BITTE ASSARMO: Löfven vill ha makt för maktens skull

För inte särskilt längesen gjorde den svenska regeringen klart att det där med beredskapslager tillhörde en ”svunnen tid”. I ett tal på Folk och Försvars rikskonferens 2017 förklarade dåvarande inrikesministern Anders Ygeman att det inte skulle fungera. Istället, menade han, ska vårt civila försvar ”bygga på vår krisberedskap”, en krisberedskap som enligt honom ”utvecklats under många år” och där ”vi har stor erfarenhet av att hantera allvarliga situationer som i värsta fall hade kunnat sluta i en kris”.

Med tanke på att coronapandemin tveklöst slutat just i en kris – vilket illustreras väl av hur våra nordiska grannländer klarat sig vid en jämförelse – är det uppenbart att ministern överdrev det där med makthavarnas kompetens och erfarenhet en hel del. Faktiskt så till den grad att hans tal, med facit i hand, är direkt anstötligt.

Ygeman är faktiskt en rätt anstötlig politiker i största allmänhet, när man tänker efter. Ständigt flinande, ständigt slingrande som en ål, ständigt lika opålitlig. Att han likväl ständigt tycks inneha en hög position i regeringen är därför ännu mer oanständigt. Vad har vi för statsminister, egentligen, som tillåter att mannen som orsakat en av de största läckorna i modern tid får fortsatt makt? Stefan Löfvens omdöme måste vara något av det sämsta vi sett hos en statsminister. Eller?

Kanske inte. Att säga att Löfven har dåligt omdöme är nämligen att förutsätta att han i grunden vill styra Sverige väl. Men jag är inte alls säker på att det är det som är hans högsta prioritet. Jag tror att han, liksom socialdemokratiska högdjur i största allmänhet, är betydligt mer intresserad av makt för maktens skull än makt för att förvalta och förbättra landet Sverige för medborgarna. Och i det läget är det naturligtvis alldeles ypperligt att omge sig med sådana som Anders Ygeman, som går från ministerpost till ministerpost utan att blinka, och som håller svulstiga tal utan substans.

Stefan Löfven har helt enkelt inget intresse av att omge sig med kompetenta kollegor. Hans intresse handlar om att hålla sig kvar på toppen, oavsett vilka konsekvenser det får för de svenska medborgarna. Därför omger han sig givetvis med människor som har samma egenintresse som han själv.

En kort tid, i början av coronakrisen, försökte Löfven se ut och bete sig som en statsman. Jag trodde då att han faktiskt hade ambitionen att även agera som en sådan. Det var förstås bara önsketänkande från min sida. Hade jag haft rätt skulle han, exempelvis, ha satt ner foten när utrikesminister Ann Linde skämde ut hela Sverige i tysk TV. Istället tog han henne i försvar.

Således är alltsammans, från den allvarsamma minen till de svenska flaggorna som vajar i bakgrunden varje gång han öppnar munnen, bara ett spel. Den här regeringen bryr sig inte ett skvatt om medborgarna – så länge det finns tillräckligt många nettoskattebetalare kvar för att betala deras löner förstås.

Däremot är man från regeringens sida ytterst noga med att upprätthålla den numera välkända och utskrattade ”Sverigebilden”. Sannolikt är det den främsta orsaken till att man nu har ansökt om att få bli EU:s värdland för ett beredskapslager för medicinsk utrustning. För plötsligt är det inte ett dugg förlegat att ha ett lager för framtida kriser, utan tvärtom jätteviktigt. Så viktigt att Sverige förmodligen är det enda landet i hela EU som skulle klara av det. Om man frågar regeringen, alltså. Frågan är hur resten av EU ställer sig till det.

Bitte Assarmo