I bedömningen av socialsekreterare må jag vara jävig. Det började för fyrtio år sedan när jag och förra frun skulle adoptera ett barn. Först skulle ansökande föräldrar gå på kurs hos socialförvaltningen. Efter ett tag tröttnade jag och frågade trotsigt varför vi skulle lyssna på dessa självklarheter. Den föreläsande socionomen tystnade. En isglans tändes i hennes ögon:

Barn är mycket viktigare än bilar, väste hon. Det var både en fråga och ett påstående.

Jag instämde misstänksamt. Då satte hon triumferande in stöten: Ni kan betrakta det här som körkort för barn.

Därmed var jag golvad några sekunder men hämtade mig. Men vadå, sa jag, biologiska föräldrar behöver ju inga körkort för barn.

Det tycker vi är en lucka i lagen, sa socionomen med överlägsen självsäkerhet.

Jag insåg då att alla klutar måste sättas in för att förhindra att socialsekreterare får makt över medborgarna. (I mitt och förra fruns fall skrev vi själva ansökan avseende importlicensen vilket avlöpte bra.) Men trots detta har det välfärdsindustriella komplexet obevekligt flyttat fram positionerna. Socialsekreterarna är dess infanteri som under de senaste decennierna fått alltmer kraftfulla verktyg för maktutövning.

Ett särskilt illavarslande vapen är Barnkonventionen som antogs av FN:s generalförsamling år 1989. Jag varnade flera gånger, till exempel för sju år sedan under en rubrik som inspirerats av det kommunistiska manifestet, nämligen Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!.

Mina förvarningar hade förstås ingen verkan. Barnkonventionen införlivades i svensk lag för tre år sedan. Min möjligen fördomsfulla och svagt grundade uppfattning är att landets socialförvaltningar använt tiden till att skaffa sig ytterligare lagliga möjligheter att påtvinga klienterna sina egna värderingar och sedan bli tvungna att rusta sig och bygga försvar mot de alltmer kulturellt förnedrade och fientligt orienterade klienterna – särskilt om dessa är muslimer och därför redan i utgångsläget avogt inställda till svenska påfund, till exempel att man inte får slå olydiga barn.

Att det skulle bli ökande missämja mellan den svenska välfärdsstaten – som vill köpa försvenskning för olika slags socialbidrag, och klienterna, som gärna tar pengarna, tack, men vill fortsätta med agandet och inte drar sig för att hota socionomer som inte accepterar klienternas uppfattningar – kunde en person med mina fördomar lätt förutse (liksom att konflikterna troligen förvärras framöver).

När jag läser LVU – Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga – har jag svårt att föreställa mig att det inte skulle ligga något i muslimska föräldrars anklagelser om att den svenska socialstaten kidnappar deras barn. I varje fall erbjuder LVU ett praktiskt lagrum av innebörd a) att socialtjänstens insatser ska göras i samråd med föräldrarna och barnen annat än b) om socialtjänsten finner att det blir bäst om den låter bli att fråga. Inte konstigt om det i några muslimers ögon ser ut som av svenska staten organiserad kidnappning.

Den svenska staten brukar, i trygg förvissning om att den är en humanitär stormakt, nonchalant avfärda sådana anklagelser. Men den här gången verkar regeringen ha gripits av panik. Kanske är utsikten om dubbla antisvenska demonstrationer – mot kidnappningar och mot koranbränningar – i Mellanösterns huvudstäder för mycket för statsministern att bära. För ovanlighetens skull har regeringen gått till motattack och fräser som en hotad råtta i ett hörn. Anklagelserna mot Sverige är orättvisa. Desinformationskampanjen ”som vi är trötta på” bygger på ”falska grunder”. Dessutom är det hela obehagligt för socialförvaltningens personal eftersom, enligt SKR:s ordförande, ”det finns en risk att barn, unga och familjer inte får det stöd de behöver och ha rätt till” (citat i Dagens Nyheter 4 februari).

Följande myndigheter har därför engagerats för att ”motverka ryktesspridning och desinformation om socialtjänsten”: Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Regioner, Svenska institutet, Myndigheten till stöd för trossamfund samt Myndigheten för psykologiskt försvar. Alla dessa måste ha höjda anslag. Dessutom behövs ny lagstiftning som skyddar offentliganställdas personuppgifter och ett nytt regeringsbeslut om ordningsvakter på socialkontoren.

Allt detta för att muslimer som Sverige välkomnat så hjärtligt väljer att inte uppföra sig enligt svenska normer. Kanske vore det bättre om Sverige gav upp sina pretentioner på att ha världens finaste värderingar och att efter förmåga tvinga andra att följa dem. Vad skulle hända om muslimerna fick fortsätta att slå sina barn som de gjort i årtusenden? En möjlighet är att den svenska socialstaten bryter samman. En annan möjlighet är att de unga pojkarna av skräck för farsans nävar inte längre törs söka sig till gangstergängen. Man kan åtminstone leka med tanken att grabbarna blir bättre om de uppfostras av en auktoritär muslimsk pappa än av en medelålders svensk socionom som inte törs träffa klienterna annat än i skydd av en biffig väktare.