Tolstoys första mening i romanen Anna Karenina är antagligen världens mest berömda öppningsfras: ”Alla lyckliga familjer är likadana, men varje olycklig familj är olycklig på sitt särskilda sätt”. Om detta är sant eller inte kan jag inte bedöma eftersom min livsforskning inte koncentrerats på hur folk har det hemmavid, men Tolstoys observation låter insiktsfull. Själv har jag mer ägnat mig åt en annan grundläggande fråga, nämligen hur samhällena valt att hantera sitt under min livstid tilltagande välstånd. Om jag skulle formulera något à la Leo Tolstoy skulle det nog bli att ”alla fattiga samhällen arrangerar människornas liv på liknande sätt, men varje mer välmående samhälle är välmående efter sin speciella fason”.

Fattigdom vet jag inte så mycket om annat än att det är obehagligt. När jag doktorerade i Washington D.C. hyrde jag ett billigt rum i slummen som hade nackdelen att det läckte från badrummet ovanför ned i mitt lilla pentry. Det tyckte jag inte om.

I övrigt har jag liksom de flesta västerlänningar fått uppleva årtionden av stadigt stigande välstånd – hur många doktorander skulle idag acceptera takdropp från grannens badrum? – och fått tillfälle att se vad folk gör när bruttonationalprodukten per capita stiger. Såklart att folk ökar sin privata konsumtion efter förmåga: finare bil, större boende, fler utlandsresor och så vidare. Man skär också ned på sådan sekunda verksamhet som fattiga människor i brist på alternativ koncentrerar sig på, till exempel att föda barn (se bilden).

Vad Sverige särskilt satsat på under rekordåren sedan andra världskriget har varit att bygga ut den offentliga byråkratin. Här är jag på min mammas gata ty jag har följt processen både som statsanställd byråkrat och som konsult under åtskilliga decennier (och, jodå, min mamma och min första fru jobbade också i den utlandssociala svängen). Mina konsultuppdrag förde mig till ett stort antal offentliga anslagsfinansierade verksamheter som alla – jag lovar! – upplevde sig lida av samma problem, nämligen ett övermått av administrativ byråkrati. Eftersom jag tidigt gjorde mig känd som en motståndare till administrativ byråkrati räknade mina uppdragsgivare med att jag med snabbare än andra konsulter skulle få bukt med deras pärm-, blankett-, sammanträdes- och promemorievälde men i själva verket hamnade fördelarna i min plånbok eftersom jag kunde presentera samma slutrapport i alla uppdrag ty problemet var överallt detsamma och alltid lika omöjligt att lösa.

Så har det fortsatt årtionde efter årtionde. Förklaringen är att en normal människa som blivit byråkrat inte alls, som hon påstår, ogillar att jobba med blanketter, rutiner och sammanträden utan tvärtom sätter stort personligt värde på sin syssla. Om man bortser från de självklara fördelarna med att sitta på ett lugnt och välstädat kontor jämfört med att som socialsekreterare, lärare eller undersköterska behöva hantera jobbiga bidragsklienter, utåtagerande elever respektive dreglande senila patienter så är byråkratens livsstil uppenbart överlägsen. I arbetsutrymmena finns ofta skålar som dignar av färsk frukt, i sammanträdesrummen bjuds det på kaffe, det gör inget om sammanträdesdiskussionerna inte leder någonstans för livet är fullt av tid för nya, spännande möten med intressanta kollegor. Men det bästa av allt är jobbets inneboende konstruktion ty det handlar alltid om att styra andras arbete och därigenom inta något av en relativt kravlös chefsroll. Bättre kan arbetslivet inte bli.

Det börjar med att ett problem uppenbarar sig i tillvaron, till exempel att ett tillräckligt antal skolelever börjar kalla sina lärare för ”din hora”. Politikernas lösning är alltid att (som inledning) skjuta till några hundra miljoner plus instruktioner till exempelvis Skolverket i syfte att myndigheten ska ta sig an problemet. Strax har det anställts tiotals metodutvecklande byråkrater som går på sammanträden och resonerar med varandra medan snöstormen viner utanför panoramafönstren. Efter några månader är en metod utvecklad och dokumenterad på power point-presentationer och färdig att implementeras i skolorna. Byråkraterna har nu förvandlats till metodspecialister och skollärarna (hororna) har fått en ny chefsnivå över sig som ska utbilda dem enligt det nyutvecklade konceptet.

Du fattar lätt hur det där fortsätter. Metoden fungerar inte. Allt fler elever kallar sina lärare för horor. Nya metodutvecklingsanslag måste tillskjutas. Lärarna tvingas sitta av metodkurser som de inte tror på. De suckar, stänger öronen och stirrar på ovädret. Så får de en idé. I stället för att hunsas av de här byråkraterna kan de ju själva börja dokumentera saker och skriva journaler och författa rapporter om utåtagerande barn med neuropsykologiska symtom. Så utvecklar de en ny livsroll som specialämnesadministratörer och behöver aldrig mer inträda i ett klassrum. Det rapporteras i tidningen att Sverige lider brist på skollärare och att den enda lösningen är högre löner och status till lärarna.