Gästskribent CHARLIE WEIMERS: Svikna vallöften om närhetsprincipen

EU skall i teorin fatta beslut på lägsta möjliga nivå. Subsidiaritets- eller närhetsprincipen, som denna ordning kallas, hämtades från den katolska socialläran och skulle vara en grundbult för EU:s arbete. Besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt, och endast beslut som inte kan fattas på nationell nivå skall lyftas till EU. I realiteten är det en princip som hedras i högtidstal men inte i det dagliga beslutsfattandet.

Inför riksdagens omröstning till Lissabonfördraget lovade dåvarande EU-minister Cecilia Malmström (L) att ”om tillräckligt många nationella parlament anser att ett lagförslag inte bör behandlas på EU-nivå kan det helt stoppas”. Hon var väl medveten om att detta inte var sant. Senare var hon EU-kommissionär i åtta år utan att lyfta ett finger för att infria sin försäkran. Malmström skulle säkert peka på den urvattnade mekanismen för subsidiaritetskontroll, ofta kallad ’det gula kortet’ som en möjlighet att tillförsäkra de nationella parlamentens inflytande.

Trots ett decennium av reformkrav är subsidiaritet fortfarande ett tomt löfte. Från den tidpunkt när EU-kommissionen lagt ett förslag har de nationella parlamenten åtta veckor att inkomma med formella invändningar i ett motiverat yttrande om de anser att ett lagförslag inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Varje parlament har två röster och om det finns två kammare har varje kammare en röst. För att ta effekt krävs att en tredjedel av ’rösterna’ invänder.

Men det gula kortet stoppar inte med säkerhet ett lagförslag från Bryssel. EU-kommissionen kan, om den vill, efter en symbolisk bordläggning, återkomma med exakt samma förslag.

Det gula kortet har medvetet utformats på ett sådant sätt att det i realiteten knappast kan användas. Åtta veckor är en relativt snäv tidsram för parlament att behandla komplexa konstitutionella frågor och besluta om motiverade yttranden.

För de mindre ländernas parlament är subsidiaritetskontroll en relativt resurskrävande process som ofta inte prioriteras i det parlamentariska arbetet då det oftast inte har någon som helst effekt. Om det inte står klart att ett stort antal andra parlament arbetar för att inkomma med ett yttrande är det lättast att inte lägga tid och resurser på något som inte kommer få några resultat. I realiteten, om än inte formellt, finns det således ett koordinationsproblem mellan de nationella parlamenten.

Vidare har EU-kommissionen tagit för vana att lägga kontroversiella förslag precis innan parlamentens jul- och sommaruppehåll för att ytterligare minska den tid parlamenten har att behandla förslagen.

Det senaste decenniet har det gula kortet endast kommit till användning tre gånger. Och bara i ett av dessa fall drog EU-kommissionen tillbaka sitt förslag. I de två övriga körde EU-kommissionen över de nationella parlamenten.

Ett av mina vallöften i EU-valkampanjen var att arbeta för att stärka subsidiaritetsprincipen. Det löftet har jag uppfyllt. I Europaparlamentet använder och åberopar Sverigedemokraternas delegation regelbundet denna princip i vårt arbete, och även vår partigrupp i Europaparlamentet pekar ofta ut när den kränks i den strida ström av förslag vi behandlar från EU-kommissionen.

Det är många förslag som fordrar att EU skall få mer makt och större budget. Vi parlamentariker kan på olika sätt markera om vi instämmer eller motsätter oss förslagen, men sällan ges vi möjlighet att direkt ta ställning till subsidiaritetsprincipen som sådan i en omröstning. Men när EU-parlamentet i juni skulle besluta om riktlinjerna för EU-kommissionens budget för 2021 gavs en sådan möjlighet. Riktlinjerna för det första budgetåret sätter kursen för hela långtidsbudgeten.

Därför var det självklart för mig och övriga SD-ledamöter att stödja ett krav på en ”ordentlig utvärdering av vilka medel som skulle kunna förvaltas bättre på nationell nivå i syfte att garantera att subsidiaritetsprincipen respekteras fullt ut.” Tyvärr fick vi inte stöd för detta i Europaparlamentet.

Det ovan nämnda ändringsförslaget röstades ned med 535 mot 146 röster. Av de svenska ledamöterna var det endast Sverigedemokraterna som röstade för subsidiaritetsprincipen. Moderaterna, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet röstade mot och Kristdemokraterna avstod från att ta ställning.

Ett annat exempel på att partierna ignorerat subsidiaritetsprincipen inträffade i januari när parlamentet röstade om beslutsfattandet i utrikesfrågor. Sverigedemokraterna röstade mot att övergå till kvalificerad majoritet och därmed att avskaffa den nationella vetorätten medan Moderaterna och Liberalerna röstade för. Centerpartiet och Kristdemokraterna avstod.

Centerpartiet har lovat ”Ett smalare men vassare EU”. Kristdemokraternas utfästelse var ”Gör EU lagom igen” och Moderaterna lovade sina väljare att EU ska ”fokusera på rätt uppgifter”. I Sverige gör dessa partier gärna anspråk på att vara vänner av subsidiaritetsprincipen. Särskilt när det är valrörelse. Men i Bryssel är det endast Sverigedemokraterna som agerar genom att konsekvent rösta för förslag som ämnar stärka principen. Vi tycker – på riktigt – att frågor som bäst sköts på lokal, regional eller nationell nivå inte skall lyftas till EU-nivå.

Varken EU eller de andra partierna håller sina löften att respektera subsidiaritetsprincipen. Förlorarna på detta är svenska folket som ser fler och fler maktbefogenheter flyttas allt längre bort.

Charlie Weimers (SD) är Europaparlamentariker och medlem av gruppen Europeiska Konservativa och Reformister (ECR).

Gästskribent Charlie Weimers