BITTE ASSARMO: Vem vill vara som Twittervänstern?

Paolo Roberto-gate har bara några dagar på nacken men jag är redan trött på eländet. Jag är trött på Paolo Roberto själv, som redan morgonen efter razzian och gripandet skrev en lång och påfallande strategiskt slug drapa på Instagram om sin egen uselhet. Jag är trött på vänstertrollen som firar triumfer på sociala medier för att en man som inte identifierar sig som vänsterfeminist blivit påkommen med ett lagbrott. Men jag är också trött på högermän (och -kvinnor) som plötsligt breder ut sina vingar och tar Paolo Roberto i försvar som vore han en liten dununge.

Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig är: Varför kan inte folk hålla mer än en sak i huvudet samtidigt?

Missförstå mig nu inte. Jag har all förståelse för att människor irriterar sig på Twittervänsterns drev mot Paolo Roberto. De är ingenting annat än hycklare. De fördömer Paolo Roberto med samma frenesi som de i normala fall använder sig av för att ursäkta andra män som förgriper sig på kvinnor. Och det handlar inte ens om att fördöma honom, om man ska vara helt ärlig. Det handlar i själva verket om att frossa i att det är just han som blivit avslöjad med att begå ett brott.

Paolo Roberto har, genom åren, haft en stark och okuvlig röst och vågat säga ungefär vad han tycker om det mesta. För några år sedan gjorde han verbal slarvsylta av en aningslös pk-journalist när hon ville diskutera lagstadgad pappaledighet. Det är klart att det skaver i många självutnämnda godhetsivrande feminister. Så vad kan vara bättre än att se Paolo Roberto falla? Inte mycket, skulle jag tro.

Annat ljud i skällan var det förstås under #metoo-hösten, när de som betraktades som ”good guys” föll som käglor. Vi kunde bland annat se hur en god, antirasistisk och vänstersinnad Expo-profil avslöjades som kvinnohatande våldtäktsman. Han nämndes dock inte vid namn i första taget, trots att det borde ha varit av högsta intresse för allmänheten att få ta del av hans kriminella verksamhet – han hade ju trots allt upphöjt sig själv till närmast gudomlig status och dessutom anordnat dyra kurser och föreläsningar där han framhöll sin egen förträfflighet. Men trots att varenda människa, som har tillgång till internet och vet hur man gör för att gå in på Flashback, redan tidigt visste vem han var så valde medierna i det längsta att anonymisera honom.

Så ja, jag förstår alla män och kvinnor som idag retar sig på Twittervänstern. Män och kvinnor som jämför Paolo Robertos brott med oändligt mycket grövre sexbrott och som blir vansinniga på att samma personer som ständigt ursäktar våldtäktsmän som tillhör ”utsatta” grupper nu verkar vilja se Paolo Roberto spärras in för evinnerlig tid. Men måste man verkligen ta den vägen? Kan man inte se saker och ting för vad de är?

Det är klart att det kan verka löjeväckande att dreva så in i norden, med tanke på att flickor och kvinnor våldtas varje dag i Sverige, men att köpa sex är olagligt i Sverige och det är något man får lov att förhålla sig till. Det blir inte okej bara för att Paolo Roberto gör det, liksom. Bara för att man kanske sympatiserar med hans syn på feminism behöver man inte se mellan fingrarna med det han gjort. Jo, jag vet att det är så vänstern gör ständigt och jämt, men vem vill vara som vänstern?

En sak kan man i alla fall vara ganska säker på när det gäller Paolo Roberto: Han är driftig och självgående. Det måste han ju vara, med tanke på hur väl han klarat sig här i livet. Visserligen fick han väl en viss draghjälp av Staffan Hildebrand, som ju var tidigt ute med att vurma för stackars utsatta (?) existenser som levde för att slåss och bråka, men Stockholmsnatt är inte den enda anledningen till hans kändisskap. Man kommer inte så långt i livet som Paolo Roberto gjort om maninte har kraft och energi och rejält med jävlar anamma. Så varför så många nu plötsligt tycks tro att karlen är skör som en eternell är för mig en gåta.

Bitte Assarmo