Patrik Engellau

När jag var teckentydare eller närmare bestämt fast statligt anställd, lönegradsinplacerad framtidsforskare så lärde jag mig att den mesta framtidsforskningen – som ju i verkligheten inte har något med forskning att göra, utan mest handlar om att ett antal djupingar fått för sig att de äger siargåvor – baseras på trendframskrivningar, kort sagt svarar på frågan ”hur blir det om det fortsätter som idag?”. Den tekniken genererar vad som ibland kallas det överraskningsfria scenariot.

Detta scenario har två egenskaper. Den första egenskapen är att det är trovärdigt eftersom föreställningen om en fortsatt utveckling i samma riktning – typ att vädret i morgon blir väl ungefär som idag – har en inneboende rimlighet. Den andra egenskapen är att det överraskningsfria scenariot aldrig slår in eftersom rörelser inte fortsätter i evighet i tangentens riktning. Det kommer något emellan, årets första majblomma eller vad som helst, som vänder trenden och ändrar hela upplägget.

Patrik Engellau

I det senaste numret av The Economist tar tidningen avstånd från ”den nya nationalismen” förkroppsligad av personer som Trump, Putin och Orban. Som jag fattar det menar tidningen att den nya huvudmotsättningen i världen går mellan å ena sidan globalister som hyllar efterkrigstidens traditionella värden, typ mänskliga rättigheter, och å den andra inkrökta nationalister som värdesätter sin egen nationella kultur och som ej sällan hyser böjelser som vetter mot rasism eller i varje fall en viss avoghet mot icke-europeiska främlingar.

Liksom andra tidningar för eliten har The Economist, som jag ser det, svårt att se problemen med den ordning de försvarar, alltså efterkrigstidens USA-dominerade och -inspirerade värld med Pax Americana och allt. Allt som hotar den gamla fina ordningen betraktar de med fasa och avsmak.

Patrik Engellau

Nyligen hamnade jag i ett seminarium där entreprenörskapet och Sveriges framtid diskuterades. Deltagarna var erfarna och högt kvalificerade personer. Såklart diskussionen kom in på det svenska undervisningsväsendet.

Jag framförde tesen att skolans sammanbrott framgår av PISA-undersökningarna och att universiteten är likadana med den enda skillnaden att ingen bryr sig om att mäta förfallet. Ingen sa emot.

Patrik Engellau

Eftersom jag har en mycket liten hjärna måste jag framställa allt mycket enkelt för att jag ska förstå vad jag menar. Det händer då ibland att andra människor, som kanske har nästan lika små hjärnor som jag, också förstår vad jag menar.

Så om jag säger att det bara finns två människosyner snarare än ett oändligt antal eller kanske lika många som det finns filosofer eller kanske sju, eftersom sju är ett heligt tal i vissa religioner, om jag formulerar mig på det sättet så fattar du bakgrunden.

Patrik Engellau

Frågan är uppriktig och jag vill gärna höra dina synpunkter.

Saken är enkel och därtill brännande aktuell. För ett tag sedan gav en organisation där jag är ordförande – Stiftelsen Den Nya Välfärden – ut en tidning som skickades till Sveriges folk som bilaga till Dagens Nyheter.

Då fick jag ett mail från en av mig okänd kvinna som presenterade sig som ledarskapskonsult. Hon hade noterat att tidningen innehöll bilder av två kvinnor, ”men 22 män”. Bland skribenterna fanns fem kvinnor och tio män. Lite ampert hoppades hon på ”en snar bättring” så att kvinnor blir mer mångfaldigt representerade.

Patrik Engellau

Jag har alltid varit skeptisk mot den vanliga föreställningen att man tänker med hjärnan. Det stämmer liksom inte med mina erfarenheter. För mig känns det mera som att uppfattningar och åsikter formuleras på något märkvärdigt sätt av hela kroppen, kanske särskilt magen, och att hjärnan först därefter kopplas in med uppgift att göra sin specialgrej, vilket är att utveckla oantastligt logiska argument för att kroppens uppfattningar är korrekta.

Antag till exempel att medborgaren ska ta ställning till påståendet ”Sänkta arbetsgivaravgifter för ökad sysselsättning” eller frågan ”Migrantstopp nu?”. Hur går hon då till väga för att skaffa sig en övertygelse? I teorin förmodas hon rådfråga den kunskap som antas finnas lagrad i hennes hjärna efter inhämtad gymnasiekompetens och, om inte det räcker, det överlägsna vetande eller insikt som står att få hos särskilda experter, i vårt tidevarv till exempel vetenskapsmän, i andra samhällen kanske präster eller astrologer eller trollkarlar eller pytior.

Patrik Engellau

Sigmund Freud var en rackare på att tyda drömmar. Vad skulle han säga om den här som jag hade i natt? Jag såg socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad, född Larsson, framför mig. Hon höll följande föredrag inför sina partikamrater.

Partikamrater. Partiet har gjort en snabbutredning om vad Trump-historien betyder för oss och om hur vi ska hantera den. Det tog inte lång tid för oss att komma fram till att detta, i tillägg till Brexit, kan vara världens käftsmäll mot sådana som vi. Det går trots allt att tänka tanken att svenskarna liksom amerikanerna är missnöjda med oss som styr. Jag säger inte att sådana känslor skulle vara befogade, jag säger bara att vi bör fejsa tanken.

Patrik Engellau

Den som nyfiket och förhoppningsvis fördomsfritt betraktar samhället, i det här fallet det svenska samhället, gör ibland iakttagelser. Han kan förstås inte lita blint på sina observationer. Det kunde inte Galilei heller där han satt och glodde i sitt teleskop. Han fick nöja sig med att förklara vad han tyckte sig ha sett och underställa observationerna andras bedömning.

Sedan Trump-smällen den nionde november har jag gjort två observationer som jag ska framföra kategoriskt och med extra emfas för att du ska få något att bita i.

Patrik Engellau

När jag läser tidningen eller tar del av etermedia – statskontrollerade eller inte spelar inte så stor roll – blir jag för det mesta arg. Känslor är viktiga. De skickar signaler till hjärnan att vakna upp ur sin letargi och försöka integrera den störning som känslan representerar i den allmänna samtidsförståelsen. Hördu hjärna, varför blir jag förbannad av media?

Hjärnan är emellertid morgontrött och vill inte bli störd och kastar åt mig en lättillgänglig och väl inövad förklaring: ”Det beror väl som vanligt på att du är en brunråtta”.

Patrik Engellau

Det statliga Globaliseringsrådet inom utbildningsdepartementet formulerade sig så här:

Globalisering syftar i vid mening på handel, gränsöverskridande investeringar och kapitalflöden samt utbyte av information och teknologi mellan länder. Även mjukare begrepp såsom kultur, miljö, attityder och livsåskådning kan omfattas av begreppet globalisering. Globaliseringen har framför allt möjliggjorts av minskade kommunikations- och transaktionskostnader till följd av teknologiska framsteg och politiska beslut. Det är ingen ny företeelse men den kraftiga minskningen av dessa kostnader de senaste decennierna har lett till en dramatisk ökning av globala transaktioner samt att allt fler länder deltar i den globala ekonomin. Globaliseringen har således intensifierats och vanligtvis är det denna intensifieringsfas som avses med begreppet.