Mönstret upprepar sig på gatorna när nazister och Sverigedemokrater demonstrerar och håller möten. Alltid dyker då ett stort antal ”motdemonstranter” upp som på ett givet klockslag och med syftet att störa och sabotera arrangemangen. Så skedde också vid den senaste nazistdemonstrationen i Stockholm (12/11), där det i vanlig ordning blev sammanstötningar med polisen och där några personer omhändertogs.

Men vilka var de omhändertagna egentligen? Det berättade inte medierna. Inte heller kunde vi höra något om vilka ”motdemonstranterna” var. Ty så kallas de nästan alltid. Och ”antirasister”. Ungefär som om inte alla vi andra, som bekänner oss till den äkta demokratin är antirasister!

En genomgång av Stockholms morgontidningars och de båda huvudstadsbaserade kvällstidningarnas texter om demonstrationskonfrontationen och de (lindriga) personskador som blev följden, visar att ingen berättar om vilka ”motdemonstranterna” var och vilken politiskt tillhörighet de hade. Ingen av tidningarna hade heller tydligen gjort något försök att ta reda på saken.

Expressens nästan krigsliknande rubrik pekar ut bara den ena parten som skyldig: ”Naziattack mot polisen”. Tidningen Expo, som också var på plats och rapporterade timme för timme, fann det inte mödan värt att försöka informera sina läsare om vilka de mångdubbelt fler ”motdemonstranterna” var.

Denna medvetna eller omedvetna tystnad i rapporteringen från ett stort antal demonstrationer runt om i landet och under flera år, där inte minst Sverigedemokraterna har drabbats av mötessabotage, är minst sagt otillfredsställande. Hur illa vi än tycker om SD och det vidriga nazistbudskapet från skroderande och uniformerade ungdomar, är det viktigt att komma ihåg att de hade tillstånd att demonstrera. Vem har gett andra rätten att då störa och försöka stoppa deras möten?

Trots att medierna vid det här laget har stor erfarenhet från bevakningen av ett antal liknande händelser i landet är tyvärr mönstret likartat och benämningen på gatans nazist- och SD-motståndare densamma, nämligen ”motdemonstranter”. Ändå torde det inte vara förenat med större ansträngningar att mediemässigt demaskera deras politiska och i många fall organisatoriska hemvist. I Stockholm gav röda demonstrationsattribut och banderoller tydliga pusselbitar. Likaså deras unisona rop – som också är känt sedan tidigare – ”Inga nazister på våra gator”! En tidning kunde också i sin annars övriga tystnad upplysa om att den i demonstrationssammanhang icke okände Dror Feiler, Vänsterpartiet och bekant som Ship to Gazaaktivist, hade begärt tillstånd att demonstrera på en plats geografiskt nära nazisternas och av någon anledning vid samma tid.

Nu fick vi alltså i rapporteringen inte veta vilka de omhändertagna demonstranterna var. Även om polisen var förtegen om saken, borde journalisterna på platsen kunnat få fram fakta om vilket läger de tillhörde. Bara det faktum att demonstranter sätter i system att maskera sig för att inte kunna identifieras av ofta närvarande SÄPO-företrädare, borde ha satt såväl arbetslusten som den erfarenhetsmässiga slutledningsförmågan igång hos medierepresentanterna. SÄPO-statistik och ett antal fängelsedomar mot våldsbenägna vänsterextremister – där AFA (Antifascistisk Aktion) återfinns – bekräftar att dessa sannerligen inte är några snälla söndagsskolbarn när de deltar i ”motdemonstrationer”.

Därmed är också min slutsats om var ”motdemonstranterna” i Stockholm politiskt hörde hemma satt på pränt utan att jag för den skulle vet om de var just AFA-tillhöriga.

Inte heller tvekar jag ett ögonblick i slutsatsen, att vänsterextremister och högerextremister är samma andas barn och så långt man kan komma från att vara demokratiska föredömen.

Bengt Olof Dike var tidigare mångårig politisk redaktör vid Helsingborgs Dagblad och Norrköpings Tidningar och ordförande för Publicistklubbens Östra krets, nu frilansskribent och debattör.