För tjugo år sedan, när jag fortfarande var någon sorts liberal, skrev jag tillsammans med Thomas Gür och Bijan Fahimi en bok om invandringspolitiken. Den gick ut på att invandrare har svårt att integrera sig i Sverige eftersom vi har ett så förvirrat regelverk. Det är lätt för invandrare att flytta till Sverige men det är svårt för dem att komma in på arbetsmarknaden. Därför, sa vi, har Sverige två gränser, en yttre, nationell gräns som är lätt att ta sig över och en inre och mycket högre gräns till jobb och annat slags integration. Den fiffiga och nydanande tanken var att invandrarna därför sitter fast i ett limbo mellan dessa två gränser. Vi förklarade också hur politiken borde förändras, till exempel genom förenklade regler för provanställning, konkurrerande arbetsförmedlingar, marknadshyror och en massa annat fint liberalt idégods.

Idag skulle jag inte presentera ett sådant förslag men det fanns ändå ett slags begriplig logik i det. Trots allt är det en anomali bland historiens alla migrationsepisoder att ha stora grupper statsförsörjda människor som befinner sig i sådana limbon. Antingen får man höja den yttre gränsen eller också får man, som vi föreslog, sänka den inre (eller göra båda). Naturligtvis var det ingen som brydde sig om våra resonemang ty då hade man tvingats fatta besvärliga beslut som inte passat ihop med den humanitära stormaktens självbild.

Jag kom att tänka på det receptet när jag läste en debattartikel om migrationspolitiken av liberalpartiets ledare Nyamko Sabuni i Dagens Nyheter den 16 juli. Liberalerna vet inte vad de vill. Det vet nog inget av de andra partierna heller, men just nu var det liberalpartiet som förevisade sin oklarhet. Sabuni börjar som om hon läste innantill i vår bok om Sveriges två gränser:

Sverige ska vara möjligheternas land. Kommer du hit ska det vara så öppet att du genom dina egna ansträngningar kan etablera dig, komma in på arbetsmarknaden och lära dig svenska. Så är det inte idag. Vi har under lång tid öppnat våra gränser för de som kommer utan att samtidigt öppna upp vårt samhälle. Det har lett till att delar av Sverige i dag präglas av utanförskap och bidragsberoende.

När det sedan kommer till detaljerna visar det sig att liberalerna fortfarande inte vill sätta ned foten och komma med konkreta förslag som skulle hota att solka bilden av den humanitära stormakten. ”Svensk migrationslagstiftning ska inte göra Sverige mer attraktivt än något annat land”, står det. Vad betyder det? Innebär det att liberalerna vill upphäva den svenska välfärdsstatens generositet för alla människor i Sverige eller bara för invandrare? Ska bidragen bara utdelas till folk med fullt medborgarskap? Inte mig emot, men jag vill gärna veta vad liberalerna menar. De kanske menar vad de säger, nämligen att inget land ska ha njuggare villkor för invandrare, men jag har svårt att tro det.

”Liberalernas ståndpunkt är att Sverige fortsatt ska försvara asylrätten”. Betyder det att liberalerna vill att Sverige på allvar ska börja tillämpa reglerna om asyl? Enligt Genèvekonventionen ska asyl beviljas en person som befinner sig utanför sitt hemland på grund av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religion, politiska uppfattning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp. Vill liberalerna att Migrationsverket ska göra seriösa undersökningar i varje enskild asylsökande verkligen uppfyller sådana krav? Det vore unikt på samma sätt som det vore unikt om Sverige följde andra internationella avtal såsom Dublinförordningen enligt vilken asyl ska sökas i första säkra land, vilket knappast någonsin är Sverige.

Liberalerna vill ha en flyktingpolitik som är ”anpassad till vår förmåga att integrera nyanlända”. Verkligen? Alla nyanlända? Det skulle betyda tvärstopp tills Sverige har betat av hela beståndet av människor i utanförskap. Gärna för mig, men jag tror inte att liberalerna menar vad de säger.