Gästskribent ANDERS BJÖRNSSON: Vårt behov av ett nationalspråk

Svenska språket måste värnas. Själv gör jag det genom att vara en – föralldel passiv – medlem i föreningen Språkförsvaret. Den har tagit som sin uppgift att se till att svenska används av landets myndigheter, företag och organisationer i intern kommunikation och i kommunikationen med dem, som bor i Sverige. Alla svenskar har rätt att bli behandlade och betjänade på sitt modersmål i offentliga sammanhang; fem officiella minoritetsspråk finns i landet, men majoritetsspråket är faktiskt inte på samma sätt skyddat i lag.

Framförallt bör man inte acceptera, att tvångsengelska införs i vårt land – lika onaturligt som tvångsryskan en gång var i sovjetväldets icke-ryska delar. Ryska är förvisso ett mycket vackert språk: jag minns, med vilken förtjusning vi läste Gorkij (Min barndom) och Tjechov (Damen med hunden) i gymnasiets ryskundervisning. Men när man vill vara säker på vad som menas, bör man inte tillgripa främmande tungomål. Jag har träffat fackfilosofer som anser, att utländsk filosofi inte ska läsas på originalspråket utan i goda svenska översättningar. Ofta räcker det inte med ungefärliga innebörder. Akademisk prosa skriven direkt på engelska av svensktalande är allmänt talat oläsbar. Det förekommer, att den på svenska också är det.

Det sagda innebär inte, att svensken inte ska lära sig språk – och gärna flera främmande språk än ett. Sedan jag upphörde att vara yrkesaktiv, roade jag mig med att göra översättningar till svenska från klassisk tysk skönlitteratur (Theodor Fontane, Werner Bergengruen, Joseph Roth. Marlen Haushofer). Det dög bra med skoltyskan (även om jag periodvis hållit tyskan vid liv som arbetsspråk). När man översätter, bildar man sig. Man tvingas söka och nöta in realia. Man ökar samtidigt sitt svenska ordförråd. Så naturligtvis har jag också som översättare och skribent, som föreläsare och radiopratare haft ett självpåtaget uppdrag att värna vårt svenska språk. Några grodor har det blivit.

Men nu om anglifieringen. Jag undrar, varför Virebergs industriområde, där jag – innan det bebyggdes – lärde mig att stå på skidor, måste byta namn till Solna Business Park. Denna undran har föga med nostalgi och än mindre med purism att göra. Namnbytet är inte motiverat av en förändrad funktion; i butiker och på krogar där är det nästan uteslutande svenska som talas. Varför då denna självkolonisering? Den har naturligtvis mentala och politiska följdverkningar. På ett nybyggt hotell i Helsingfors fann jag all information på finska, engelska och ryska – men ingenting på landets andra officiella språk, svenska! (Klyschan ”Money talks” sätter jag inom parentes.)

Vårt lands språkvård har haft oförtjänt dåligt rykte för att ha varit nitiska läroverksadjunkters älsklingsobjekt – och har därför i praktiken duckat, abdikerat. Att en ledamot av Svenska Akademien, vars primära uppgift inte är att utse Nobelpristagare utan att slå vakt om det svenska språket, kan tala om ”svensk media”, är ingenting som förvånar. Men varför får inte språket ha sina tvingande regler, när fotbollen, matematiken, schackspelet, ja, även en tolkande verksamhet som ett musikframförande har det? Du ska faktiskt hålla dig till vad som står i partituret! En annan sak är, att språket utvecklas, liksom det musikaliska språket.

Begriplighet är förstås det väsentliga, inte alltid korrekthet. Det kan vara svårt att varje gång träffa rätt i valet mellan ”sin” och ”hans”, det medgav även Erik Wellander i sin Riktig svenska. Och det är inte säkert, att alla tyskar förmår att välja rätt kasus, när de måste bestämmas sig för riktning eller befintlighet. Jag har aldrig förstått, varför det heter ”An den schönen blauen Donau”. Jo, jag förstår att ”an” betyder ”till”, men jag ser ingen annan rörelse än flodens. Nog för att floden kan tilltalas, fastän vi inte av den. Sådant får man leva med. Det heter ju också ”An die Arbeit”, ”An die Freude”, när man skålar till exempel. Livet är gåtfullt.

Den invasiva engelskan är ett problem. Jag har hört en högt bildad person – en språkprofessor faktiskt – för en utländsk åhörarskara tala om Stockholms slott som ”The Stockholm Castle”. Det är förlåtligt men pekar samtidigt på risken för missförstånd. Det sägs, att svenska EU-parlamentariker föredrar att hålla sina anföranden på engelska – när det finns tolkar! Ett annat problem är twitter- och bloggsvenskan och de så kallade kommentarsfälten, där allt tycks kunna passera. Det är inte OK, för att tala med en svensk statsminister. (Han talar för övrigt ganska bra engelska.) Varför detta lättsinne? Det är rimligt att kräva av invandrare att de lär sig vårt språk, men då går det inte samtidigt an att godta språklig nihilism och uppgivenhet i det offentliga rummet.

Det är roligt med språk. Det svenska språket har en oerhörd rikedom. Grammatik är nyttigt; personligen är jag benägen att satskommatera, men inga tidningsredaktioner godtar numera detta (så det får bli för dagboken). Jargong går för sig – och berikar språket, absolut. Men en gemensam normal måste läras ut, detta är skollärarnas plikt och det gäller särskilt för personer verksamma inom media (eller medierna) att se till att normalen iakttas och upprätthålls. Här syndas det. Det svenska kulturarvet kan inte försvaras med gallimatias, pubsnack, gap eller allmän slapphet.

Gästskribent