Edouard Balladur, Alain Juppé, Éric Woerth, Nicolas Sarkozy och nu Emmanuel Macron och Elisabeth Borne, listan börjar bli lång av toppolitiker i Frankrike, som har misslyckats höja pensionsåldern och därmed sänka dess kostnader för de franska skattebetalarna.  

Tre protestdagar har redan avhållits i år och den största och mest militanta fackföreningen CGT:s ledare Philippe Martinez har redan, innan den tredje demonstrationsdagen avslutats, förklarat att det kommer att bli fler och större demonstrationer (”plus dure, plus nombreux et plus massif”), om inte det nu urvattnade förslaget som Nationalförsamlingen har att behandla helt förkastas.  

Protestdagarna ägnar de tre större fackföreningarna CGT, CFDT och FO åt demonstrationer (”manifs”). Dessa kräver stark polisbevakning. I Paris har 10 000 kravallpoliser mobiliserats, eftersom unga ligister, så kallade ”le black bloc”, först blandar sig med de demonstrerande och därefter går lös på bankkontor, affärer och eleganta boutiquer på och i kvarteren runt Paris avenyer, om polisen misslyckas.   

Behandlingen i Nationalförsamlingen av regeringens förslag till lag om en höjning från 62 till 64 år har blivit kaosartad, eftersom vänstern har väckt fler än 10 000 förslag till ändringar av regeringsförslaget. Dessa skall alla behandlas av ledamöterna i Nationalförsamlingen inom loppet av två veckor! 

Frankrikes pensionssystem är ett lapptäcke av olikheter som har vuxit fram under lång tid. Macrons utgångspunkt har varit att harmonisera pensionsålder och förmåner. Totalt har de olika systemen länge varit underfinansierade och beräknas i år kosta skattebetalarna minst 18 miljarder euro. Därför behövs en höjning av pensionsåldern. En mer nödvändig och akut reform för att minska underskottet i den årliga franska budgeten står inte att finna. 

Kassorna är tomma! (”les caisses sont vides!”) utropade Nicolas Sarkozy 2010, men ingen lyssnade. Frankrike har inte haft en budget i balans sedan 1977 (!) och statskulden närmar sig de övriga krisländernas runt Medelhavet, Grekland, Italien och Spanien.  

Det mest förvånande är att många i demonstrationstågen är unga och fortfarande studerar. De verkar mer intresserade av att försvara en förmån som de får vänta 30–40 år på att åtnjuta, än att inse situationens allvar och sitt eget framtida ansvar för den franska statens finanser. 

Vad göra? Regeringens förslag kommer antagligen att falla. Om fransmännen en gång har fått något, förefaller det omöjligt för politikerna att ta tillbaka det. Ett näraliggande exempel på detta är reformen från millennieskiftet, då Socialistpartiets Martine Aubry kortade arbetsveckan till 35 timmar per vecka men med betalning för 39 timmar! Denna reform har ingen fransk politiker – höger eller vänster – vågat attackera på fullt allvar.  

Nicolas Sarkozy försökte kringränna den genom att tillåta längre arbetstid och sockra med lägre skatt på de överskjutande arbetade timmarna. Men att fullt ut attackera reformen, det vågade han inte! 

Så vad göra? Ett sätt vore naturligtvis att acceptera att det politiska systemet helt enkelt inte klarar att med lag ändra det franska pensionssystemet. Det går helt enkelt inte. Det krävs förmodligen att politikerna (”la classe politique”) tänker utanför boxen.  

Kanske skulle en fungerande lösning vara att helt överlåta administrationen av pensionerna till de fackliga organisationerna själva? Den finansiella ramen skulle kunna fastställas genom att lagstifta om en maximinivå för arbetsgivarnas skyldighet att finansiera pensionerna med löneskatten. Därefter kanske man kan låta fackföreningarnas centrala ledningar organisera och administrera pensionssystemen själva, utan statens inblandning och utan extra tillskott från staten? Pension är ju ändå i realiteten innehållen lön!  

Stig Fölhammar, fd stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare.