
Mohamed Omar
Glunten och Magistern möttes för första gången en kall och mörk kväll i Uppsala den 30 november 1837. ”Minns du hur ödet oss förde tillhopa adertonhundra trettiosju?” säger Magistern, och Glunten svarar: ”Åh, javisst minns jag det, just Karl den tolftes dag.”
Detta radarpar utgör de två mest kända gestalterna i den upsaliensiska studentromantiken och inget litterärt verk kan konkurrera med Gunnar Wennerbergs sångsamling Gluntarne, publicerad 1851, om ställningen som Uppsalapoesins flaggskepp. Wennerberg är helt enkelt uppsalapoeten par excellence liksom hans Gluntarne är uppsaladikten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”