PATRIK ENGELLAU: Säg emot

Det händer ej sällan att läsare som är vänliga att kommentera mina texter säger ungefär att ja, det där var väl bra, men varför förklarar du aldrig hur Sverige ska komma ur den här soppan av osunda ideologier och oskicklig politik? Jag blir brydd av sådana invändningar eftersom jag inte tycker jag gör något annat än pekar på vad jag tror är den enda möjliga utvägen. (Att fortsatt klafsa runt i träsket är ingen utväg.)

Utgångspunkten för mitt resonemang är en trossats som jag fick med mig från modersmjölken och folkskolan, nämligen att folk i genomsnitt är genomsnittligt begåvade vilket är ganska bra och att de därför innerst inne ser på tillvaron ungefär som jag även om jag medger att avvikelser kan förekomma. Jag tror alltså att hut går hem, i varje fall på lite sikt. Denna trosvissa söndagsskoledogm gör att jag tror på demokratin trots att övertygelsen ibland får sina törnar.

Demokratin i Sverige har emellertid, hittills med väljarnas goda minne, kapats av ett särintresse som utgörs av partipolitikerna som alla lever under samma villkor och har en stark tendens att fly sitt ansvar och att sluta leden när det skakar under marken (vilket märktes när coronakrisen slog som värst i april och maj). Politikerna är mer lika varandra än sina respektive väljare. Det finns därför, som jag uppfattar det, en grundläggande klyfta mellan politikerväldet, som är uppfyllt av PK-ismens i Sverige dominerade ideologi, och majoriteten av medborgare som bara ytligt tillägnat sig detta tänkande och då mest för att inte hamna i bråk och i värsta fall bli bannlyst.

Enda lösningen på Sveriges problem är att medborgarna använder demokratin till att skicka representanter till riksdagen som tänker på samma jordnära och sunt förnuftiga sätt som majoriteten av befolkningen. Jag vet inte om detta kommer att ske genom att ett eller flera existerande partier tar sitt förnuft till fånga eller om det krävs att helt nya ombud skickas till riksdagen (fast jag misstänker det senare).

Men detta, och det är min slutsats, förutsätter att en ny och friskare sinnesförfattning än den nu rådande PK-istiska tar ett grepp över nationen. Att åstadkomma detta går inte i en handvändning men jag vet hur det kommer att kännas när en sådan metamorfos närmar sig. Då kommer exempelvis folket att brista ut i hånskratt om det presenteras krav från olika aktivister att Sverige ska ta ned Linnés staty för att den store vetenskapsmannen skulle ha varit rasist. Då kommer universitetslärare att kunna ifrågasätta dekreten från Nationella sekretariatet för genusforskning utan att riskera utfrysning eller avsked.

Jag kan inte komma på något annat sätt att påverka nationens sinnesförfattning än att börja med sig själv. För det första måste var och en sluta skämmas eller ta åt sig av befängda anklagelse som att dagens svenska medborgare – du själv till exempel – skulle ha något ansvar för tidigare sekler slavhandel och att du därför bär på en skuld. Den skampålen är långt mer effektiv än det verkar eftersom även de som inte skäms ofta underlåter att protestera mot anklagelserna för att inte väcka ont blod.

Det här är en viljornas kamp. Vi normala människor med sunda åsikter är hunsade av ett gäng statsfinansierade aktivister och inte minst politikerväldets härolder inom media. Det bästa vi kan göra är att låta bli att skämmas och i stället säga emot. Andra kommer att lyssna. Vi kommer att vinna ty vi har verkligheten på vår sida.

Patrik Engellau