Riksrevisionen

8-26-13_11971

Patrik Engellau

När dammet nu verkar ha lagt sig efter bråket kring Riksrevisionen kan man kanske tydligare urskilja vad det handlade om. Eftersom det var Dagens Nyheter som avslöjade Riksrevisionen och därför inte har anledning att tona ned anklagelserna mot riksrevisorerna kan det finnas anledning att välja just den tidningens beskrivning av anklagelsepunkterna:

Dagens Nyheters granskning har visat hur utomstående, bland annat anställda på regeringskansliet, har fått påverka Riksrevisionens granskningar. Riksrevisorerna har även rekryterat tidigare kollegor, skräddarsytt annonser och lovat bort tjänster redan innan de utlysts.

Ett exempel är när en anställd på regeringskansliet rekryterades till det fasta heltidsjobbet som planeringssamordnare åt riksrevisor Margareta Åberg. Flera mejl avslöjar hur Margareta Åberg möter personen på en restaurang för att diskutera anställningen, flera dagar innan tjänsten ens utlysts. När personen sedan formellt söker jobbet efter att det utannonserats blir det tydligt att utgången redan är klar.

Inför konstitutionsutskottet har riksrevisorerna, om jag fattat rätt, erkänt ungefär detta men ursäktat sig med att felen bara är formella och att överträdelserna gjorts av effektivitetsskäl.

Nationens samlade bedömning verkar vara att riksrevisorernas handlande är oacceptabelt. Nyligen hamrade professorn i statskunskap Bo Rothstein ytterligare en spik i revisorskistan medelst en artikel i Göteborgs-Posten med rubriken ”Riksrevisionen har skadat förtroendet för samhället”. Även om Rothstein själv kanske inte författat rubriken uttrycker den väl hans budskap. Här är hans slutkläm:

Det endimensionella ekonomiska effektivitetstänkandet som man från Riksrevisionens ledning prioriterat saknar inte bara stöd i grundlagen, det leder också till att de grundnormer som en väl fungerande offentlig sektor och i förlängningen ett framgångsrikt samhälle vilar på, försvagas. En Riksrevision som sätter ekonomisk effektivitet före grundlagens principer om likabehandling och opartiskhet är en för landets såväl ekonomiska som sociala välstånd skadlig verksamhet.

Det grundlagsstadgande han åberopar sig på är regeringsformens formulering i 1 kap. 9 § om att den som utför myndighetsuppgifter ”ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

(Nu ska jag erkänna att jag hatar byråkratiskt krångel så att mina bedömningar må vara partiska, men de är inte mer partiska än deras bedömningar som gillar byråkratiskt krångel, så min uppfattning är lika giltig som någon annans, dock att om det svenska etablissemanget fick säga sin mening så är det nog att formalia i många stycken är viktigare än substans.)

Jomenvisst, jag fattar att en myndighet som har att övervaka hur andra myndigheter följer regelverket själv bör följa regelverket, men jag kan inte bli så himla upprörd. Riksrevisorerna har ”skräddarsytt annonser”. Det betyder att ställa kvalifikationskraven så att de passar in på en enda människa i världen, nämligen den man vill anställa. Och? Om nu riksrevisorn vill ha en alldeles särskild människa att jobba med? Jag tycker det är synnerligen sakligt. Partiskt? Ja, i bemärkelsen att det kan finnas en kandidat som inte fick en chans.

En annan synd som riksrevisorerna anses ha begått är att de diskuterat ärenden med utomstående personer OCH DESSUTOM BRYTT SIG OM VAD DESSA SAGT. Jag tar mig för pannan. Får man inte tala med någon annan än dem som jobbar på myndigheten när man är riksrevisor?

Jag tror att det här fallet handlar om något helt annat än vad det verkar handla om (bortsett från att det känns som en intern strid inom myndigheten, där ett gäng som inte gillar de tre riksrevisorerna har tjallat för media och fått sina nya chefer dömda för skitsaker, grattis). Jag tror det här handlar om svensk myndighetskultur.

Det fanns en tid, och något lite romantiserar jag väl, när svenska ämbetsmän hade väldigt mycket frihet och tog väldigt mycket ansvar. Det började kanske, som legenden hävdar, med Axel Oxenstierna på 1600-talet och det kallades för ämbetsmannaansvar. Tänk hur mycket frihet kungen nödtvunget måste ge ambassadörer som skickades iväg till främmande land för att förhandla innan det fanns kommunikationer.

Den friheten och det ansvaret har levt vidare i modern tid, inte minst inom offentligfinansierade professioner som lärarkåren, universitetsprofessorerna, advokatkåren med flera. Staten litade på att folkskoleläraren hade omdöme och skulle sköta sig. Och det gjorde hon. Inspektioner, javisst, hårda inspektioner, men med respekt för lärarens omdöme och visdom.

Ämbetsmannaansvaret var på allvar. Att inte ta det var ett brott. Fram till den 1 januari 1976 kunde ämbetsmän straffas med böter, fängelse och suspension för försummelse, oskicklighet och oförstånd i tjänsten. Sedan dess är det slut med det där. Ämbetsmannaansvaret är väck.

Vad gjorde överheten i stället när den inte kunde ge frihet och bestraffa missbruk? Jo, i stället hittade den på ett intrikat regelverk som styr varje detalj i ämbetsmännens verksamhet. Regler i stället för omdöme.

Nya centralt utarbetade regler tillkommer hela tiden och kringskär exempelvis lärarnas handlingsfrihet. Till slut törs en myndighetsperson inte använda sitt omdöme och sitt sunda förnuft utan sitter bara och läser i regelverket. Det är en farlig utveckling. Läs till exempel professor Ulf Larssons inlägg på den här sajten om hur universitetslärare hunsas av uppifrån föreskrivna helknäppa teorier.

Om jag hade varit konstitutionsutskott hade jag sagt ok, Margareta, Ulf och Susanne, om det inte varit för att Dagens Nyheter sprungit någons ärenden så hade den här bomben aldrig briserat, men nu har den det och därför måste jag ta er i örat. Var inte så klumpiga i framtiden. Så! Tillbaka och jobba nu.

32 thoughts on “Riksrevisionen

  1. Lennart Bengtsson skriver:

    Jag tror alla de som har innehaft ett hög och självständig befattning känner igen vad Patrik Engellau här skriver. Det är inte byråkratiska petitesser som till slut räknas utan det övergripande resultatet. Och för detta krävs det omdöme och självständighet inte minst av de som har huvudansvar.

    Föreställ er fallet när en verklig katastrof inträffat eller till och med ett krig.
    En orsak till de stora framgångarna hos den tyska krigsmakten under de första krigsåren av andra världskriget var inte alls resultatet av kadaverdisciplin utan faktiskt motsatsen nämligen att man långt ned i organisationen lät officerare fatta just djärva och självständiga beslut. Man hade lärt sig av det katastrofala resultatet från första världskriget.

    Om man inför orimliga byråkratiska krav på befattningshavare så blir tyvärr ofta resultatet att man får sekunda vara som man lika gärna kan ersätta med ett robotsystem. Vilka förstklassiga individer vill attraheras av något dylikt! Men när något verkligt allvarligt inträffar krävs det andra kvalitéer än att följa ett detaljerat och ofta irrelevant reglemente. Det är kanske därför som svenskt byråkrati står extra handfallna som vid Estonia katastrofen och den stora skogsbranden i Västmanland.

    I det verkliga livet måste vi alla förlita oss på de med gott omdöme och förstånd och inte inbilla oss att allt kan förutses i förväg och skrivas ned i detaljerade instruktioner.

    Liked by 5 people

    • Fredrik Östman skriver:

      För att detta skall fungera i praktiken och rätt personer också utses krävs personligt ansvar. Just det som sosseriet på alla plan och i alla delar av det svenska samhället helt och hållet systematiskt har avskaffat. Under hurrarop från svenskarna.

      Det är lite sent att klaga på små problem nu när vi redan står inför Failed State.

      Liked by 3 people

  2. Christer L skriver:

    Det finns i språket en skillnad mellan vi och de. Ett modernt samhälle kännetecknas av mycket vi inom de ledande institutionerna. Det är inte bara bra, det är också en demokratisk svaghet. Poängen med riksrevisorn var en motkraft till denna vi-känsla inom adminstrationen, en motkraft till tillsättandet av partikamrater och andra kamrater kors och tvärs, och konsekvenserna av sådant. Poängen med riksrevisorn var ojävighet och politisk neutralitet och att hålla på formerna för just detta. Nu kunde KU upphäva detta, just genom denna vi-känsla. Någon måste offras åt DN, så en fick gå. Men tro inte att detta är en seger för oss, folket. Det är en seger för, som du Patrik kallar dem: Margareta, Ulf och Susanne. Och för dig. Vi, folket, hade behövt ett pålitligt KU som står över både DN och den politiska adelns gemenskap, just genom den demokratiska sammansättningen på utskottet. Nu funkar detta inte där heller längre, liksom det inte funkar i riksdagen. Demokratin är DÖ.

    Gilla

    • Nietzschestankar skriver:

      Jag håller med. Svågerpolitik är inte alls oproblematisk och särskilt när det gäller en så för demokratin central instans som riksrevisionen. För att oberoende skall säkerställas kunde man använt sig av extern oberoende konsult. Vänskapskorruption är väldigt allvarsam eftersom ”gruppens” värderingar kan få fotfäste så att så kallad oberoende granskning blir mindre av just det- oberoende . RRV är inte ett företag (som naturligtvis får drivas av vilken ideologi som företaget/aktieägarna behagar)utan en myndighet. Att myndigheten sedan kontaktar instanser som ska granskas bör väl också betraktas som olämpligt.

      Gilla

  3. Stefan Eriksson skriver:

    Det finns ju ett väl använt uttryck ” följ pengarna”, som ett sätt att identifiera vari roten till misshagliga företeelser som till exempel organiserad brottslighet finns att hitta.
    Vem tjänar på vad?, är frågan / svaret , som förhoppningsvis kan leda till att ”ogräset” förpassas till högen med avskräde.
    Mitt förslag kan enkelt sammanfattas med utrycket; ” följ omdömet”.
    Sunt förnuft och omdöme skulle i detta fall finnas beskrivet i författningen, och i de fall lyhördheten för dess grundsatser avtager har vederbörande att söka sig ett annat jobb där inflytandet över andra begränsas till ett minimum.

    Bristen av omdöme leder i förlängningen till korruption och det vill jag helst slippa att få uppleva.

    Gilla

  4. Christer Carlstedt skriver:

    Om man nu tittar på regeringsformens skrivning i första kapitlets nionde paragraf så står det att man skall ”beakta” allas likhet inför lagen. Det kan vara så att just ordet beakta tolkas litet olika. Beakta betyder att man skall ta hänsyn till. Det betyder inte att att man till varje pris och alltid är strikt bunden till lagens bokstav om att alla skall behandlas lika.
    Om detta var avsikten med skrivningen så är den OK. Om å andra sidan avsikten var en strikt likabehandlingsprincip så är lagen klantigt skriven.

    Regeringsformen är däremot kristallklar med att man skall iaktta saklighet.
    Antag att det finns två kompetensmässigt likvärdiga kandidater. De skall hantera känsligt material som under utredningsfasen inte skall komma till allmän kännedom. Nu råkar jag som rekryterare känna till att den ena kandidaten har en svåger som är reporter. Jag tror vi alla är medvetna om att vi ibland vid middagsbordet på kvällen pratar om vårt jobb med vår partner. Nu finns här följaktligen en risk, eftersom materialet inte är lagligen hemligstämplat, att information läcker dit där den inte borde hamna. Då föreligger i vart fall enligt min mening ett sakligt skäl varför vederbörande inte bör få en befattning.
    Ett annat skäl är att jag som chef inte kan fördra personen i fråga. Jag förutser gnissel i kommunikationen. Det blir återigen ett sakligt anledning att en viss person diskvalificeras för uppdraget.

    Nu är det så att jag som skall ansvara för rekryteringen anser att den ena kandidaten är mindre väl lämpad för just det uppdrag det handlar om hos mig. MEN jag konstaterar samtidigt att personen i fråga därmed inte är olämplig för eventuella andra arbetsuppgifter. Då väljer jag att utesluta personen från rekryteringsprocessen för att jag inte skall behöva sätta på pränt för evig tid att personen, enligt mitt förmenande, var olämplig för ett jobb.

    Så som jag beskrivit det ovan så anser jag att regeringsformens krav är uppfyllda. Men, jag inser givetvis också att resonemanget öppnar för nepotism. Vi som har jobbat med och i Afrikansk förvaltning kan intyga att det är ett gissel för dessa länder där släktskap eller bygemenskap är skäl nog att få en välbetald befattning, trots att man egentligen är helt oduglig för jobbet.

    När man avskaffade tjänstemannaansvaret så fick man ersätta sunt förnuft med ett antal regler. Regler har den egenheten att man givetvis kan förutse vissa företeelser och reglera dessa. Däremot kan man inte förutse allt. Då blir man i brist på sunt förnuft tvungen att fixa till ny regler. Dock med nödvändighet alltid på förekommen anledning.
    Ett praktexempel är väl ”festivaltafsandet”. Ingen förutsåg att det skulle kunna hända eftersom det strider mot varje form av sunt förnuft att stoppa handen under kjolen på obekanta kvinnfolk och dessutom utan en antydan till inbjudan. Nu har man inte en susning om hur man skall hantera saken, vilket väl polisens armbandsutdelning beskriver ganska väl.

    Om jag minns rätt så avskaffade Palmeministären tjänstemannaansvaret med motiveringen att tjänstemän (och politiker) i sin yrkesutövning kunde bli tvungna att fatta impopulära beslut och att de då inte skulle kunna straffas för det. Alla som omfattades av tjänstemannaansvaret tyckte givetvis att detta var hejsan på riktigt. Att systemet fungerat väl i tre hundra år och borgat för en tillit mellan befattningshavare och folket, var tydligen av underordnad betydelse.
    Att ingen kunde straffas för ett beslut som fattats i enlighet med, eller i vart fall inte emot, gällande lag bortsåg man också ifrån.
    Jag tror mig förstå att det snarare handlade om att politiker skulle kunna stifta lagar och fatta beslut som gick emot folkviljan utan att kunna bli utkastade med buller och bång. Det vill säga bryta mot grundlagen när den säger att all makt utgår från folket. Folket får ju säga sitt och välja mellan pest och kolera vart fjärde år.

    Jag tror det är hög tid att återinföra någon form av tjänstemannaansvar.

    Liked by 8 people

  5. Nu hade du fel igen skriver:

    Tja jag vet inte, jag anser att svensk statsadministration och även den kommunala å det grövsta missköter sitt arbete, det sunda förnuftet har åkt ut och man köper sjukhus för 10miljarder, strumpor för 6000 och åldertestar inte barn med håravfall och misstänkta våldtäkter under bältet för att de heter Muhammed. Försäkringskassan skänker antagligen ut 10,000 kr extra så fort någon skriker jalla hmar, jag gissar att allt är i fritt fall. Så det är möjligen så att anställningen var effektiv och att det bara är gå tillbaks till jobbet, men vad är riskrevisionens uppgift? Tillbaks till jobbet? Det är på deras vakt vansinnet, liksom BRås allt detta sker så jag tvivlar högeligen på att de har rätt man eller kvinna på jobbet.

    Liked by 3 people

  6. I reject reality and substitute my own skriver:

    Jag jobbade tidigare vid en internationell organisation, tillsättningarna där gick till på samma vis, men man var inte riktigt lika dum som riksrevisionen. Man hade en intern förutbestämd kandidat men detta skrevs så klart aldrig ner, sen bjöd man in alla andra och hade utslagstävlingar, man dansade alla danserna, för att så till sist hamna på den interna kandidaten…

    Liked by 1 person

  7. Sture skriver:

    Patrik,
    det är ungefär så jag känner också. Om DN angriper någonting, så har detta säkert ett syfte. Och detta syfte redovisas inte öppet – och är inte heller hederligt.
    De har en agenda, som de brukar beskylla alla andra motståndare för.[Ta fast tjuven ropade tjuven. Detta lurar ganska många, men inte alla.]
    Allt som Peter Wolodarski gör eller står bakom är skumt. Han är en helt igenom ohederlig person – och så har han en massa hantlangare som springer hans ärenden. Och gör de inte det så får de inte vara kvar.

    Liked by 6 people

  8. JAN BENGTSSON skriver:

    Ja man påminns ständigt om,
    vilken skada Palme orsakade Sverige!

    Avskaffade tjänstemannaansvaret o betygen i ordning/uppförande!

    På tal om konsten att skräddarsy utnämningar…

    När Göran Persson ‘beordrade’ Systembolagets Ordförande (Romanus?),
    att utse sin blivande moatje Anitra Steen till VD,
    innan den intima relationen blev publikt känd…

    Med synnerligen unikt generösa pensionvillkor!

    Som man bäddar får man ligga, garanterat mjukt!
    Utan minsta tillstymmelse till konkurrens, skräddarsytt o klart!

    Liked by 1 person

  9. Jaxel skriver:

    Man kan väl tillägga att RF 12 kap. 5 paragrafen säger att statstjänstemän skall tillsättas på sakliga grunder. Så fungerar förstås inte statsförvaltningen idag, se exempel Dan Eliasson karriär. (Skall försöka få tid att återkomma om det.)

    Visst blir tillsättningsproceduren effektivare, åtminstone mindre arbetskrävande, om man tillsätter någon man känner. Det är dock högst tveksamt om ett sådant förfaringssätt befordrar kompetens i organisation.

    Bortsett från de rättviseproblem som uppkommer vid sådan vänskapskorruption så leder denna alltså med stor säkerhet också till jämförelsevis låg kompetens och därmed följande suboptimal effektivitet i förvaltningen.

    På en punkt vill jag dock instämma i krönikans kritik av drevet mot revisionen.

    Åtminstone i ett program jag hörde på SR (läser inte DN) så gjordes det ett stort nummer av att revisorerna hade låtit utomstående ”påverka” rapporterna. Exempelvis hade en av dem låtit sin mycket kompetente make läsa en eller kanske flera rapporter och komma med synpunkter. Denna kritik är fullständigt befängd, varför skulle man inte utnyttja (gratis) hjälp för att åstadkomma en så bra rapport som möjligt.

    Liked by 1 person

    • Jaxel skriver:

      Som I reject reality .. påpekar ovan är det slående hur klantigt de inblandade skött sitt myglande. Är dessa egentligen personer med en sådan kompetens man kan kräva på dessa poster. Åtminstone angående myglet är jag övertygad att jag (liksom I reject..) hade skött detta mer kompetent.

      Gilla

  10. Thor skriver:

    Tja, det var väl ungefär vad KU sade om än i synnerligen förtäckta ordalag

    Betydligt allvarligare är när en myndighetschef helt sonika raderar tusentals mail och strax därefter utnämns till chef för en mer prestigefylld myndighet som dessutom har att bevaka att lagen efterföljs! Jag tänker naturligtvis på Dan Eliasson. Kafka kunde inte ha fått till det värre.

    Liked by 2 people

  11. Fredrik Östman skriver:

    Just ”jobba” var kanske inte rätt ord för att beskriva ämbetsmannens värv som det var innan det blev en privatkommersiell pysselsättning. Dictionary.com: ”to turn public business, planning, etc., improperly to private gain”. (Det svenska verbet är väl i och för sig bildat till det engelska substantivet och inte till verbet, men i alla fall.)

    Gilla

  12. hemmnet2014 skriver:

    Engellau har uppmärksammat en av mina käpphästar. Jag har upptäckt att det är en allmän utveckling i samhället att man många gånger sätter regler före omdöme.

    Människor i många positioner är livrädda för att gå utanför reglerna trots att situationen påbjuder det och det borde gå att försvara varför. Människor med utbildning för yrket, omdöme och förnuft kan kliniskt som en lägervakt konstatera att ”sådana är reglerna” även när effekterna tydligt blir kontraproduktiva och bisarra. De kan i efterhand aldrig klandras och går naturligtvis ansvarslösa eftersom ”de följde reglerna”.

    Om det ”bara” vore att följa reglerna i varje situation så hade det inte behövts utbildning och omdöme. Beslutsprocessen hade kunnat ersättas av ett flödesschema eller en dator som stämde av de kliniska förutsättningarna.

    De tjänstemän allmänheten oftast kommer i kontakt med är naturligtvis polisen i trafikkontroller etc. Min erfarenhet är att kvinnliga poliser är extra regelnitiska. Jag tror att de beror på att de känner att de inte stöds av samma förtroende från organisationen och att de är extra påpassade om de skulle göra fel etc. Ge tjänstemännen ordentligt förtroende samt återinför möjlighet till att utkräva ansvar.

    Liked by 2 people

  13. Aha skriver:

    Tänkvärt med sentensen ”regler i stället för omdöme”, men att handplocka f.d. arbetskompisar är att gå över gränsen. Det bryter i det fallet mot ett berättigat regelverk, leder till nepotism och önskan att vilja omge sig med ja-sägare.

    Dock är riksrevisorerna inne på en väsentlig linje när de föredrar (sic) effektivitet. I organisationslärorna ges bra stöd med att formulera resultat, vilket ger utrymme för proffesionen att själva välja vägen dit.
    Regelverket bör då kunna bantas rejält, offentlig sektor skulle bli av med sin gråa stämpel (många offentliga chefer ryser nog när de läser detta).

    Feghet, bekvämlighet, snäva horisonter skulle bytas mot serviceanda, rush och resurshushållning.
    Nya styrningsmetoder med ämbetsmannaansvar bör provas inom offentlig sektor – med säkerhet en stilla nåd att be om. Fegheten kommer att bestå.

    Liked by 2 people

  14. Nils Dacke skriver:

    Jag håller med dig om att det är relativt småsaker som riksrevisorerna anklagas för men jag tror man måste se kritiken i en bredare kontex. Många människor inklusive jag själv har de senaste 5-10 åren totalt tappat det förtroende man tidigare hade för politiker, höga statstjänstemän och huvuddelen av journalister och gamla mediaföretag. Vi har under de senaste åren blivit totalt lurade och uppkörda mht massinvandringen och dess konsekvenser. När vi började protestera blev vi kallade alla från bonnläppar till nazister och att vi ingenting begriper. När denna totala brist på förtroende finns i botten behövs inga stora saker eller missförhållanden som sker utan det inträffade bara bekräftar den bild av etablissemanget man redan hade. Jag har ännu inte sett något som pekar på en vändning utan förtroendet för politiker, tjänstemän och deras medlöpare inom media kommer fortsätta falla och det kommer att ta lång tid att återupprätta om det någonsin är möjligt.

    Liked by 6 people

    • gmiksche skriver:

      Senaste 5-10 åren. Det stämmer väl överens med mitt uppvaknande. Alltför länge var man alltför godtrogen. Men har uppvaknandet börjat, så fortsätter det med rasande fart.

      Gilla

  15. malmobon skriver:

    Hade inte DN tagit upp korruption av en myndighet som skall granska korruption och kontrollera så att svenska skattebetalare inte blir blåsta så hade historien inte kommit fram till svenskarna som därmed fick veta att vi blev blåsta men detta var inte så farligt så ni kan fortsätta blåsa svenskar som vanligt.
    Sparka idioterna och dem som tillsatte dessa.

    Gilla

  16. Helmut Böös skriver:

    Att det fifflas inom Riksrevisionen, rättvisans yttersta bastion, får många att lyfta ögonbrynen.
    Når KU sedan låter detta passera är det läge att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.
    Till vad tjänar lagar och regelverk och inte efterlevnaden följs upp.
    Andreas Norlén är kanske nästa man att granskas i KU (för vad det nu är värt)

    Liked by 1 person

  17. Hovs--hallar skriver:

    Från mina år i den akademiska världen minns jag hur det kunde gå till vid tillsättningar av professorstjänster.
    Den person jag hade som chef och handledare då jag på 1980-talet doktorerade vid Uppsala universitet hade verkligen tillsatts på ett korrekt sätt — professuren utlystes internationellt för att man skulle hitta den mest kvalificerade kandidaten. Personen i fråga var verkligen ytterst väl skickad för uppgiften, kan jag intyga.

    Däremot gick det till på ett helt annat sätt när en av denne professors doktorander så småningom disputerat, och därefter tämligen omgående fick en professorstjänst vid en annan institution inom samma universitet.

    Då hade man i förväg bestämt sig för att just den personen skulle ha tjänsten, och sökande med en långt mer omfattande meritlista förbigicks helt enkelt!

    Vad gäller Riksrevisionen, så anser jag att en sådan institution måste vara ytterst noga med att inte förbigå regelverket, då sådant oundvikligen leder till svågerpolitik och vänskapskorruption.

    Liked by 1 person

  18. Jaxel skriver:

    En kommentar angående att låta annat än saklig grund avgöra vid tillsättning av statstjänstemän. Dan Eliasson har haft en kometkarriär inom statsförvaltningen. Det ligger nära till hands att se det som att en sorts vänskapskorruption snarare en saklig grund varit avgörande för denna utveckling. DE har under lång tid genom diverse uttalanden ansträngt sig att visa att han är en i gänget – av det rätta virket.

    Att hans uttalanden som syftat till att demonstrera medkänsla och politisk korrekthet inte i grunden handlar om medkänsla med människor som har det svårt visades tydligt i intervjun dagen efter det brutala mordet på HVB-hemmet. Ingen människa som hyser en äkta medkänsla med andra kan rimligtvis kränka offret och hennes anhöriga på det sett som DE där gjorde. Han visade där en total oförmåga i det avseendet. Också sättet han uttryckte sin åsikt om JÅ väcker undringar om hur han ser på andra människor.

    För all del det kan förstås inte uteslutas att DE varit en bra chef på de poster han tidigare innehaft. Dessa poster har dock funnits på myndigheter där det är svårt att avgöra hur bra arbetet bedrivs: SÄPO, Migrationsverket och Försäkringskassan. Det finns i alla fall helt klart en hel del frågetecken när det gäller chefskapet på Försäkringskassan (FK).

    Låt oss titta lite hastigt på perioden på FK. DE utsattes under denna period för betydande kritik från personalen angående styrningen av arbetet. En kritik som enligt uppgift bemöttes med förtäckta hot. Till detta kommer diverse andra tvivelaktigheter (1).

    FKs budget innehåller grovt sett två delar, dels medel för drift av myndigheten och dels medel för att täcka de ersättningar som betalas ut. Detta öppnar för intressanta möjligheter för en samvetslös chef. Effektivitet i handläggningen kan skenbart uppvisas genom att lösa myndighetens uppgifter, huvudsakligen ersättningsärenden, med en förhållandevis liten driftsbudget. För vad händer om arbetet på myndigheten inte fungerar vare sig det beror på otillräckliga resurser eller dålig arbetsledning? Jo, handläggningen blir då dålig och underlagen för besluten undermåliga.

    I så fall blir det för tjänstemännen säkerligen frestande att bifalla den sökandes önskemål. Om inte annat därför att alternativet ju annars är att man kan hamna i en mycket arbetskrävande överklagandesituation där det dessutom riskerar att uppenbaras att underlaget för avslaget var undermåligt.

    På detta sätt kan en dåligt fungerande ”bidragsmyndighet” leda till att ersättningsbudgeten kräver mer pengar än vad som egentligen borde behövas. Fast detta märks i allmänhet inte. I alla fall märker allmänheten det inte. Det är så många andra faktorer som påverkar hur behovet av sjukpenningen med mera utvecklar sig så det går inte att isolera effekten av en dåligt fungerande myndighet.

    Det är mycket möjligt, rent av sannolikt, att DE är en usel myndighetschef.

    Fast nu har DE kommit att leda en organisation där allmänheten direkt upplever om organisationen/myndigheten inte fungerar – inte klarar att leverera det som förväntas. Dessutom är nog personalen tuffare än FKs handläggare. Personal åtnjuter också hög status i samhället. En personal som antagligen inte låter sig skrämmas med förtäckta hot. Eliasson däremot vågade inte visa sig i TV-studion igår, han skickade Götblad. Kanske känner han att marken börjar gunga under fötterna på honom.

    1. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Dan_Eliasson

    Liked by 3 people

  19. ceciliawetzel skriver:

    Råttan på katten? 🙂
    ”Vad gjorde överheten i stället när den inte kunde ge frihet och bestraffa missbruk? Jo, i stället hittade den på ett intrikat regelverk som styr varje detalj i ämbetsmännens verksamhet. Regler i stället för omdöme.”

    Gilla

  20. Tahmas skriver:

    Byråkratiskt krångel är det väl ingen som anser är av gagn dock måste regler och lagar följas.
    Jag anser att riksrevisionen har begått fel och vederbörande har begått tjänstefel.
    Om alla skall kringgå reglerna med motivation att det blir effektivare så hade vårt samhälle varit genomkorrupt dvs mer korrupt än det är.
    Sjöfartsverket gjorde upp en helikopter affär med ett italienskt bolag innan upphandlingen gick ut till övriga intressenter. Helikoptrarna är för övrigt värdelösa i hårdblåst, vid snö och kyla, skälet till upphandling var att kelikoptrarna skulle klara av förhållande som nämns.
    Vi kan inte ha myndigheter som agerar ad-hoc, vi har sett prov på det inom Regeringen, Migrationsverket, polisen och andra myndigheter. Vart har dessa ad-hoc metoder lett oss till?Det har lett oss i en ekonomisk härdsmälta där staten måste låna pengar i en högkonjuktur, om man nu tror på att vi är inne i en.
    Jag jobbar mycket med offentliga upphandlingar och minsta kommatecken som är fel så riskerar man att bli diskvalificerad. Jag anser då att anställningar som görs upp på restauranger eller affärer som görs upp bakom ryggen på samhället eller bakom ryggen på företag som är mer kvalificerade att leverera är korruption.
    Sverige är genomsyrat av svågerpolitik, avpolletterade politiker blir landshövdingar eller får statliga uppdrag som de sedan kör i botten. Maud Olofsson och LF Reinfeldt som vägrande stå till svars för Noun affären som kostade oss tiotalsmiljarder kronor är bara ett åar exempel.
    Inför tjänstemanna ansvaret och lägg till politiker ansvaret dvs politiker som med berått mod förstör landet skall ställa til svars och riskera en längre semester utan feta fallskärmar och statliga uppdrag.

    Liked by 3 people

  21. Bengt Karlsson skriver:

    Problemet med Riksrevisorernas agerande handlar inte i grund och botten om formella felsteg utan att de inte förstått sig på vad revisionen går ut på och vad Riksrevisionens roll är i statsförvaltningen. Ingen människa eller organisation är fri från formella felsteg, det intressanta i sammanhanget är väl om myndigheten (i det här fallet) försöker så gott det går genom att sträva efter att uppnå syftet som skattebetalarna finansierar. Att ha en ambition som går ut på att producera fler och bättre effektivitetsrapporter för samma peng som Riksrevisorerna angav som mål får väl anses vara en eftersträvansvärd målbild. Problemet är att de trodde sig kunna göra det efter eget huvud utifrån sina bakgrunder, utan att bry sig om att riksdagen formaliserat ett antal ramar att hålla sig inom för det arbetet. Regeringsformens krav på likabehandling och opartiskhet som Rothstein hänvisar till är en sån ram, att du inte bara anställer dina kompisar till höger och vänster är en annan sådan ram som syftar till att inte fylla förvaltningen med folk som inte är kvalificerade för arbetet utan endast lyfter lön för att någon håller dom i handen. Revisionens roll är att granska det som utförts av regeringen för att se om det gjordes som riksdagen bestämde på ett effektivt sätt, och att inte pengar och andra resurser används till annat. Som att anställa sina kompisar, att ge bort statens tillgångar till sina kompisar eller att göra något annat än det riksdagen bestämt. Har du då en bakgrund som bl.a. politisk tjänsteman och forskare tycke du kanske inte att det är något märkligt i att ge din makes/sambos efterträdare på hans förra jobb ett nytt sådant där han tjänar ca 114 tkr/månaden, 15-20 tkr mer än på hans förra jobb. Du känner ju honom så väl eftersom han brukar vara hemma på middag hos dig och din make och han är ju så smart också. När han då sedan ägnar sig mer åt att diskutera bästa skattepolitiken (enligt honom) i offentliga sammanhang än att granska om regeringen gjort vad riksdagen bestämt på effektivaste sättet, ja då uppstår ditt problem. Är skattebetalaren villig att betala honom ca 114 tkr/månaden (mer än vad flertalet generaldirektörer tjänar) för att åka runt och hålla föredrag om bästa skattepolitiken (enligt honom)? Att det då bara handlade om ”formaliafel” sätts i en annan dager. Eller är det kanske bara ett ”formaliafel” när riksrevisorerna vill ha två sekreterare, gör upp om jobbet på en restaurang i förväg, skräddarsyr en annons som endast läggs ut internt, kräver ”erfarenhet av arbete inom regeringskansliet” (mycket viktigt för att vara sekreterare på en riksdagsmyndighet), får en sökande per tjänst och betalar dessa två mellan 35-50 tkr för jobbet. Det är tufft att vara sekreterare idag. Den andra var GD på arbetsgivarverket. När man är GD på arbetsgivarverket gäller det att ha andra GDs med sig på tåget när man driver statens arbetsgivarpolitik. Då ringer man varandra, man frågar vad den andra tycker, frågar om det vore bra att göra så här och ser till att alla är med på tåget. Varför skulle man då göra annorlunda när man är på riksrevisionen? Om någon jobbig revisor tycker att det är osmakligt att ett länsråd i Skåne som regeringen utsett blir utköpt av den landshövding regeringen utsett länsrådet att vara ”tjänstemannaöverrocken” för, till ett pris av två årslöner och utan avräkning för ny tjänst (vilket är mer än regelverket för statliga bolag tillåter, som jämförelse), varför inte prata med landshövdingen och se till att hon är med på tåget. Alla är ju gladare då. Varför skulle man göra annorlunda som riksrevisor vars uppgift är att granska att regeringen och förvaltningsmyndigheterna följer riksdagens beslut (som lagar tex) och gör det på ett effektivt sätt? Särskilt när man själv satt och gav rådet till landshövdingen att det var en smidig lösning bara ett halvår tidigare på det gamla jobbet. Den tredje riksrevisorn verkar ju mest aningslös. Att politikern/forskaren jobbade på som tidigare och anställde sina kompisar, frågade folk på gamla arbetsplatsen Regeringskansliet (vars genomförda politik hon nu skulle granska) vilka granskningar som skulle läggas ned och vad man skulle framföra istället nu när det var en annan regering vid makten, det var väl inget konstigt. Att alla andra tyckte det var märkligt gick henne förbi. Att hon inte anade att tjänster utlovades till höger och vänster trots att hon var administrativt ansvarig riksrevisor och därmed ansvarade för myndighetens rekryteringsarbete, det var tydligen också något som hon inte hade en aning om. Att alla andra tyckte det var märkligt vilka som anställdes och hur flertalet verkade känna varandra och framförallt politikern/forskaren det gick henne tydligen förbi. Att förra GDn blandade sig i vad revisionen sa om utköp av länsråd där Arbetsgivarverket gett råd, det hade hon ingen aning om att han varit involverad i den frågan. Alla andra såg det.

    Och allt det där hade man kanske kunnat leva med om åtminstone den högre målbilden var på väg att uppnås, fler granskningar till samma peng och framförallt fler om ”kostnadseffektivitet”. Tur då att man inlett viktiga granskningar om kostnadseffektivitet, som den om huruvida SCB ska lämna ut svensk data på individnivå till en forskningsdatabas i Luxemburg. Vem kan ha inlett den? Eller varför inte besvara frågan om hur Näringspolitiken är organiserad? Kostnadseffektiviteten på det egna bygget gick också att ifrågasätta, det tyckte i alla fall riksdagens Finansutskott som oroade sig i sitt uttalande för att produktiviteten sjönk inom effektivitetsrevisionen enligt årsredovisningen 2015.

    Nä, tur att det bara var formaliafel. Det vore ju hemskt om man inte ville ha den bästa verksamheten, för det ville dom ju alla tre. På sitt sätt.

    Gilla

  22. Lennart Göranson skriver:

    Ursäkta att jag tar i, Patrik, men jag är rädd för att du inte har förstått vad det här handlar om, och det gäller kanske också flertalet av kommentatorerna.

    Riksrevisionen är inte en myndighet under Regeringen. Den är en myndighet under Riksdagen. Dess uppgift är att granska Regeringen. Därför är det fullkomligt oacceptabelt att Riksrevisionen låter sig styras av den Regering som man är satt att granska. Det är det som är grundfrågan. Alla resonemang i övrigt om hur myndigheter under Regeringen bär sig åt, bra eller dåligt, är i det perspektivet helt irrelevanta.

    Inga-Britt Ahlenius var en gång generaldirektör för Riksrevisionsverket, som i motsats till Riksrevisionen just var en myndighet under Regeringen. Hon drev en heroisk och historisk kamp för att Riksrevisionsverket skulle läggas ned och ersättas av en Riksrevision som inte lydde under Regeringen utan skulle granska Regeringen på Riksdagens uppdrag. Syftet var att föra Sverige ett snäpp närmare den nivå som i övrigt gäller för Västeuropeiska rättsstater. Och hon lyckades! Hur det gick till är mig mig obegripligt, men det lyckades faktiskt.

    Det som nu har hänt visar att hon ändå misslyckades. På samma sätt som regeringsmakten i andra avseenden övertrumfar riksdagsmakten (och därmed grundlagens princip att all offentlig makt utgår från folket) har man också på det här området lyckats med konststycket att sätta Riksrevisionens oavhängighet ur spel. Det är en skam och en skandal, det handlar inte om myndighetskultur, det handlar inte om skitsaker, det handlar inte om att Dagens Nyheter sprungit någons ärenden. Det är en konstitutionell fråga. Och att det inte är uppenbart för alla gör mig mörkrädd.

    Gilla

    • Hedvig skriver:

      @ Lennart Göranson 31 augusti, 2016 kl 22:46

      Utmärkt att du ryter till! Det är kusligt att välutbildat och kunnigt folk i den här debatt-tråden inte ser att Riksrevisionen, som givits den grannlaga uppgiften att kritiskt granska såväl regering som myndigheter på riksdagens, dvs de folkvaldas uppdrag, nu gjorts tandlösa. Utan att riksdagsrepresentanterna i KU reagerar kraftfullt!

      Gilla

      • Lennart Göranson skriver:

        @Hedvig
        Tack Hedvig! Ett ljus i mörkret!

        När jag nu läser inlägget igen ser jag vissa förändringar. Det som jag kritiserade med orden ”det handlar inte om myndighetskultur, det handlar inte om skitsaker, det handlar inte om att Dagens Nyheter sprungit någons ärenden” finns inte längre kvar. Historierevisionism? Men det ändrar inte min slutsats att riksrevisionsskandalen är en konstitutionell fråga och borde diskuteras som sådan.

        En helt annan sak är att också jag – i linje med den avslutande delen av inlägget – är olycklig över att det traditionella ämbetsmannaansvaret har urholkats. Effekterna på polisens, sjukvårdens och skolans arbete av att en detaljerad regelstyrning har ersatt tilliten till det professionella ansvaret har vi tidigare diskuterat. Och att en ökad tillit kräver att ansvar utkrävs när det blir fel.

        I min verksamhet som statstjänsteman har jag faktiskt inte upplevt någon motsvarande detaljstyrning, kanske med undantag för krav på allehanda meningslösa planer och program för mål och ambitioner som inte var relaterade till verksamheten. Det jag däremot har upplevt är att det en gång fanns en ämbetsmannatradition som var stark. En konsekvens är att jag aldrig har ägt någon aktie eftersom rollen som ämbetsman innebär att det (liksom för Caesars hustru) aldrig får uppstå skuggan av en misstanke att det man gör i jobbet skulle kunna påverkas av privata intressen. Det finns också andra exempel på vad det innebar.

        Den här ämbetsmannahedern kan säkert vara kopplad till möjligheten att utkräva ansvar vid försummelse. Men jag tror att det minst lika mycket är en fråga om kultur. Den kulturen har funnits inom staten, hur det är nu vet jag inte. Jag tror inte att den finns på samma sätt inom kommunerna. Vänner från Göteborg, som bara har erfarenhet av kommunal byråkrati, verkar bekräfta att det ser annorlunda ut där än inom den centrala statsförvaltningen. Jag har gått i en Stockholmsskola som av tradition har haft rykte om sig att fostra jurister och ämbetsmän, i motsats till en annan skola, längre österut, som hade fokus på krämarnas barn. Det är en fråga om kultur, om tradition.

        Jag skulle önska att ämbetsmannatraditionen kunde komma till heders igen. Men hur?

        Liked by 1 person

  23. ps skriver:

    ”Bonnier Business Media förvärvar majoritet i Sjöströms Nordic
    Pressmeddelande • Nov 03, 2015 13:30 CET
    Bonnier Business Media förvärvar en majoritetsandel av Sjöströms Nordic, vars verksamhet omvandlas till bolaget Bonnier Pharma Insights och kommer utgöra basen för bolagens gemensamma satsningar i att erbjuda kvalitativa analysprodukter för läkemedelsindustrin.
    ”Sjöströms Nordic har under en längre tid utvecklat högintressanta verktyg för läkemedelsmarknaden. Tillsammans kan vi nu att satsa på ökad försäljning och produktutveckling. Genom det här förvärvet kommer vi att bli en viktig leverantör av analysverktyg och affärsinsikter till läkemedelsindustrin” säger Mikael Nestius, VD Bonnier Business Media.
    ”Läkemedelsmarknaden är en bransch i snabb förändring, vilket ställer krav på dess aktörer att kunna utvecklas i samma takt. Vi har för avsikt att fortsätta stödja dem i det arbetet och kan nu anlägga ett långsiktigt perspektiv på förändringsarbetet.”

    ”Bonnier Business Media förvärvar NetdoktorPublicerad 4 jul 2016
    MEDIA
    Mediebolaget förvärvar hälsoportalen Netdoktor – som har en miljon besökare i månaden.
    Bonnier Business Media är sedan tidigare minoritetsägare i Netdoktor och B2B-bolagets vd Mikael Nestius har suttit i Netdoktors styrelse. Nu förvärvar man samtliga aktier i Netdoktor, som av Bonnier Business Media beskrivs som ”Sveriges ledande oberoende hälsoportal”, som jobbar med att sprida hälsoupplysning och medicinsk information.
    – Jag har hela tiden varit väldigt imponerad över Netdoktors arbete både redaktionellt och kommersiellt. Under de senaste åren har företaget tagit fram nya spännande kommunikationsprodukter som väckt stort intresse hos läkemedelsindustrin. De nya produkterna har också inneburit att företaget haft en stark tillväxt och ökande lönsamhet, säger Mikael Nestius i en kommentar”

    DN springer naturligtvis sina ägares intressen. Bonniers satsar nu på den mycket lönsamma och skrupelfria läkemedelsindustrin. När Riksrevisionen har granskat Läkemedelsverket och påtalat den osunda kopplingen till läkemedelsindustrin börjar DN sin häxjakt på Riksrevisionen istället för att belysa det Riksrevisionen påtalar. DN representerar massmedia vars svek är magnifikt i denna fråga.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s