På det hela taget ogillar jag överraskningar. Om jag upptäckt att gravitationen fungerar på östra halvklotet så vill jag helst att den ska verkar felfritt enligt samma principer på det västra. Jag kan förstås inte begära att sociologiska förhållanden ska uppträda med samma exakthet som naturvetenskapliga men jag blir på dåligt humör om de inte stämmer alls.

Under ett hyggligt antal år har jag på dessa sidor ältat ett marxinspirerat teorem. Teoremet vill gärna framställa sig själv som allmängiltigt över tid och rum. Det går ut på att det i samhällena finns en dominerande konflikt – en ”huvudmotsättning” sa Marx – mellan två ledande samhällsklasser, till exempel borgarklassen och arbetarklassen (enligt Marx tolkning av hans egen tid). En av dessa klasser är den ”härskande” klassen. Det är inte självklart hur den härskande klassen ska identifieras men ett rimligt säkert indicium är att den lyckats ta kontrollen över en mycket stor del av bruttonationalprodukten. Exempelvis, påstår jag, är politikerväldet, som styr över 50 + procent av BNP, den härskande klassen här och nu. Om det hade funnits någon annan härskande klass undrar man varför den klassen hade låtit politikerna ta kommandot över mer än hälften av det som produceras.

Politikerväldets huvudmotståndare i vårt land är den nettoskattebetalande medelklassen som med sina utskylder står för politikerväldets fioler.

Det speciella med härskande klasser är inte bara att de ser till att kapa åt sig och sina stödklasser – i Sverige till exempel det välfärdsindustriella komplexets ledande skikt – en bra bit av bruttonationalprodukten utan också att de sätter sin prägel på det samhälleliga tänkandet. ”Samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens tänkande”, sa Marx. Detta dominerande tänkande har som första uppgift att legitimera den härskande klassens maktutövning. Sedan kanske femtio år tillbaka är PK-ismens Sveriges ledande ideologi och mycket riktigt: undersök varje enskild PK-idé så kommer du att finna att den för att förverkligas kräver ytterligare makt åt politiker. När ett nytt samhälleligt problem presenterar sig kommer krav på att politiker ska skjuta till ytterligare miljardtals kronor säkert som ett brev på posten (ett gammaldags uttryck som betyder ungefär ”osvikligt” eller ”ofelbart”).

En fråga som besvärat mig en hel del är just om det ser likadant ut i andra jämförbara länder. Har exempelvis USA, som brukar ligga först av alla länder när det gäller allt slags utveckling, någon direkt motsvarighet till vårt politikervälde respektive nettoskattebetalande medelklass? Jag vill helst att det ska vara så ty annars stämmer mitt sociologiska teorem desto sämre och då blir jag som sagt på dåligt humör.

Det handlar kort sagt om att en härskande klass tar pengarna och styr tänkandet till förfång för en annan klass som bekostar föreställningen. Men det stämmer ju inte avseende USA, har jag misslynt sagt mig. USA är känt för att styras av kapitalister och storföretag. Varför skulle dessa ge så stort inflytande till politiker som mitt samhällsteorem förutsätter? Och varför skulle denna härskande amerikanska klass av rika människor tåla det inflytande av politiskt korrekta – ”woke” – idéer som på senare år satt klorna i den dominerande amerikanska ideologin? Och vad skulle amerikanernas motsvarighet till den svenska nettoskattebetalande medelklassen vara? Bryter kanske hela teoremet samman och lämnar mig att ilsket begråta en havererad sociologisk idé?

Faktiskt inte. Jag har bara varit slarvig. Jag trodde att den andel av BNP som i USA kontrolleras av politiker var obetydlig jämfört med Sverige. Men det var länge sedan. Idag handlar det om 46 procent av BNP vilket är sjunde högst i världen. Om USA spelar i samma liga som Sverige faller bitarna på plats. Gravitationen fungerar på båda halvkloten. Det som gäller Sverige gäller även för USA.

Därför blir amerikanska politiker – särskilt demokrater – lika förtjusta som svenska över projekt som den allmänna elektrifieringen eftersom sådana revolutionerande upplägg tvingar politikerna att ta sig mer makt. För några årtionden sedan hade kapitalistklassen kraft att sätta stopp men inte nu längre. Därför uppträder numera politiker som Alexandria Ocasio-Cortez (bilden), ett slags motsvarighet till Märta Stenevi. Vad de politiskt korrekta demokratiska politikerna tycker om den nettoskattebetalande amerikanska medelklass som finansierar detta nya klassamhälle framgår av Hillary Clintons nedlåtande omdöme om dessa ofta icke högre utbildade och sällan högavlönade väljare som ett gäng bedrövliga nollor. Annie Lööf och Märta Stenevi känner likadant för sverigedemokrater och drar sig liksom fru Clinton ej heller för att framföra sitt klassförakt.