Hur kommer det att gå för S, det parti som är överlägset störst och ökat sitt opinionsstöd under de senaste månaderna?  

Det kommer att gå dåligt. Hur kan jag våga ett sådant påstående? Enkelt: partiet har inte någon politik – utöver manövrerande för att nå regeringsmakten – samtidigt som partiledaren inte har någon aning om vad hon vill. (”Socialdemokraterna gjorde ännu ett uselt val bland unga, tappade röster i utsatta områden och kunde inte stå emot ’orealistiska vallöften’ från motståndarna. Partiledaren Magdalena Andersson var nästan det enda som drog S-väljare.” Omdöme i partiets egen valanalys.) 

Det är alldeles uppenbart att Socialdemokraterna inte har någon egen politik; de har inte haft det under lång tid, de hade det inte under valet, de har det inte nu och de har ingen aning om vad de skall göra i framtiden. 

Deras resultat i valet liksom deras läge i opinionen idag är ett resultat av det stora förtroende som väljarna ännu hyser för Magdalena Andersson. Hur är det möjligt?  Hur kan väljarna belöna en partiledare som inte har någon uppfattning om vad som behöver göras – och därmed ge hennes parti fortsatt stöd? 

Detta förtroende, för henne och partiet, har blåsts upp just därför att S inte har någon politik. 

Det är samma mekanism som fick de franska kolonisatörerna i Algeriet att jubla när de Gaulle ropade: Jag förstår er! De trodde att han skulle göra just det som de hoppades. Han gjorde tvärtom. Han gav Algeriet fritt och tvingade dem att fly till Frankrike. 

S har inte haft och har ingen politik. (Tydligast är det i energipolitiken. Trots ihärdiga försök har ingen intervjuare lyckats avtvinga Magdalena Andersson besked. Hon vill inte stöta sig med sina nya storstadsväljare genom att förorda kärnkraft, och hon törs inte ta avstånd från något som ändå är ofrånkomligt).  

Därför kan deras väljare och sympatisörer hoppas att partiet kommer att föra just den politik som de – var och en personligen – önskar. 

Magdalena Andersson är tacksam för deras blinda tilltro och vill inte stänga någon dörr. Tvärtom, hon håller alla öppna. Och därigenom kan hennes väljare fortsätta att hoppas. Samtidigt som deras besvikelse är ofrånkomlig när hon till slut måste stänga den ena dörren efter den andra. Det sker senast när hon bestämmer vilken allierad S ska ha för att ta makten. Det finns inget annat parti helt tomt på politik