Patrik Engellau

Det var TV-debatt om föräldrapenningen mellan två ledande politiker. Den ene hette Jonas Sjöstedt och den andra hette Ebba Busch Thor. Sjöstedt tyckte att staten borde reservera fler föräldrapenningsdagar för papporna så att papporna skulle tvingas vara hemma om de ville ha pengarna. Busch Thor tyckte att familjerna själva skulle få bestämma vem som skulle vara hemma med barnet.

Som vanligt när jag lyssnar på politikerdebatter stod mig frågan snart upp i halsen, något som genast försatte mig i bryderi eftersom jag inte omedelbart insåg varför jag reagerade på det sättet. Måste tänka.

Patrik Engellau

Jag blev nyligen lite vänligt tagen i örat av en läsare som menade att jag hade snott idéer från en amerikansk tänkare som heter Jonathan Haidt utan att erkänna källan. Eftersom intellektuell stöld i den här branschen – vilken den nu är – räknas som det fulaste man göra tog jag illa vid mig. (Eller också berodde mitt obehag på att jag är en prinsessa på ärten och eller möjligen en intellektuell snobb; jag är med på de flesta anklagelser utom just idéstöld.)

Så jag svarade, uppriktigt, att jag aldrig hört talas om Haidt förrän i den kloka läsekretsens kommentarer till just den artikeln. (När jag säger den ”kloka” läsekretsen så tycker du kanske att jag fjäskar och det gör jag också, men jag tycker det är så trevligt att tillåta mig att vara vänlig när jag för en gångs skull tycker det är befogat. Så tillåt mig nöjet. Med lika mycket fog hade jag också kunnat skriva ”lärda” och ”välformulerade”.) I vilket fall presenterades en länk till en föreläsning av Haidt bland kommentarerna, vilket ju var ett slags inbjudan att göra hans bekantskap.

Patrik Engellau

På något märkvärdigt sätt verkar världen plötsligt ha bestämt sig för att en ny social klyfta öppnat sig i västländerna. Efter en rätt långsam jordbävning vågar vi nyfiket titta upp och blickar ut över ett helt nytt socialt landskap. Efter Brexit och Trump framträder sådana som Orban och Visegrádländerna och Marine Le Pen, för att inte tala om Alternative für Deutschland och Fremskrittspartiet, inte längre som ett slags aparta och chanslösa bakåtsträvare utan som en social rörelse i hela västvärlden med djupa folkliga rötter.

Vad är detta? Vad handlar det om? Hur ska vi förstå det? Vem bråkar med vem och varför? Vi har inget bra svar. Det är plågsamt. Hur ska man kunna orientera sig i ett samhälle eller på en krigsskådeplats om man inte vet vem som slåss mot vem? Är det samma laguppställning i alla länder?

Patrik Engellau

Tisdagen den sjätte december klockan 11 centraleuropeisk tid (svensk tid) publicerar OECD sin senaste PISA-undersökning från 2015 som mäter och rangordnar 72 länders 15-åriga skolelevers kunskaper i naturvetenskap, läsning och matematik.

Under detta årtusende har svenska 15-åringarnas resultat gradvis försämrats, både i förhållande till de undersökta ländernas genomsnittliga utfall och i förhållande till sina egna, tidigare prestationer. Trist, eller hur.

Patrik Engellau

Den svenska tryckfrihetsförordningen inrättades den 2 december 1766, alltså för tvåhundrafemtio år sedan just idag. Det blev stopp på censur. Offentlighetsprincipen för offentliga handlingar etablerades. Det var stort. Heja, Sverige.

Nu mullras det från alla möjliga håll om ett tryckfriheten borde inskränkas. Utan att ha gjort någon djupare analys av mullrets proveniens så tror jag att det kommer från tre håll med lite olika karaktär:

Religiösa grupper – läs muslimer – vill få stopp på avbildningar av profeten (framför allt som hund eller till och med rondellhund; vad jag har förstått är detta den ultimata hädelsen som kan utlösa vilka fatwor, mordhot och terrorattentat som helst).

Patrik Engellau

Du kanske tycker rubriken låter som ett ämne för radioprogrammet På minuten men det här är på allvar.

Jag har länge gått och funderat över hur jag – och många med mig, men nu är jag egocentrisk nog att bara tänka på mig – kan uppfatta världen så annorlunda än (de flesta) politikerna och (de flesta) journalisterna och (de flesta) övriga förståsigpåarna och därmed så annorlunda än den ”allmänna mening” som dessa gemensamt tänker ut.

Patrik Engellau

I en artikel i Dagens Nyheter förklarar den brittiske historikern och kolumnisten Timothy Garton Ash att ”Merkel fällde den i särklass värdigaste kommentar” han sett till valet av Trump, nämligen att ”Tyskland och Amerika binds ihop av gemensamma värden av demokrati, frihet, respekt för lagen och för människors värdighet oavsett ursprung, hudfärg, religion, kön, sexuell läggning eller politiska åsikter. Jag erbjuder den kommande presidenten i USA nära samarbete på grundval av dessa värden”.

Fint sagt. Lite för mycket värdegrundsstuk och pk-ism för min smak, men i alla fall.

Patrik Engellau

Rubriken betyder ”förolämpa medelklassen” på franska och det var ett stridsrop och dagordning för många intellektuella vid 1800-talets slut. Författare som Oscar Wilde, Charles Baudelaire och Arthur Rimbaud engagerade sig entusiastiskt för detta ändamål. Poeter och konstnärer anslöt sig till gruppen De Dekadenta, rökte hasch och opium och experimenterade med vad som då kallades ”sexuella perversiteter”, allt i syfte att reta borgarna genom att bryta mot vad dessa betraktade som anständighetens heliga regelverk.

Patrik Engellau

Då och då har jag hört människor oroa sig för att etablissemanget, mot bakgrund av Brexit och Trump och en möjlig valseger för Le Pen, ska ställa in nästa val i Sverige. Jag har i mitt stilla sinne avfärdat sådana farhågor och betraktat dessa människor som paranoida. Fram till klockan 18.20 söndagen den 27 oktober 2016, då jag läste en artikel av Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius.

Irenius börjar med att berätta om ett symposium vid Uppsala universitet, där professor Hans-Gunnar Axberger talade över införandet av tryckfrihet i Sverige:

Patrik Engellau

Jag har då och då påstått att politiskt korrekta idéer om identitetspolitik och sådant utvecklats vid amerikanska universitet, sedan förts hit av atlantvindarna och fallit i god jord eftersom de passar som hand i handske för det välfärdsindustriella komplexet. Nu tror jag att jag har förstått mer exakt hur den där processen går till. Jag fick hjälp av Jonathan Haidt.

På de amerikanska universiteten är tre kontrahenter inblandade: Förövarna, Offren samt Överheten.

Offren består av dem som blir kränkta av Förövarna. Offren är i första hand kvinnor, svarta, HBTQ-kollektivet, hispanics, handikappade och kanske numera även muslimer. Förövarna, som i allmänhet också är studenter, kränker Offren genom att framföra budskap som Offren inte vill höra.