Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Idag firar världens kristna Jesu födelse.
I Selma Lagerlöfs roman Jerusalem kommer Stark Ingmars dotter kommer tillbaka från Amerika med sin make Hellgum. Han predikar väckelse och samlar folk omkring sig. Dessa menar sig ha funnit frälsningen och kallas ”hellgummianerna”.
Romanen gavs ut i två delar 1901 och 1902 och är delvis tecknad efter en verklig händelse: år 1896 reste en skara människor från Nås i Dalarna till Jerusalem.
Sällan brister jag ut i ett stort skratt när jag på morgonen tar del av rapporter från den stora världen utanför Sveriges gränser och från den lilla världen här hemma. Nyheterna brukar snarare göra en dyster.
Häromdagen hände det ändå. Linda H Staaf hade lämnat Mats Löfving, regionpolischefen, och tagit ett kliv uppåt till överbefälhavaren, Micael Bydén. Vem härnäst? Ärkebiskopen?
Känner du bonden Paavo? Han förekommer i en dikt av Runeberg som heter Högt bland Saarijärvis moar och har mycket att lära nationalekonomer. Saarijärvi ligger på samma breddgrad som Östersund så man fattar att bondelivet för Paavo inte var någon dans på rosor. Mycket riktigt flöt hälften av sådden bort när våren kom varpå sommarens hagelskur och höstens köld tog resten. Detta inträffade två år på raken.
På svenska heter den här filmen Ett päron till farsa firar jul och ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden. Serien gavs ut under National Lampoons varumärke, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad. I tidskriften skrev bland andra filmskaparen John Hughes, känd för sina high school-filmer som The Breakfast Club (1985) och Pretty in Pink (1986). Han skrev även manus till den populära julfilmen Home Alone (1990). Ett päron till farsa firar jul, som är skriven och producerad av Hughes, bygger på en av hans noveller, ”Christmas ’59”, som publicerades i National Lampoon i december 1980, där han berättar om sin barndoms erfarenheter av julen.
Eftersom jag normalt bara gnäller och klagar på saker så tänkte jag ägna en av årets dagar åt att vara tacksam, nämligen denna julafton. Jag kastar mig nu hejdlöst ut i tacksamheten.
Jag lever ett enastående behagligt liv fast jag vet inte riktigt vem jag ska vara tacksam emot.
Muharrem Demirok (C) har plötsligt drabbats av dåligt samvete, skuld och skam. Han går därför ut och berättar att han dömts två gånger för misshandel på 90-talet. Så himla fint och modigt av honom!
Detta har naturligtvis inget som helst att göra med att han nu kandiderar som partiledare för Centerpartiet. Oh nej, då! Han har bara mått så dåligt av detta under alla år, och nu var det dags att lätta sitt hjärta.
Det har länge varit en obestridlig sanning att svenska medier, inte minst public service, ofta intar ett amoraliskt förhållningssätt till offer kontra gärningsmän. Det tydliggjordes på ett ovanligt provocerande sätt när SVT presenterade pressträffen som hölls efter att dom avkunnats i fallet med den grova våldtäkten och mordförsöket i Skellefteå.
Julen, kristmässan, närmar sig och det innebär ett tillfälle att skriva om Jesus. Mitt intresse för Jesus varar dock året runt. De poddar jag lyssnar mest på handlar om Jesus, den kristna kyrkans tidiga historia och Bibelns värld. Jag kan rekommendera två poddar: New Testament Review Podcast och Digital Hammurabi. Bägge drivs av seriösa akademiker.
I ett par av mina böcker har jag använt begreppen normalpatologi och visdum för att gestalta fenomenet (m)ord på ord och bara visor. De tangerar ett fenomen man i Tyskland kallar ”Volksverdummung”. Normalpatologisk är den som delar förståndsmässig sjukdom med många och på så sätt känner sig frisk. En så kallad PK-it! Och den visdumme kan rabbla normalpatologiska ramsor på ett förnumstigt sätt – inte minst tramsramsan ”alla människors lika värde” – men förstår inte innebörden, eftersom vederbörande förlorat sin förmåga att hysa egna tankar om allmänt accepterade tankar. Alltså mycket lättmanipulerade PK-iter av olika valörer. Båda delar dock samma värdeavgrund! Den senare är mer aktiv än den andre genom sin förmåga att också kunna mässa instrumentella ramsor, regeletik och allehanda värdegrunder.
Förlåt men jag kan inte låta bli att göra en kanske billig poäng med anledning av en krönika jag nyss skrev och ett meddelande från svenska staten som jag fick samma morgon som krönikan publicerades. Krönikan var en drift med de invandrarorienterade myndigheterna i Sverige som inte tror att invandrare kan lära sig svenska språket annat än genom att gå på statliga kurser enligt systemet Svenska för Invandrare, SFI. Jag passade också på att påpeka att denna inställning hos staten är fascistisk. Då menade jag inte fascistisk som allmänt nedsättande omdöme utan fascistisk i den statsvetenskapliga bemärkelsen som företräddes av Benito Mussolini och innebär att staten är nationens heliga kärna och att inget viktigt kan eller bör ske utanför statens kontroll. Allt genom staten, ingenting utanför staten, sa Benito.
Videoklipp som sprids på sociala medier visar hur förtvivlade invandrare deporteras från Hargeisa i Somaliland. Invandrarna tillhör folkgruppen oromoer i Etiopien.
De har kommit till Somaliland för att söka ett bättre liv.
Nu buras de in och skickas iväg. Somalierna vill inte ha dem där.
På den yttersta dagen ska alla levande rannsakas och de döda tillfälligt uppväckas för att ävenledes ställas inför rätta. För svenskar ska det finnas en särskild domstol inrättad i en jättearena eftersom nästan hela mänskligheten beställt platser för att kunna avnjuta en föreställning som lovar att bli något alldeles särskilt. Ty som åklagaren sagt bör människor som är så djävla dumma som svenskarna redan på förhand vara dömda att tillbringa sin tid i dödsriket vid en skampåle dit andra boende kan gå och flabba och peka finger.
Kan konflikter lösas? Är det en föreställning om Guds paradis på jorden som ligger i denna förhoppning? Man kan till och med fråga sig om huruvida idén att konflikter löses till sist inte förvärrar konflikter.
”Nu vet jag att du är otrogen!”, Ombudskrig i Ukraina, Syrien, Vietnam … ”Allah akbar! USA – den stora Satan”. Löses dessa konflikter?
I en krönika i Expressen (16/12) påpekar Sofie Löwenmark ett faktum som jag själv tjatat om i år efter år här på Det Goda Samhället, nämligen att de så kallade ”antirasisternas” politik för massinvandring ökar rasismen i Sverige.
Löwenmark berättar om när hon besökte ett härbärge för akut hemlösa i Göteborg. Där hystes också nyanlända invandrare:
Knappt hade 35 000 representanter för 196 FN-länder lämnat klimatkonferensen COP27 i egyptiska Sharm el-Sheik i november förrän 10 000 representanter för samma FN-länder träffades vid artrikedomskonferensen COP15 i Montreal i Kanada. Mötet ska ha avlöpt väl. ”Så enades länderna om en räddningsplan för världens natur” är Dagens Nyheters entusiastiska rubrik.
Det svenska kulturlivet styrs, eller rättare sagt, styrs inte enligt principen om armlängds avstånd. Detta uttryck säger att kulturen i alla dess former inte skall styras av den politiska makten, eller av någon annan makt.
Politiken skall ha vett att alltid hålla armlängds avstånd. De offentliga organ som anslår pengar och ordnar utbildningar för kulturlivet skall ändå inte ha rätt att styra detta.
Nu ska jag säga en sak som jag tänkt många gånger – och du har troligen också gjort det – men knappt vågat skriva. Det är att statens första uppgift inte, som många tror, är att vårda värdegrunden utan att vårda sitt våldsmonopol. Detta har världen vetat om i varje fall sedan 1600-talet när Thomas Hobbes skrev boken Leviathan. Leviathan är ett fruktansvärt monster från Jobs bok i Gamla Testamentet som Hobbes framhåller som förebild för den statliga våldsapparaten:
Mohamed Omar på Det Goda Samhället har en fenomenal förmåga att träffa huvudet på spiken. Speciellt när han skriver om islam, ett ämnesområde han behärskar till fullo.
Jag tänkte på honom när jag såg detta inslag från SVT Nyheter. Det handlar om massflykt från socialtjänsten bland de som arbetar med barn och unga i Stockholm, Göteborg och Malmö.
I medierna larmas det nu om att franska studenter – men även papperslösa och asylsökande – har det kämpigt ekonomiskt.
En rubrik på nyhetssajten Omni lyder: ”Franska studenter går på knäna: ’Inte råd med kaffe’”
Deras levnadsstandard har sänkts i förhållande till hur den var. Men går de verkligen på knäna? Lider de nöd?
Regeringens viktigaste minister är tvivelsutan justitieminister Gunnar Strömmer. Han skall låta göra en välbehövlig översyn av Brottsbalken från 1964. Han har en stor roll att fylla vad gäller många av förslagen i Tidöavtalet. Och nu har Strömmer även fått härvan inom den högsta polisledningen på bordet. Ingen avundsam uppgift. Strömmer behöver mycket hjälp och en fast vilja att förändra tingens ordning.
Jag sitter redan nu och skissar på nya förslag inför nästa års Luciadebatt. Tycker det behövs lite nya friska tag inom området. De nuvarande argumenten för att Sankta Lucia inte ska få vara en svensk tjej, vitklädd med ljus i hår, känns ärligt talat lite trötta.
EU må ha stora fördelar men är, enligt min erfarenhet, en förskräcklig byråkrati. Hur skulle unionen kunna vara något annat? Det ligger i byråkratins gener att växa och bli så komplicerad att ingen utomstående kan kontrollera den. Svensk offentlig förvaltning ska enligt teorin styras av medborgarnas ombud, våra politiker, vilket inte går så särskilt bra. Tänk dig vilka lekbollar de europeiska folkens EU-representanter måste vara i brysselbyråkraternas händer.
Kommer regeringen att lyckas med det politiska beting som den föresatt sig i Tidöavtalet? Det är, trots allt, inga småsaker som förespeglas utan verkligen ett paradigmskifte eftersom en stor del av de föreslagna reformerna går på tvärs emot det politiskt korrekta tänkande som länge förhärskat i svensk politik.
Dyrare mat och dyrare el. Årets vinter har av vissa kallats ”krisvintern”. Många svenskar undrar nu hur de ska få ekonomin att gå ihop. I medierna ger experterna råd.
Jag är ingen expert. Jag kan faktiskt väldigt lite om ekonomi. Men jag tänker ändå delta i samtalet.
Det är svårt för de flesta att påverka sina inkomster, tänker jag. Den svenska arbetsmarknaden är extremt överreglerad och överbeskattad, vilket gör att det i många fall är meningslöst att till exempel baka bullar hemma och ställa sig och sälja på torget.
Merkantilismen går dessvärre väl ihop med dagens EU-politik. Merkantilismen var den förhärskande ekonomiska politiken i Europa under främst perioden från 1500-talets början till slutet på 1700-talet. Den gick ut på att kontrollera export och import så att ett land fick ett överskott av ädla metaller.
En gång bodde jag på ett hotell i ett grannland till USA. Det kom dit många amerikaner. De var vita, latinamerikaner, asiater och svarta. En av de svarta kom från Brooklyn. Han svor vartannat ord han sa och var en gangster som ville köpa knark. Han blev utkastad från hotellet rätt fort. De andra hade alla den amerikanska mentaliteten även om de hade olika slags gener.
Men så kan vi väl ändå inte göra? Vi är ju ett mångkulturellt och tolerant land. Vi gillar ju olika och avskyr rasism.
I Sverige har vi lyckats med konststycket att 1) göra mångkultur och antirasism till statlig, skattefinansierad ideologi, och 2) tvångsassimilera invandrarbarn.
Hur lyckades vi med det? Genom att byta namn på saker. När socialtjänsten tvångsomhändertar och tvångsassimilerar barn från invandrarfamiljer uppger de inte ”främmande kultur” eller ”islam” som orsaker.
På DN’s ekonomisida skriver Katrine Marçal om något jag länge funderat över. Hur kan man ekonomiskt försvara en drastisk ökning av elanvändningen (bland annat genom att elektrifiera bilparken) och samtidigt vilja avveckla kärnkraften, sluta importera gas från Ryssland och förbjuda fossila bränslen. För de flesta är denna ekvation omöjlig att lösa, men för Katrine Marçal finns en lösning som heter ”Wrights lag”. Jag har inte hört talas om den tidigare, men vad som gör lagen särskilt intressant är att den tycks kunna göra energin ”nästan” gratis.
Jag funderar ständigt på det svenska samhället och anser att jag med myrsteg, kanske ett om dagen, på några årtionden kommit en bra bit. Idealet vore att åstadkomma en motsvarighet till den gamla marxistiska bilden ovan som är så välkänd och naturtrogen att folk som för hundra år sedan betraktade den säkert undrade om den var ett fotografi av det dåtida samhället eller en färglagd fantasi.
Nu har jag moderniserat bilden efter dagens förhållanden även om jag inte ritat och färglagt några bilder.
Vår tids samhällspyramid har fyra nivåer.
DET GODA SAMHÄLLET 