Jag har alltid varit förtjust i februari, denna korta och ofta kalla månad då våren först gör sig påmind genom ett nytt ljus och en gladare, mer intensiv fågelsång. Särskilt ljusa minnen har jag av skoltidens sportlov, som jag i stort sett varje år tillbringade hos min morfar och moster i byn utanför Kristinehamn. Och minnena handlar inte främst om vinteraktiviteter som att åka spark och göra snölyktor. Sånt förekom naturligtvis, men långtifrån varje sportlov. De värmländska vintrarna på 1960- och 70-talen var, i alla fall i de trakterna, ofta gröna och snöfattiga. Nej, minnena handlar mest om de goda samtalen och den trygghet och gemenskap som präglade morfars hem.

Jag tänker ofta att jag hade tur som hade en så gammal morfar – en man som vuxit upp i det gamla Sverige och som visste vad det ville säga att kämpa för sin välgång. Han gjorde historien levande genom sina sanna och självupplevda berättelser och han berättade både om glädje och sorg på samma osentimentala sätt. Han hade den självkänsla som man får när man själv får forma sitt öde i mesta möjliga mån, och livets motgångar tog han med jämnmod.

Moster Britta hade sitt eget bagage, som det kallas numera. Om hennes levnadsöde har jag berättat tidigare. Flera decennier av svår sjukdom och en förlorad ungdom, men någon bitterhet fanns inte hos henne. Hon var tvärtom en av mest levnadsglada människor jag någonsin känt, och hon hade dessutom en enastående förmåga att glädja sig åt sånt som många tar för givet. Att solen sken, att det regnade, att snön låg tjock så att hon kunde ta sparkstöttingen till affären – eller att vintern var grön och snöfri så att hon kunde ta cykeln. Hon var helt enkelt glad och tacksam för livet självt.

Redan som barn kände jag någonstans inom mig, även om jag inte kunde uttrycka det i ord, att det var en ynnest att ha såna släktingar. Det betyder något att höra berättas om sitt arv av människor som var med ”på den tiden”. Redan som barn lärde jag känna det som brukar kallas Fattigsverige, och fick därmed klart för mig att det fanns glädje, hopp och framtidstro även långt innan det nya Sverige började växa fram. Fattigdom och ont om mat var inte nödvändigtvis detsamma som att människor hasade runt i ständig deprimerad gråhet, så som man ofta utmålar det idag.

Jag fick berättat för mig om koleraepidemier och spanska sjukan, om de båda världskrigen, om det orättfärdiga statsystemet men även om hur många av de små lantbruken – och därmed även människors möjlighet till oberoende – slogs sönder i takt med att folkhemmet växte fram.

Eftersom mitt umgänge med morfar och moster Britta, och även med andra äldre släktingar och vänner till dessa släktingar, har gett mig en så stark grund att stå på var jag alltid noga med att min son skulle få växa upp på samma sätt. Han hade en fantastisk relation både med sina morföräldrar och sina farföräldrar och även han har fått lära känna en tid han själv inte levt i. Sånt skapar trygga människor med självkänsla – människor som förstår sitt kulturarv och som därför inte behöver förneka det.

Idag är Sverige fullt av människor som tappat den viktiga kopplingen bakåt i tiden. Det finns massor med folk som på fullt allvar tror att de måste förneka vilka de är, vilka deras föräldrar är, vilka deras förfäder var, för att duga. Det går inte an att längta tillbaka till den tid då man kunde ha ytterdörren olåst – det är inte ens okej att längta tillbaka till en tid utan skjutningar – istället förväntas vi acceptera allt som en naturlig utveckling. Men sanningen är ju att Sveriges utveckling är allt annat än naturlig. Den är tvärtom fullkomligt skev, och har sin grund i att historielöshet och kulturlöshet blivit norm för hela samhället. Det är därför vi har moraliskt tveksamma poliser som skyller mord och laglöshet på de skötsamma medborgarna och det är därför vi kryper för ismer som vill oss illa.

Jag klandrar inte bara Socialdemokraterna för den här utvecklingen. De borgerliga partierna bär lika stor skuld, som i sin lättja och bekvämlighet tillåtit att Sverige blivit ett sossifierat samhälle utan styrsel och struktur.

Vad Sverige behöver är män och kvinnor av den gamla stammen. Såna som våra mor- och farföräldrar, som visste vilka de var och som stod för det utan att kröka rygg. Människor som vågar trots att riddarna av historielösheten gör allt som står i deras makt för att misstänkliggöra och stigmatisera dem. Visst finns ni fortfarande kvar därute i vårt avlånga land?

Bild: Skribentens släktingar – män och kvinnor av den gamla stammen