Gästskribent THOMAS HEDNER: Samhället paralyseras av ovisshet, rädsla och fruktan

Vad är det som skiljer viruset SARS-CoV-2 och pandemin COVID-19 från andra pandemier som drabbat mänskligheten genom historien? En viktig skillnad är att andra pandemier, som regelbundet återkommande influensapandemier, inte på långt när utlöst så mycket rädsla och frukta, och så omfattande samhällsåtgärder som den SARS-CoV-2-pandemi som pågår just nu.

Trots att olika pandemier drabbat mänskligheten genom historien så föll under många år dessa risker i glömska. Effektiva vacciner och modern medicin hade under senare delen av 1900-talet framgångsrikt hanterat allvarliga pandemier. Men hur kom det sig att stora delar av samhället hade bortsett från möjligheten att okända och potentiellt allvarliga pandemier på nytt skulle kunna drabba världen? Det var ju något som de flesta seriösa riskbedömare hade varnat för i åratal. Världens politiker var upptagna med andra mer svårbedömda och mer avlägsna risker.

Under den influensaepidemi som startade i USA, och som drabbade världen 1918, omkom mellan 50 och 100 miljoner människor i sviterna av sjukdomen. En stor del var unga personer, framför allt unga män, som inte tidigare hade utvecklat immunitet för det H1N1 influensavirus som orsakade pandemin. Frank Furedi beskriver i sin essä ”A disaster without precedent” att den amerikanska presidenten Woodrow Wilson aldrig gjorde någon typ av officiellt uttalande om influensapandemin.

Furedi har intresserat sig för rädsla och fruktan i det moderna samhället och argumenterar att de spelar en nyckelroll i medvetandet under det 21:a århundradet. I allt högre grad verkar människor engagera sig i olika frågor som berör just detta. Under de senaste decennierna har rädsla och fruktan som begrepp blivit mer uppmärksammade i till exempel politiken, som uttryck för ”fear-mongering”, ”rädsla för kriminalitet” och ”rädsla för framtiden”. Rädsla och fruktan är inte bara förknippade med högprofilerade katastrofala hot som terrorattacker, global uppvärmning, HIV/AIDS eller potentiella pandemihot, utan även med vanliga vardagshändelser.

Detta står i skarp kontrast till den uppfattning som USA:s president Franklin D. Roosevelt gav uttryck för i sitt installationstal 1933, då han uttalade att det ”enda vi måste frukta är rädslan själv”. Roosevelt försökte försäkra allmänheten att det är både möjligt och nödvändigt att hantera och överkomma rädsla och fruktan. Idag ser ofta det motsatta, i allt större utsträckning råder politiker allmänheten att frukta allt, inklusive själva rädslan i sig.

Hur har Sveriges regering och myndigheter lyckats med hanteringen av COVID-19?

Enligt en rapport till MSB kan krisberedskap i Sverige kan stärkas genom en mer effektiv samverkan mellan offentliga aktörer och civilsamhället. Många tidigare studier har på olika sätt visat vilken viktig resurs frivilliga är vid olyckor och kriser. För att ta vara på det frivilliga engagemanget vid olyckor och kriser krävs emellertid planering och samverkan från myndigheters sida. Vid alla katastrofer är adekvat och tillförlitlig information och samverkan en nödvändighet.

Ett närliggande exempel där det brustit är Sveriges hantering av och strategi för den nuvarande COVID-19 krisen. Medan Folkhälsomyndighetens experter förutspått snar ”flockimmunitet” så är det för de flesta utomstående experter okänt om man över huvud taget kan räkna med sådan immunitet kommer att uppträda i en befolkning, i alla fall inom en rimlig tidsperiod. WHO-chefen Michael Ryan uttalande nyligen starkt tvivel angående idén om den så kallade ”flockimmuniteten” och sade att ”människor är inte flockar”. Även om Ryan inte specifikt nämnde Sverige, menade media som Business Insider att kritiken specifikt gällde hur Sverige agerar, eftersom ”flockimmunitetsstrategin” saknar forskningsstöd. Ryan sade vidare i ett samtal med journalister den 11 maj:

Den här idén att om att länder med slappa åtgärder som inte gör någonting plötsligt magiskt kommer att nå någon sorts flockimmunitet, även om vi förlorar lite gamla människor på kuppen, det är en väldigt farlig kalkyl.

De omfattande nedstängningar av samhället som gjorts i de flesta länder har lett till svåra ekonomiska konsekvenser som resulterat i en omfattande arbetslöshet i många branscher. I många länder var det ovisst i hur stor utsträckning människor i olika branscher skulle drabbas, och hur länge. Det var ovisst hur omfattande och hur utdragen den ekonomiska depressionen skulle bli, och om och när samhället skulle kunna återgå till normala rutiner. Man tvivlade helt enkelt på att politiker och ”experter” skulle klara av att hantera den pågående krisen i samhället.

Utöver möjligheten att minska smittspridning genom social distansering, har vi nu börjat se ett ökande antal förslag på möjliga läkemedelsbehandlingar som skulle kunna påverka smittsamhet och sjukdomsförlopp, såsom antivirusmedel som remdesivir, antivirus- och inflammationshämmare som klorokin och hydroxyklorokin. Idag är remdesivir på väg att godkännas för att minska virusspridning, men det är ännu okänt i vilken utsträckning andra läkemedel kan vara användbara för att minska virusmängd och/eller hindra eller fördröja utvecklingen av allvarliga komplikationer hos patienter som utvecklat COVID-19. Aktiviteten på vaccinområdet är idag mycket stor, men det är trots det ovisst om vi kommer att få se kliniskt användbara vaccin inom två år eller ännu längre fram i tiden. Men finns det andra vägar? BCG-vaccin och MPR-vaccin har nyligen föreslagits skydda även mot SARS-CoV-2-infektion, bland annat genom att påverka det ospecifika immunförsvaret. Men även om det är tidiga förhoppningar, så är det möjligt att en fortsatt FoU kan ge oss svar om det kan vara en väg ur den nuvarande krisen. Om framtida studier med sådana vaccin visar sig positiva, kan det ge möjligheter till effektiv prevention av SARS-CoV-2, och kanske en väg ur ”lock-down” och samhällsparalys.

När det oväntade och tidigare okända väl drabbar oss, så skapar det ovisshet, rädsla och fruktan. Människor och regeringar svarar med drastiska åtgärder som kastar in världen i en osäker bana. Den självklara tryggheten visade sig vara illusorisk. Många människor hade helt enkelt räknat bort pandemier, det mest uppenbara hot som mänskligheten alltid dragits med.

Hur kunde man ha så fel, och varför var så många samhällsinstitutioner och myndigheter så oförberedda? I Sverige blev det plötsligt uppenbart att beredskapen nedmonterats på ett katastrofalt sätt, och att ansvariga myndigheter avhänt sig möjligheten att ingripa på ett adekvat sätt i en krissituation.

Hade man glömt att tryggheten i ett samhälle i stor utsträckning vilar på förmågan att agera resolut när den kris som ingen förutsett plötsligt uppenbara sig? Vid plötsliga pandemier är en rimlig medicinsk beredskap en nödvändighet, tillsammans med kompetenta myndigheter som kan hantera krisen. I Sverige blev det nu uppenbart att det fanns omfattande brister. Det trygga och väl förberedda samhälle som många trodde fanns, visade sig vara en illusion.

Varför hade det politiska samhället ensidigt fokuserat på miljöhot och klimatkatastrofer som enligt de flesta bedömare var mycket mindre sannolika än en allvarlig och omfattande pandemi? Varför blev politiker så oförberedda och handlingsförlamade när omfattningen av pandemin väl blev ett faktum? I stället har Sverige fått förlita sig på civilsamhällets kompetenta aktörer och professioner som tagit ansvar för att hantera katastrofen när den väl blev ett faktum. Det är också individer från dessa professioner som utsätts för de största riskerna, och bland vårdpersonal och läkare har vi sett en oproportionellt stor andel COVID-19-fall. Myndigheter i Sverige har misslyckats med att skydda de utsatta grupper som utsatts för den största risken.

Under närmaste månaderna är det sannolikt att vi kommer att se ökande krav på en öppen kartläggning av vad som skett. Det är nu dags för en ärlig och rationell analys av vad som hänt i COVID-19-pandemins inledning, och var omdöme och beredskap brustit.

Thomas Hedner är professor i klinisk farmakologi, alltså läkemedel, vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg och har tillika en doktorsexamen i ekonomi.

Gästskribent