PATRIK ENGELLAU: Varför gjordes ingen sedvanlig statlig utredning när skolpengssystemet skulle införas?

Lagar om skolpengssystemet infördes stegvis under Bildt-regeringen 1991 – 94. Det kom en proposition våren 1992 och ytterligare en proposition ett år senare. Det är nästan trettio år sedan. Varför skulle man bry sig om skolpengsystemets tillkomsthistoria?

En som brytt sig och kunnat observera något intressant är välfärdsforskaren Andreas Bergh som nyligen skrev så här i Dagens Nyheter om 80- och 90-talens liberala reformer i Sverige:

Nästan alla reformer kunde kopplas till ett omfattande utredningsarbete. Utredningarna kartlade problem, analyserade alternativ och bidrog till politisk samsyn kring verkligheten. På detta sätt fick Sverige bland annat ett nytt skattesystem, ett nytt pensionssystem och avreglerade taxi- och telemarknader.

Vi upptäckte dock även ett undantag. Skolpengens införande 1992 följde inte mönstret. I regeringsförklaringen hösten 1991 annonserades en ”valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken”, och året efter skolpengen utan det sedvanliga utredandet.

Det är förstås märkligt att göra en så stor sak som att införa ett internationellt unikt skolsystem utan att ha gjort en normal Statens Offentliga Utredningar (SOU). Hur kom sig denna brådska?

En förklaring skulle kunna vara att mandatperioden blott var treårig och regeringen var angelägen att komma igång. Men kan det verkligen förklara hur en regering i en viktig fråga – och veterligen bara i denna fråga – kunde frångå en välfungerande och sedan länge tillämpad beredningsordning för stora reformer?

Friskolornas riksförbund uppmärksammade Berghs artikel för några dagar sedan genom en intervju med förbundets ordförande Lars Leijonborg som var Folkpartiets gruppledare i Riksdagen när det begav sig. Leijonborg säger att regeringen visst var förberedd eftersom det pågick en ”intensiv akademisk diskussion” i frågan och han själv hade åkt på studieresa till Danmark och eftersom Sverige sedan länge haft Pysslingen. (Här vill jag inflika att Pysslingen inte hade med pengsystem att göra utan handlade om huruvida privata dagis skulle kunna få finnas.) Men Leijonborg erkänner att det är sant att det inte tillsattes någon SOU.

Mitt intresse för frågan kommer sig av att jag själv hade genomfört visserligen inte en SOU men väl en MOU, Medborgarnas Offentliga Utredningar, i frågan. Den presenterades som en ”detaljerad instruktionsbok i hur kommuner kan införa ett system med skolpeng och föräldraval i grundskolan”.

Nu var det så lyckligt att politikerna i Vaxholms kommun redan hösten 1991 hade läst boken och bett mig komma dit och hjälpa dem att skruva in detta system till hösten 1992. På den tiden skulle det göras ”systemskiften” i åtskilliga kommuner. Vaxholm var unikt som tänkte sig att låta föräldrarna välja skola. Alla andra systemskifteskommuner försökte lägga ut skolorna på entreprenad för att åstadkomma vad de gillade att kalla ”privatisering”. Skola på entreprenad var ungefär som när kommunerna lät privata trädgårdsmästare sköta kommunens rabatter. De trodde att den modellen var tillämplig även på skolverksamhet.

Jag tror att regeringen fick eld i baken eftersom Vaxholmsprojektet pågick och fick stor uppmärksamhet i media. Om Vaxholm lanserade skolpengssystemet innan regeringen ens hunnit utreda och lagstifta om det skulle regeringen se ut att ha hamnat på efterkälken. Därför var det bråttom att springa förbi lokalpolitikerna i Vaxholm och låtsas leda dem. Då fick man hoppa över en ordentlig SOU som hade tagit för mycket tid. ”Dom där jepparna får väl sno sig på” sa kommunens ledande politiker om sina partikollegor i regeringen.

Patrik Engellau