ANDERS LEION: Ceremoniernas mästare

Vad är en ceremoni? Vad är den till för?

Den skapar ett slags förundran: Detta är också livet – det består inte bara av likadana, gråa vardagar. Vissa ceremonier, som bröllop och begravning, är till för att uppenbara att en avgörande förändring har skett. Andra är till för att tvärtom understryka att ett sammanhang inte brutits, att det fortlever. Nationaldagsfirande hör till dem.

Fransmännen är mästare i att skapa ceremonier. Se bara på deras 14:e juli!

Så här såg det ut 2017, då USA:s inträde i första världskriget hundra år tidigare högtidlighölls. Trump var där. Han var mycket förtjust, glad som ett barn, (som det stora barn han är). Han ville ha något liknande hemma, men lyckades inte få till det.

2017 års ceremoni var annars mycket traditionell. Den kan ses som enbart en militärparad, men också en sådan är ett hyllande av nationen och dess gemenskap.

I år var det en helt annorlunda ceremoni, nödvändiggjord av Covid-19. Ett alternativ hade förstås varit att helt avstå från firandet. Istället vände man på ceremonin. Staten hyllade (Se främst 1,15 – 3,20. Man behöver inte språket för att förstå.) dem som stått i främsta linjen under krisen.

Vad kan man säga om detta franska firande? Är det löjligt? Kanske är den militära uppvisningen lite överdriven, syftande till att visa att man gärna vill vara den stormakt som möjligen var trovärdig under de Gaulles tid, men inte nu.

Men både detta firande och årets annorlunda visar att fransmännen tar sig själva på allvar, och att de är stolta över sig själva och sin nation.

Vi har inget liknande. Vi säger oss inte behöva sammanhang. Vi är för ständig förändring, med blicken stadigt fästad mot framtiden, ivriga att få veta vad den har att erbjuda. Varför då ha ceremonier som blickar bakåt, för att förstå vilka vi är? Vi är inget, vi blir ständigt något nytt.

Vi behöver inte oroa oss över vår ställning, vi behöver inga ceremonier för att slå fast att vi ändå är bäst, i alla sammanhang. Det har ju senast, under Coronakrisen, med all tydlighet visats.

Dessutom, vi behöver inte skryta med några prestationer. Vi är belåtna med att ha en solid värdegrund och en uttalad politik, väl utformad efter denna – men kanske inte alltid genomförd, utan mer enbart uttalad.

Redan själva nationaldagsfirandet är smått suspekt. Det förutsätter ju att vi skulle vara något slags nation – och det kanske vi inte vill vara. Vi är väl mer en tillfällig, byråkratisk konstruktion, nödvändig för visst gemensamt handlande. Även om denna konstruktion är nödvändig vill vi inte ge avkall på vars och ens individualitet, bara för att inordna oss i något slags mytisk gemenskap, som kallas nation.

Hur skall man kunna utforma en ceremoni som stämmer överens med denna mentalitet? Det är omöjligt. Bättre då att, som nu, i stort sett ignorera nationen och firandet.

Anders Leion