Om man vill göra det enkelt för sig själv att förstå västerlandets pågående dilemma så kan man konstatera att det sedan andra världskriget ständigt ökande ekonomiska överskottet använts dels till allmänna standardhöjningar, dels till att finansiera framkomsten av ett jättelikt transfereringssystem som med tiden har fått en egen vilja och en egen ideologi som kallas PK-ism i Sverige och wokeism i engelskspråkiga länder.

Transfereringssystemet har två väsentliga mänskliga komponenter, dels de individer som administrerar systemet – i Sverige politikerna och de anställda inom välfärdsapparaten – och dels klienterna. Starka ömsesidiga beroendet gäller inom transfereringssystemet. Till exempel betalar politikerna bidrag till klienterna och klienterna tackar med röster.

I serien oönskade och socialt oacceptabla uttalanden har jag nu kommit fram till följande tankekonstruktion: Frågan är om vi märkt av coronat utan allt ståhej i media. Det är en tillspetsning av en fråga som hörs allt oftare nämligen om boten, alltså nedstängningar och motsvarande, är värre än coronasoten.

Begrunda diagrammet ovan. Den gröna linjen visar antalet döda per dag under femårsperioden 2015 – 2019. Den lila linjen visar motsvarande dagliga dödstal i år.

Ännu har ingen dom över den svenska coronapolitiken fallit annat än att den preliminärt av många – till skada för den så kallade Sverigebilden – anses misslyckad. Enda hoppet för Sverigebilden vore om förre statsepidemiologen blev sannspådd i sin förutsägelse att när coronat är färdigt så kommer lika många människor per tusen att ha dött i alla länder. Om det dog riktigt många norrmän och finnar så skulle Sverige således få upprättelse.

Den 25 juni rapporterar Dagens Nyheter om åttioettårige Gösta Andersson. Medan Andersson i april tränade inför sin trettiotredje Vätternrunda insjuknade han i corona. Läkarna på Södertälje sjukhus beslöt att han varken skulle få hjärtlungräddning eller intensivvård. Det var i praktiken en dödsdom.

Anderssons barn tjatade för att pappan skulle få vård vilket lyckades. Han överlevde och tränar nu för nästa års cykellopp.

Det var länge sedan jag ondgjorde mig över det troligen mest fatala misstag som politikerväldet utsatt Sverige för under det senaste halvseklet, nämligen preposition 1975:26 som antogs av en enig – enig! – riksdag. För att du inte ska glömma frågan så ondgör jag mig igen.

Enligt propositionen skulle alla kulturer tillskrivas samma värde. Icke-svenska kulturer skulle uppmuntras på olika sätt, till exempel genom statsbidrag, för att kunna utveckla sin särart.

Denna endräkt hos riksdagsledamöterna förvånade mig länge. Jag kunde bara kunnat hitta en enda förklaring. För mig säger denna förklaring i tre led allt.

I mer än två sekler har västerlandet dominerat världen och vita män har dominerat västerlandet. Oavsett vad det beror på har denna ordning lett till den största framgång som hänt mänskligheten sedan skapelsen, nämligen allmänt välstånd, alltså inte bara välstånd för en gynnad elit utan för alla medborgare. Västerlandet har emellertid numera blivit så vant vid detta tillstånd att vi tror att situationen är normal bara för att den existerat i snart hundra år. Vi tror att fortsatt rikedom är garanterad.

Jesus från Nasaret var en märklig människa (om han nu fanns vilket jag är benägen att tro). Hans eget folk, judarna, eller i varje fall en grupp bland judarna, hatade honom och förmådde den romerske guvernören Pontius Pilatus att halvt motvilligt döma Jesus till döden.

Bilden av Jesu korsfästelse har etsat sig in i medvetandet på alla som bott i ett kristet samhälle och kanske rentav själv är troende. Vi har sett tusental målningar av denna händelse.

Det konstiga är att denna scen, som under tvåtusen år varit de berörda samhällenas troligen mest uppmärksammade begivenhet, är så illa förklarad. Själva avrättningen är nog äkta vara men motivet till domen har aldrig blivit tillfredsställande utrett – åtminstone inte så att jag är nöjd med domskälen. Ska man försöka begripa det där så måste man spekulera.

Jag har aldrig brytt mig så mycket om sport och idrott och har därför inte satt mig in i de existensvillkor som råder i den delen av samhället. Men nyligen gjorde en vän mig uppmärksam på vad som pågår – varje dag! Först trodde jag honom inte. Vi lever ändå år 2020. Skulle inte idrotten ha kommit längre? Jag beslöt att fördjupa mig i ämnet.

Det blev en skakande upplevelse. Inom idrotten råder total nonchalans inför allt som vårt samhälle står för, framför allt värdegrundstesen om allas lika värde. Inom idrotten förhånas den principen ständigt. Jag vågar påstå att idrotten systematiskt bespottar och förlöjligar vårt samhälles ädlaste och renaste strävanden. Om detta skett av oaktsamhet hade man kanske kunnat ha överseende, men så är det inte, ty överträdelserna är noga uttänkta och överlagda.

På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att tillträda min befattning som chargé-d´affaires vid den ännu inte byggda svenska ambassaden tillika min egen biståndsattaché. Jag visst inte att jag stod inför ett av mitt livs mest danande och gagneliga erfarenheter.

Erfarenheten var att saker och ting inte fungerade som man hade räknat med. Till en början trodde jag det var olyckliga tillfälligheter när det i veckor inte fanns toalettpapper att köpa i staden, när folk kom två timmar för sent till möten eller inte alls, när resväskan som skulle med planet till Lissabon i stället skickades någon annan stans och aldrig återfanns.

Med jämna mellanrum hör man politiker, inte minst statsminister Stefan Löfven, uttala satser som ”vi ska sätta människorna i arbete” och ”vi ska dra igång ekonomin efter coronakrisen”. Tankefiguren är att ekonomin är som en avstängd motorgräsklippare och att Löfven ska dra i startsnöret för att få igång motorn. Det är för många en tilltalande föreställning eftersom den kan skänka oss den trygga förtröstan att politiker har verktyg att lösa svåra problem som annars kunde bli besvärande. Den stora frågan är om regeringen verkligen besitter sådana förmågor. Jag tror inte det.