När den utomeuropeiska migrationen till Europa startade för ett halvsekel sedan hade Sverige en historisk nackdel att kämpa emot. Vi visste nästan inget om andra kulturer än vår egen. Vad utomeuropeiska kulturer stod för hade vi ingen aning om. Vi hade inte ens, som flera ledande europeiska länder, haft några kolonier där vi på plats hade kunnat inhämta erfarenheter och lärdomar om främmande kulturer.

Den som inte vet tvingas gissa och om den saknade kunskapen gäller människor så är grundtipset att andra människor liknar en själv. För det mesta prickar man rätt. Den som aldrig träffat en senegales gissar nog att vederbörande liksom vi har två öron, två ögon, två ben och tio fingrar vilket, avslöjar det sig, är ganska exakt.

Människan visar sig emellertid inte bara bestå av extremiteter utan också av inre kvaliteter som kallas värderingar och normer och utgör själva essensen av den kultur hon tillhör. Där gick det snett för Sverige. Vi utgick liksom i fråga om benen och armarna från att senegaleser och andra utomeuropéer liknar oss även själsligt. En enig riksdag antog för 48 år sedan proposition 1975:26 där Sveriges förhållande till annalkande framtida representanter för utomeuropeiska kulturer fastställdes.

Ungefär samtidigt som prop. 1975:26 uttänktes av riksdagen uppstod begreppet ”värdegrund” fast då mer på myndighetsnivå. Till exempel fick de statsanställda en värdegrund, skolan en annan men snarlik (enligt utredning 1997:121), svenska kyrkan en tredje, försvarsmakten en fjärde och så vidare. Det gemensamma draget i dessa och andra för det mesta statliga värdegrunder var föreställningen om alla människors lika värde. Om utomeuropéerna redan från början hade samma människovärde som svenskar eller om de skulle behöva utbildas för att hamna på svensk nivå är en ännu ej färdigutredd fråga men både propositionstexten och likavärdesprincipen antyder, som någon ledande politiker uttryckte det, att den invandrare som väl lärt sig att åka tunnelbana inte behövde någon ytterligare kurs i försvenskning.

Proppen utgick därför från att värdegrunden gällde inte bara som mål för den svenska invandringspolitiken utan som beskrivning av det faktiska tillståndet. Invandrarna var således jämlika enligt propositionens jämlikhetsmål vilket betydde att de skulle få ”arbete, bostad, social omvårdnad och utbildning på samma villkor som befolkningen i övrigt”. Valfrihetsmålet betydde att invandrare själva skulle få välja ”välja kulturell och språklig identitet” vilket staten vid behov skulle finansiera. Samverkansmålet handlade om att kulturella olikheter som fanns kvar skulle elimineras genom politiska insatser såsom att genom utbildning av ”den egna befolkningen öka förståelsen för människor av annat ursprung”.

Nu har det gått 48 år sedan proppen antogs. Skulle riksdagen fortfarande anamma den med enighet? Mycket talar för att andra stämningar sprider sig i samhället vilket nog till stor del beror på att våra ledande politiker skaffat sig ett globalt perspektiv. Till exempel har åtskilliga tjänstgjort inom EU och FN och lärt sig utländska seder och bruk. När Europaparlamentets före detta vice talman Eva Kaili blev häktad misstänkt för mutbrott kunde man lätt komma att tänka på fullt integrerade svenska somaliers omsorgs- och bidragsbedrägerier och då också varsebli värdegrundens uppenbara sanning.

Om det är något man retroaktivt hade velat ändra på så vore det de svenska myndigheternas implementering av samverkansmålet. Uppenbarligen har de inte satsat tillräckligt på att få ”den egna befolkningen att öka förståelsen för människor av annat ursprung”.

Jag tror att Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski skulle hålla med mig. Den 12 februari klagar han över att moderater, kristdemokrater och liberaler inte förstår sig på turkar, särskilt ej på president Erdogan. Turken har på grund av de svenska politikernas bristande förståelse för turkisk kultur fullkomligt mosat Sverige och dess internationella rykte. ”Sverige har blivit förnedrat… Hur kunde det gå så fel? En förklaring är att vi underskattat Turkiet och inte förstår hur (landet) agerar i internationella sammanhang. Här finns ett element att se ned på turkarna… Resultat: innan den verkliga förhandlingen startat har Sverige fått ta emot en serie örfilar… Natomedlemskapet beskrivs av regeringen som oerhört betydelsefullt för Sveriges säkerhet. Men avgörande är också att vi förstår hur länder som Turkiet och Ryssland fungerar – och hur auktoritära maktfigurer i dessa stater uppfattar oss. Bristen på insikt försvagar Sveriges säkerhet.”

Om den humanitära stormaktens främsta ledare misslyckas med att begripa elementa i det professionella diplomatiska umgänget med kompetenta och erfarna internationella medlemmar ur ungefär samma globala kretsar, hur ska de då kunna förstå sig på bidragsförsörjda kriminella analfabeter som de inbillar sig är fullt verserade i den svenska kulturen?