Idag har det blivit så mycket enklare att lära sig sånger. Texterna finns gratis på Internet. Och melodierna kan man höra på YouTube och Spotify och andra ställen. Man behöver med andra ord inte som förr, känna någon som kan melodin för att lära sig. Och man behöver inte som förr, köpa en bok för att lära sig texten.

Själv är jag dålig på musik. Jag är så gott som orytmisk och kan inte dansa. Inte heller kan jag spela instrument. Och jag sjunger alltid fel melodi. Dessutom har jag dåligt minne och kan inte memorera texter. Den nya tekniken har varit en stor hjälp för en sådan som jag. Med hjälp av YouTube och Spotify har jag lyckats lära mig ett antal Bellmanssånger, både text och melodi.

Bellmansdagen firas idag den 26 juli till minne av dagen då Bellmansbysten avtäcktes på Djurgården 1829. Alltså, varken på skaldens födelsedag eller dödsdag.

Om man har möjlighet kan man idag samlas några stycken och sjunga Bellman tillsammans. Dels är det roligt – musik gör människor lyckliga. Dels leder det ofta till man lär sig nya saker. Vad är till exempel ”pimpinella”?

Hvila vid denna källa,
Vår lilla Frukost vi framställa:
Rödt Vin med Pimpinella

Bellmansång ger många anledningar att rådfråga professor Google. Pimpinella är en växt och rötterna har använts för att krydda vin, förklarar Wikipedia.

Idag lider många svenskar av vad jag kallar för ”oikofobisk depression”, det vill säga en kulturs tillstånd av dålig självkänsla och självförakt. Man tror inte att man är något. Alla andra är något, men inte vi.

Den brittiske filosofen Roger Scruton pratade mycket om oikofobi, föraktat för det egna. Ordet är bildat av grekiskans ”oikos” som betyder hus eller hem, och fobi.

Bellman kan lyfta oss ur den oikofobiska depressionen genom att visa vilket rikt språk och vilken rik kultur vi har. Bellman är också en glad svensk. Han var deprimerad ibland, men han led inte av oikofobisk depression, utan det var andra saker. Hans glädje kan smitta av sig på oss och göra även oss till gladare svenskar.

Vi behöver denna motmedicin när vi lever ett samhälle där det svenska hånas och skuffas undan till förmån för mångkulturen. Det är en skrämmande tid. Och jag erkänner att jag är orolig och rädd ibland. Särskilt när det talades om att riva statyer av Linné. Jag känner hur mörkret kommer allt närmare.

Ja, ungefär som i filmen Den oändliga historien från 1984 där landet Fantásien håller på att förgöras av Ingenting. Landet försvinner bit för hit, upplöses i intet. Det känns ibland som att Sverige är Fantásien och vi, vi som bryr oss, för en förtvivlad kamp för att rädda det från Ingenting.

Pojken Atreju har fått uppdraget att stoppa Ingenting, men känner sig liten och svag. Så kan jag också känna mig:

I boken Bellman och Fredmans epistlar. En studie (1867) skriver Gustaf Ljunggren:

Detta så äkta svenska lynne hos Bellman visar sig ock i en varm kärlek till fosterjorden, dess ära och dess minnen…

När Ingenting breder ut sig och det Sverige vi älskar försvagas och krymper. När det känns vemodigt. När det känns hopplöst. Då tröstar Bellman. Då ger han oss sällskap.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)