BITTE ASSARMO: Hat mot vita svenskar en lukrativ karriärmöjlighet

Få folk är så välkomnande mot främmande kulturer och kulturyttringar som svenskarna. Vi tar emot allt från matinfluenser till flyktingar och våra skattepengar går till allt från boenden för asylsökande till olika integrationsprojekt. Vi låter till och med religiösa diktaturer som Saudiarabien finansiera moskéer i vårt land.

Det sistnämnda är visserligen mer korkat än snällt – och har redan visat sig få förödande konsekvenser för spridningen av islamism i Sverige – men ändå. Välkomnande är vi, så till den grad att vi stundom går över dumhetens gräns. Och som tack attackeras vi nu av aktivister och organisationer som kräver att vi ska skämmas för vår historia och för vår hudfärg.

Hatet mot de vita svenskarna sprids alltid under förevändningen att det är ”antirasistiskt”. Det är en av nutidens mest frekvent använda lögner. Man blir nämligen inte automatiskt antirasist bara för att man har en hud som inte är vit, hur mycket hatarna än påstår det. Rasism grundas i hatet, föraktet och fördomarna mot ”den andre” – den som har ”fel” hudfärg. I Sverige torde det innebära att de som mest högljutt påstår sig vara antirasister i själva verket tillhör de mest obehagliga rasisterna.

Ändå går deras lögner hem. Både hos de stora mediehusen, som alltid känner ett behov av att provocera majoritetsbefolkningen, och hos organisationer, som behöver upprätthålla en bild av strukturell rasism för att erhålla bidrag och donationer. Hur skulle exempelvis en organisation som Expo kunna fortsätta existera om de inte ständigt kunde påvisa att de behövs? Strukturell rasism och förhatlig vithet blir helt enkelt nödvändigt för att vissa organisationer och personer ska kunna försörja sig. 

Att i antirasismens namn hata vita svenskar är helt enkelt en lukrativ karriärmöjlighet, med närmast obegränsad tillgång till de största och mest resursstarka medieplattformarna. Från dessa privilegierade rum orerar antirasist-karriäristerna om hur förkastligt vita vi är, hur vidriga våra lika vita förfäder var och hur vi i vår privilegierade vithet förtryckt och utnyttjat svarta och bruna kroppar genom historien. 

Under den organiserade antirasismens käckt viftande fana krävs inte ens de mest basala kunskaper om svensk historia. För sanningen är att den svenska historien inte innehåller något sådant som ett ”vitt privilegium”. Vissa har varit rika, fler har varit fattiga, men svenskarna hade inga svarta eller bruna slavar som gjorde jobbet åt dem. (Inga vita heller, för den delen, i alla fall inte efter att träldomen avskaffades under tidigt 1300-tal.) Och de vita svenskar som härstammar från kolonisatörer och slavhandlare är så få att de inte ens syns i statistiken.

Det svenska folk som slet och släpade, för att sakta men säkert bygga det samhälle där det idag är fritt fram att hata dem och deras efterlevande, var lika vitt som de styrande. Från den fattigaste backstugusittaren till det magraste fattighjonet. Och ingen av dem åtnjöt någonsin något ”vitt privilegium”.

Det är det för övrigt inte särskilt många svenskar som gör idag heller. De flesta jobbar och sköter sitt, försörjer sig själva och sina familjer och till och med, via skattsedeln, andra som inte själva kan eller vill bidra. När de själva blivit gamla och inte längre kan jobba får hundratusentals av dem finna sig i att bli fattigpensionärer.

Det är frestande att uppmana antirasist-karriäristerna att sätta sig på skolbänken och läsa på om kungar och kvinnofrid, torpare och backstugusittare och allt det andra som berättar om Sveriges vita befolkning och dess arbete och strävan efter jämställdhet och rättvisa. Men det är meningslöst. De här människorna bryr sig inte ett dugg om fakta och kunskap. De klarar sig så bra utan. De åtnjuter vad man skulle kunna kalla ett antirasistorganisationsprivilegium.

Detta privilegium ger dem möjlighet att försörja sig genom att hetsa mot en hel folkgrupp för hudfärgens skull. Inte bara via de stora mediehusen utan även med stöd av organisationer som det delvis skattefinansierade Expo. Det är alltför lukrativt för att sanningen ska spela någon roll.

BILD: Svensk bonde 1936.

Bitte Assarmo