PATRIK ENGELLAU: En filosofs funderingar

Torbjörn Tännsjö är en utilitaristisk filosofiprofessor som jag alltid varit misstänksam emot. Han framstår som en trosviss gymnasist som fått en princip klar för sig och därför tror att den principen ska styra allt, ungefär som Greta Thunberg. Fast när det blir för tokigt plockar han på oklara grunder fram en annan princip som i undantagsfall får gälla.

Nu har Tännsjö på DN Debatt den 26 mars tagit sig an en viktig och aktuell fråga, nämligen hur vården ska prioritera bland vårdbehövande människor om vården inte klarar alla.

Utilitarismen grundades av Jeremy Bentham på principen att samhället bör sträva efter ”den största lyckan för det största antalet människor” vilket kanske är en respektabel inställning. Bentham beslöt att han efter sin död skulle bli uppstoppad och utställd vilket också skedde. Se bild.

Tännsjö menar att detta motto borde tillämpas av vården vid prioritering av patienter. Han är dock insiktsfull nog att förstå att principen måste operationaliseras, det vill säga göra praktiskt tillämpbar. Det går ju inte att i hastigheten för en läkare att avgöra vilken av två patienter som upplever eller kan skapa den största lyckan. Därför förvandlar Tännsjö principen om ”största lycka” till det mycket mer lättillämpliga ”lägsta ålder” eftersom ”en ung patient kan leva längre och få mer ut av att hon blir räddad, än en äldre”.

Själv tycker jag att det där resonemanget är som när en trollkarl trollar fram en kanin ur hatten. Han gör en gest och vips sprattlar kaninen i hans hand och publiken drar hänfört efter andan. Men det är bara ett trick. Människors lycka är inte omvänt proportionell mot deras ålder. Man måste kanske vara professionell filosof för att göra den kopplingen. Som Tännsjö själv påpekar skrev Cicero efter ett besök bland filosoferna ”att det inte finns någon uppfattning så galen att den inte på fullt allvar har försvarats av en filosof”.

Sedan byter Tännsjö princip. Sjukvårdspersonal ska ha prioritet oavsett åldersfaktorn. Det är inte alls en orimlig ståndpunkt men varför göra undantag bara för läkare och sjuksköterskor? Det finns andra som gör viktiga samhälleliga insatser, till exempel personal i äldreomsorgen, poliser och riksdagsledamöter.

Om jag var patientprioriterare skulle jag använda den princip som samhället redan använder vid katastrofsituationer, nämligen triage, ett begrepp som jag har hört uppfanns under Napoleonkrigen och som handlar om nyttan för armén eller samhället, närmare bestämt att vården lämna dem som troligen kommer att dö i alla fall och dem som kommer att klara sig i alla fall och koncentrera sig på dem som har bäst överlevnadschanser och därför eventuellt kan tillfriskna och återgå till armén eller samhället. Om läkaren måste välja mellan två sådana så ska han prioritera den som har högst chans till överlevnad.

Tännsjös princip skulle bara förvirra en stackars läkare. Vad ska hon göra om den med de bästa chanserna är tjugo år äldre än den andra?

Det kan kännas som en småsak och ett slag under bältet på filosofen men jag stör mig på förmodat bildat folk som slarvar med svenskan. Han kan inte skilja på ”de” och ”dem”. Först skriver han ”ge prioritet till de (fel) som vårdar oss” och i nästa mening ”om vi inte vårdar oss om dem (rätt)”. Sådant tyder enligt min mening på en instabil uppfattning i betydelsefulla formfrågor. Kan man lita på en filosof som inte kan hålla ordning på sina pronomen?

Patrik Engellau