BITTE ASSARMO: En dag kommer klokskap och förnuft att segra


Jag tycker om tidiga mornar, särskilt på sommaren. Gryningsljuset, de morgonpigga fåglarnas sång, det daggvåta gräset, och doften från rosenbuskarna. Sådant som finns så nära att jag ibland inte märker det men som just en tidig sommarmorgon blir nästan överväldigande vackert.

De tidiga mornarna minner om barndomens somrar, som tillbringades på landet. Redan i gryningen började korna, som betade hela sommaren på ängen intill morfars hemman, råma till dess att morfar gav upp, tände eld i spisen och satte på kaffe. Sedan knackade han på till vindskammaren, där vi andra redan legat vakna och lyssnat på kossorna en bra stund, och förklarade att det var dukat till frukost i trädgården.

Ibland får jag höra att jag är för ”nostalgisk” och att det minsann aldrig varit så idylliskt som jag minns det. Men de här minnena, som jag delar med otaliga andra svenskar, handlar inte om en idyllisk tillvaro. De handlar om sammanhang. Att kunna stiga upp på morgonen och veta vad som gäller.

Det var så jag växte upp. Det var så mina vänner och, har jag förstått av de många mejl jag får, många av er läsare växte upp. Vi visste att det lönade sig att sköta sig och betala skatt, arbeta och sträva, stå i kö och vara artig – det var så vi fostrades. Vi visste att det var ytterst sällan någon rånade en äldre människa, och vi kunde inte ens föreställa oss att det skulle kunna vara farligt att gå till skolan. Men om det osannolika ändå, mot all förmodan, skulle hända – då visste vi att samhället stod på offrets sida.

Idag har många mist det där sammanhanget. Kopplingen till det Sverige jag växte upp i har nötts bort alltmer genom åren. Det har skapat en kollektiv historielöshet, så utbredd att många inte ens är medvetna om vad de förlorat. Och det beror till stor del på det berömda svenska folkhemmet.

Missförstå mig inte – jag är ingen fiende till folkhemmet. Folkhemmet gav oss samhällskontraktet och lade grunden till välfärdssamhället. Det fanns många fördelar med det, för det fanns sannerligen saker och ting som var nödvändigt att förändra. Däremot påstår jag att hela detta bygge utelämnade den viktiga länken till vår historia och vårt kulturarv. Allt det gamla skulle bort – inte bara samhällsklyftor och orättvisor utan även minnena av vajande sädesfält och röda stugor i skogsbrynet. Folkhemmet var helt enkelt ett experiment, på gott och ont.

Det var sannolikt inte heller människors välmående som hade högsta prioritet. Det främsta syftet med folkhemmet var snarare att skapa ett helt nytt folk – ett följsamt och lydigt folk som skulle lära sig lita på staten. Arbetarrörelsens giganter visste bättre än de flesta hur människor kan resa sig mot förtryck och maktfullkomlighet – deras egna grundare hade ju gjort just det. Ihärdigt hade de trotsat statlig och kyrklig överhet och sakta men säkert vunnit den ena segern efter den andra tills de till sist satt på de högsta positionerna. Folkhemmet byggdes till stor del för att de ville hålla sig kvar där. Inte av ondska. Utan för att de redan då intalat sig att deras väg var den enda rätta.

Reformer och stadsrivningar gick hand i hand med industrialiseringen av lantbruket, ungefär som om förbättringen av människors levnadsvillkor krävde nya stadskärnor av betong och industriella lantbruk och djurfabriker istället för småbruk. Till sin hjälp hade makthavarna det statliga public service, som redan tidigt iklädde sig uppfostrarens roll, och genom åren har banden till vår historia blivit så tunna att många inte längre vet hurdant Sverige en gång var. Och samhällskontraktet har för längesen upphört att gälla.

Det här hade förstås påbörjats redan när jag växte upp. Men då fanns det fortfarande människor kvar, som upplevt en annan tid och som kunde berätta om vårt arv. De flesta av dem är borta nu och idag är svenskarna ett splittrat folk, som tappat mycket av den självbevarelsedrift som präglade de tidigare generationerna.

Det är därför många reagerar så osunt på de nya samhällsfenomen vi ställs inför. Konsekvensen av den ökande kriminaliteten blir ”lågaffektivt bemötande”, istället för det enda rimliga, nämligen hårda tag och längre fängelsestraff. Islamister möter förståelse och eftergifter, när de borde möta ett konsekvent och orubbligt motstånd. Människor som uppehåller sig illegalt i landet får ekonomiskt stöd och gratis sjukvård, när de i själva verket borde avvisas härifrån. Listan kan göras lång.

Det här är helt sjukt, och det sjukaste är att så många inte inser hur sjukt det är.

Det är en märklig tid vi lever i och det är inte sällan jag undrar vart vi är på väg. Men i den tidiga morgonen, när jag hör fåglarna sjunga och stiger ut i det daggvåta gräset, känner jag sammanhanget igen. Då blir jag förvissad om att det som sker idag är en parentes i vår historia och att klokskap och förnuft kommer att segra. Med tanke på den historia som är vår, och på de strävsamma människor som gick före, så är det svårt att se någon annan möjlighet.

BILD: Frukost utomhus, 1930-tal. Ösjönäs i Västergötland.

Bitte Assarmo