diskriminerade ingen genre – han skrev lika gärna musik till lättsamma komedier och skräckfilmer som till stora produktioner av kända regissörer. Han behärskade helt enkelt varenda filmgenre, och kunde förstärka alla de stämningar och känslor som filmskaparna ville förmedla.

Det känns därför lite fjuttigt att alls försöka sig på att välja ut några få filmer ur hans digra produktion, men genom åren har jag förstås fått ett antal favoriter. Några har jag redan nämnt – andra är ”Death Rides a Horse” (en spaghettiwestern gjord 1967 av den italienske

regissören Giulio Petroni), Sergio Leones mästerverk ”Once Upon a Time in America” (1984), med Robert de Niro, Elizabeth McGovern och James Woods i ledande roller, ”State of Grace” (1990) med Gary Oldman i en av sina oförglömliga roller och naturligtvis Tarantinos ”The Hateful Eight” som gjordes 2015, och som gav Morricone en välförtjänt Oscar för bästa musik. Något han, om man ska vara ärlig, borde ha fått för många fler filmer.

Nu är Il Maestro borta. Men hans musik är odödlig. För den som vill lyssna, eller lyssna om, på hans musik finns mängder med material på Spotify och Youtube. Själv ska jag än en gång se om Dollartrilogin och njuta av det sällsamma samspelet mellan de både mästarna Leone och Morricone.

Bitte Assarmo