Gästskribent BENGT DHOVER: Det nygamla fokuset på etnicitet

Netflix är ett av de stora företag som gått ut hårdast med sin godhetssignalering i efterdyningarna av George Floyds tragiska död. De har aggressivt hjälpt fram de mest tårdrypande dramatiseringarna av historisk orättvisa mot svarta, VDn har skänkt 120 miljoner dollar ur egen ficka till svarta universitet, och bolaget har nu beslutat att minst två procent av dess nätta kassakista på fem miljarder dollar ska öronmärkas för banker, fonder och andra finansaktörer med exklusivt svarta ägare, se här

Vid första anblick är det givetvis inget fel med det. Vilket bigott monster skulle invända mot att hjälpa en historiskt eftersatt folkgrupp som de svarta i USA att komma ifatt?

Men vad händer på lång sikt om vi alla ska börja blanda in etnicitet i affärsbeslut?

Som kund har jag alltid sett främst till vad jag får för pengarna, med sekundära faktorer som rykte, efterhandsvärde och liknande långt därefter. Bilen jag köper bedöms alltså i huvudsak efter prestanda, känsla, bränsleekonomi och andra praktiska kvaliteter. Om jag står och väger mellan en dyrare japansk bil och en billig kinesisk uppstickare vinner japanen troligtvis trots allt, eftersom min generella erfarenhet är att japanska grejer håller medan kinesiskt ofta är skräp. Så lite fördomar har jag allt. Hudfärg på ledningen är däremot inte en faktor i min beslutsprocess.

I detta fall är produkten finansiell snarare än en bil. Visst låter det lovvärt med banker och finansinstitut, ägda av och för svarta, när man ser gamla dokumentärer om alla fula trick dåtidens banker tog till för att stänga minoriteter ute från vita kvarter. Men är det verkligen så år 2020? Fair Housing Act antogs 1968; sedan dess är det i lag förbjudet att behandla kunder olika.

En svart småföretagare som får avslag på sin ansökan om checkkredit på osaklig grund idag kan korka upp champagnen. Medias krigsrubriker och medföljande tillströmning av godhetssignalerande vita kunder garanterar goda affärer i åratal framöver. Om han eller hon ens behöver fortsätta driva firman, vill säga. Den armé av dreglande advokater som tävlar om att få driva process lär sopa hem tillräckligt skadestånd för att företagaren ska kunna tillbringa resten av livet i behaglig lyx utan att behöva lyfta ett finger.

Och för den delen, är det rimligt att utgå från att en svart mångmiljonär som fötts in i privilegium av rika föräldrar och glidit igenom amerikanska elituniversitet ska ha något sorts medfött band till fattiga svarta knegare? Är Wallenbergarna automatiskt du och tjenis med Kalle på ICAs lager eftersom de har samma hudfärg? Är Kalle skyldig Wallenbergs bank lojalitet på grund av ledningens hudfärg?

Nu ska vi alltså plötsligt låtsas att det är jätteviktigt med den etniska sammansättningen i bankens styrelse. Men är det inte lite extra vanskligt att börja fokusera på etnicitet inom just finans? Det finns ju en annan etnisk grupp som är klart överrepresenterad i denna bransch, och det saknas inte exempel där detta kommit att användas för att ursäkta diverse vidrigheter mot nämnda folkgrupp.

Den som orkar kan gå till lämplig Vit Makt-sajt och försynt fråga om det finns något samband mellan världens orättvisor och etnicitet i finansvärldens toppskikt. Gissningsvis lär du få höra argument som är till förvillelse lika de du hör från ”antirasisterna”. Lite som hur många ”woke” svarta i USA nu sjunger exakt samma visa om nödvändigheten av rassegregation som korsbrännargrabbarna med vita huvor gjort i 100 år.

Den absoluta majoriteten av kunder struntar sannolikt högaktningsfullt i om chefen för den ansiktslösa bankgiganten är vit, svart, gul eller grön. Faktum är att jag har en bestämd känsla att det som skaver mest är alla snikna avgifter, oavsett kundens hudfärg.

Bengt Dhover jobbar inom finans och heter egentligen något annat.

Gästskribent