Under mitt liv som ekonom eller historiker eller bara vanlig människa har jag lärt mig en viktig läxa: vad betydelsefullt och nydanande du än tror att du har kommit på så finns det alltid någon annan som nått samma slutsats tidigare, ibland tusentals år tidigare. Ibland kommer insikten om de tidigare upptäckarnas triumfer snabbare än du någonsin kunnat ana. Det kan till och med inträffa att den som ligger före i spåret är du själv. En sådan déjà vue-upplevelse har jag fått sedan igår.

Igår skrev jag att den centralisering av makten över Sverige som är ett av vårt lands mest karaktäristiska drag på något vis hängde ihop med att Gustav Vasa förstatligade kyrkan genom att ta den från påven och på den propagandistiska plattform som det plötsligt statsanställda prästerskapet utgjorde bygga Europas mest centralstyrda nation (vilket var grunden till vår flerhundraåriga stormaktstid som höll ihop landet fram till dess att Karl XII med sådan imponerande handlingskraft raserade alltihop och kraschade stormaktsambitionerna; ”jag vet att du är och du blir vad du var”, nämligen en stormakt även om den numera bara är humanitär).

Mitt déjà vu kom när jag insåg att den svenska maktcentraliseringen, som är en av vårt lands paradgrenar, faktiskt existerade ett bra tag före Gustav Vasa och hans nyförvärvade statskyrka och berodde att feodalismen aldrig fick något starkt fäste i vårt land vilket i sin tur hängde ihop med själva geografin.

Jag har förut påstått att den svenska naturen är förklaringen till den ursvenska mentaliteten som mer än allt annat kännetecknas av homogenitet, enhetlighet, tolerans, solidaritet, jantelag och relativ fredlighet. Till exempel har vi inte haft några bondeuppror att tala om. Allt detta beror på att landet är kargast bland Europas länder vilket gav täta missväxter som det svenska folket bara kunde överleva genom just solidaritet och samarbete. Alla de där idéerna som samtiden för det mesta tillskriver socialdemokratisk ideologi är i själva verket svenska folkets uråldriga formel för överlevnad på osannolika breddgrader. Vi var helt enkelt tvungna att samarbeta för att överleva. Tänk på bonden Paavo hos Runeberg som trots att han för en gångs skull fått goda skördar ändå säger åt hustrun att blanda hälften bark i brödet ”ty förfrusen står vår grannes åker”.

Nu ska jag återigen förklara vår historia med hänvisning till den svenska naturen. Det finns två sorters natur i Sverige: för det första platta, skogfria ytor som lämpar sig för krig mellan grupper av slagskämpar, ibland hela arméer som beväpnat sig med gamla tiders mest avancerade och skrämmande vapenplattform, nämligen hästen, för det andra skogklädda och bergiga områden där hästen inte erbjöd några särskilda fördelar.

De hästvänliga slätterna fanns i Skåne, Väster- och Östergötland, Mälardalen och Uppsalaslätten. Där var jordarna rika och där kunde feodalismen slå igenom. Mycket riktigt var det i dessa trakter som det byggdes slott och herresäten och det gradvis växte fram en adel medan de lägre samhällsklasserna trängdes tillbaka. Den kulturen levde kvar ända in i modern tid. Statarsystemet som var sinnebilden för de sociala relationer som rådde på slätterna upphävdes inte förrän 1945.

Att naturen på detta sätt kunde förklara de sociala relationerna behöver vi bara gå till några närliggande länder för att få bekräftat. Danmark är platt och hade mycket slott och adelsskap. Det fattiga Finland är strävsamt. Norge, i vars fjäll varken hästar eller hertigar gärna klättrar, är Danmarks klara motsats och Schweiz har liksom Sverige två helt olika av geografin definierade kulturer.

Feodalismen med sin decentraliserade maktstruktur fick helt enkelt inget fäste i Sverige och det var antagligen detta som förklarade att Gustav Vasa så resolut kunde ta ett grepp om Sveriges intellektuella, det vill säga de påvligt anställda som plötsligt blev svenska statsanställda, den svenska centralismens troligen stabilaste sociala skikt, som numera uppträder som funktionärer i det välfärdsindustriella komplex och i den intellektuella elit som utvecklar komplexets tänkande.

Så jag tar tillbaka en del av skulden eller äran för den centralisering som jag påstod att Gustav Vasa åstadkom. Det var nog inte hans fel respektive förtjänst. Det är nog hos vikingarna, de uråldriga svenska klanerna, den nordiska kargheten, skogarna och de tusen sjöarna vi bör leta efter förklaringar.