Mohamed Omar

USA invaderade Irak 2003. Saddam, en diktator störtades. Det var bra. Men mycket annat gick inte så bra. Det blev Iran som tog över landet. USA offrade tusentals soldater och miljarder, miljarder dollar, men Iran tog hem vinsten.

Vänstern påstod som vanligt att amerikanerna var ute efter oljan. Att det var därför de gick in. Men de tog inte oljan, vilket kanske var synd. De fick ju ingenting tillbaka för allt de offrade. Man borde åtminstone ha tagit tillräckligt för att betala krigskostnaderna. Iran gjorde knappt någonting och fick Irak i gåva serverat på ett silverfat.

Idag hänger det stora affischer på den iranske ledaren Khomeini och hans efterträdare Khamenei på husväggarna i Bagdad. I de heliga städerna Karbala och Najaf är skyltarna numera textade på både arabiska och persiska. Marknader och affärer är överfulla med iranska varor. I stället för att amerikaniseras, har Irak iraniserats.

Iran är en shiaislamisk teokrati, grundad av Khomeini 1979. Det iranska inflytandet i Irak gjorde så klart sunnimuslimerna missnöjda. De var, trots att de utgör en minoritet, vana att styra alltsedan den ottomanska tiden. Irak har varit under sunnitisk kontroll sedan ottomanerna intog Bagdad 1533.

Få inser det, men det har faktiskt varit inbördeskrig i Irak mellan sunniter och shiiter alltsedan invasionen. Ibland kallare, ibland varmare. Islamiska staten (IS) är visserligen den värsta, men ändå bara en av flera extremistiska sunnigrupper som tagit sig an denna kamp mot shiaislam och iranierna. Terrorgruppen välkomnades i flera sunnitiska områden i Irak, men lyckades inte inta en enda shiitisk stad.

Men nu håller den irakiska regeringen, med stort stöd från Iran, alltså på att återta Mosul. På den irakiska arméns fanor står shiitiska slagord. Staden är IS sista fäste i landet. Mosuls fall kommer att innebära slutet på det sunnitiska upproret i Irak som har pågått sedan 2003. Min gissning är att sunniterna aldrig kommer att återhämta sig. En terrorattack här och där, men inget riktigt uppror.

Efter Mosuls fall blir Irak helt och hållet blivit en del av Irans växande imperium som sträcker sig över Irak och Syrien och Libanon ända fram till Israels gräns och Medelhavets kust. Ibland talar man om ”den shiitiska halvmånen” som sträcker sig från Teheran till Beirut. Det är snäppet mindre barbariskt än Saudiarabien, men är inte på något sätt ett snällt imperium. Det är islamistiskt och hatar väst.

USA:s blivande president Donald Trump uttryckte det bra i en av sina debatter med Clinton: ”Men ni vet vem den stora vinnaren i Mosul kommer att bli när vi så småningom får det? … Iran borde skriva ett tackbrev till oss, precis som för tidernas dummaste affär som kommer att ge Iran kärnvapen”.

Affären som Trump hänvisar till är Obamas kärnkraftsuppgörelse med Iran. Den innebar att iranierna fick loss massor av pengar och blev betydligt starkare.

Men för tillfället är det bättre att iranierna får styra än att de sunnitiska upproren får fortsätta i Irak och Syrien med det kaos som det innebär av krig, massflykt och jihadistisk terror som hotar säkerheten i London, Paris och Berlin. Det långsiktiga målet bör dock vara att ersätta den iranska teokratin med en västvänlig regim.

Det finns en sådan opinion i Iran. Iran är ett islamiskt land, men har samtidigt en stark persisk kulturell identitet och islamkritiken är utbredd, mer än i något annat land i Mellanöstern. Men det kan ta tid att gå från islamisk teokrati till en västvänlig regim. Och kaos är inte bra. Vi måste till varje pris undvika att ett iranskt sammanbrott i regionen skapar ett tomrum som kan fyllas av sunniextremistiska terrorgrupper som hotar oss i vår del av världen. Vår säkerhet bör komma först.