Patrik Engellau

Enligt ett gammalt talesätt som jag hörde första gången för åtskilliga årtionden sedan gäller följande om svensken: tvingas han välja mellan utbyggd långvård och en mallorcaresa så väljer han båda. Det kallas Mallorca-syndromet.

Detta kunde man länge igenkännande skratta åt. Men vad händer ett samhälle som decennium efter decennium följer denna levnadsregel? Det tål att tänkas på för jag tror det är där vi befinner oss. Vi är ett folk som aldrig lärt sig att prioritera – ”sätta grupp mot grupp” – och vi har en politisk överhet som inte törs konfrontera medborgarna med den alltmer påträngande nödvändigheten att faktiskt göra en del svåra val.

Patrik Engellau

Den så kallade ekonomiska utvecklingen har gjort underverk under de senaste århundradena. Hela folk – nästan bara i Västerlandet – har lyft sig från fattigdom till rikedom. Det märkvärdigaste av allt är att detta skett utan någon som helst planering. Människorna hade helt enkelt ingen aning om vad de höll på med och ändå blev det så bra. När något låter för bra för att vara sant brukar det inte vara sant, men i det här fallet var det sant.

Hur kunde det gå så bra? Om jag säger att det berodde på att en mycket stor andel av de berörda befolkningarna koncentrerade sig på att göra bra saker så har jag åstadkommit en truism, men ändå en startpunkt. En stor andel medverkade. Check. De gjorde bra saker. Check.

Patrik Engellau

Sedan jag ägnat en stor del av helgdagen till att se på amerikansk television och gradvis bli alltmer bestört över hur president Trump, som det verkar, gör bort sig mer och mer för varje timme i och med att olika federala domare ogiltigförklarar hans förbud mot immigration från sju muslimska länder. Presidentens motståndare är mycket upprörda. För mig känns det som om han genom sin ”executive order” avseende immigrationsförbudet bryter mot konstitutionen på ett sätt som liknar statskupp. Illavarslande, tänker jag. Vill han bli diktator?

Men så tar jag ett djupt andetag och funderar. Går det till så här i Amerikas Förenta Stater eller är det bara Trump som klantar sig? Vem jag ska fråga om det här för att få upplysning och ledning? Herr Google, såklart!

Patrik Engellau

En välmenande och väluppfostrad etnisk svensk (VES) råkade en dag träffa Djävulens advokat (DA) varvid följande samtal utspann sig.

VES: Vi måste börja ställa krav på migranterna. Det är ju inte klokt att många inte ens försöker lära sig svenska. Hur ska de kunna få ens några enkla jobb om de inte kan svenska?

DA: Det är väl sant och det fattar nog migranterna också. Om de inte lär sig svenska måste det bero på att de inte bryr sig om ens de enkla jobben.

VES (lite harmset): Det är klart att de vill jobba. Det vill alla. Ingen vill vara beroende av det allmänna. Nej, det där har du fått om bakfoten. I själva verket blir de förhindrade att lära sig svenska när de kommer till asylanläggningarna. Staten nekar dem SFI-kurser, antagligen för att man inte vill lägga ned pengar på att utbilda någon som ändå kanske inte får stanna i Sverige.

Patrik Engellau

Om jag låter som om jag visste vad jag pratar om så ber jag att få lägga till rätta.

Vad det handlar om är hur vi ska förhålla oss till Sveriges grundproblem: i första hand det välfärdsindustriella komplexet och dess härskande ideologi, alltså PK-ismen, i andra hand migrationssituationen, som på ett akut sätt uppenbarar och fördjupar det svenska systemets svagheter.

Jag tror att jag vet vad jag pratar om när det handlar om spelplanen och regelverket. Men jag vet inte säkert när det gäller de konkreta åtgärderna. Han som uppfann schacket vet inte säkert vilka pjäser han ska flytta i de första dragen.

Patrik Engellau

New Public Management (NPM) är en organisationsfilosofi som växte fram under 1990-talet och kom att påverka den offentliga sektorns inre liv i de flesta utvecklade länder och numera står under ivrig beskjutning särskilt inom universitetsväsendet, särskilt i Storbritannien och Sverige, verkar det.

Hela idén med NPM, som jag ägnat åtskilliga år åt att förespråka utan att veta att mina självklara idéer hette NPM, är att i vissa offentligfinansierade verksamheter härma en del organisationsidéer från den privata sektorn. I grunden handlar det om att bryta upp den sovjetliknande regelstyrningen från politiker och högre myndigheter, ge de offentliga producenterna, till exempel skolor och sjukhus, större frihet att sköta produktionen som de finner lämpligt och sedan kontinuerligt följa och kontrollera resultatet, alltså vad de offentliga producenterna åstadkommer med sin nyvunna frihet.

Patrik Engellau

Om man läser den här bloggen får man lätt känslan av att livet här och nu handlar om att återupprätta det statliga våldsmonopolet och att få kontroll över migrationen. I den mån du tycker att jag med detta riktar kritik mot bloggen så drabbar kritiken inte minst mig själv, så jag skyller inte på andra. Jag bara noterar vad folk vill läsa. Zhengyang Wus text Jag valde fel land, till exempel fick på bara några dagar upp emot 20 000 läsare. (Våra största schlagers sedan start har varit Helena Edlunds Ursäkta om jag stör med över 132 000 läsningar och Mohamed Omars Fräckheten har visst ingen gräns med nästan 120 000 läsare.)

Men bara för att bevisa att det finns andra ämnen än våldsmonopol och migration ska jag nu ägna några rader åt ett spörsmål som inte alls är så hett men som trots detta upptagit mänskligheten sedan dag ett – och därmed riskera att inte få några läsare – nämligen frågan om vad lycka är och vad som gör livet värt att leva.

Patrik Engellau

De flesta människor jag träffar vet inte till sig av förakt och avsky för USAs president Donald J. Trump. Jag tänker varken invända eller instämma, jag nöjer mig med en, vad jag kan förstå, rätt okontroversiell observation, nämligen att presidenten är ett beslutsamt råskinn.

Han fick tillfälle att visa det alldeles nyligen när den tillförordnade justitieministern Sally Q. Yates vägrade följa presidentens order om att neka oauktoriserade resenärer från sju muslimska länder tillträde till amerikanskt territorium. Hon fick omedelbart sparken. Presidenten drämde till med labben som om han var en björn som retat sig på en kliande fluga.

Patrik Engellau

Nu ska jag, som så ofta tidigare, skriva om en sak som jag inte vet något om. Min ursäkt är a) att saken under det senaste året kommit att kännas mer efterhängsen och b) att ingen av dem jag frågat heller verkar ha någon välgrundad uppfattning.

Saken är att fler och fler människor tycks ha börjat misströsta om Sveriges möjligheter att ta sig ur kriserna på ordnat sätt. De talar om systemkollaps. Det är det jag undrar över. Vad är systemkollaps och hur går det till?

Man kan förstås reagera som förre generaldirektören Anders Danielsson gjorde i Almedalen förra året när han skojade med dem som oroade sig för asylkaoset: ”Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!” För det mesta kollapsar inte system. System som hållit i evigheter håller nog en månad till.

Patrik Engellau

Det har spritt sig en, som jag ser det, befogad känsla av att något är på allvar på tok med Sverige. Frågan är vad det är som är på tok. Är månne invandringen problemets kärna? Jag tror inte det. Problemen inom exempelvis skolan och sjukvården existerar oberoende av invandringen även om de, tror jag, allvarligt förvärrats av de sociala och ekonomiska påfrestningar som invandringen förorsakar.

Grundproblemet i Sverige – och ursäkta att jag exercerar min gamla käpphäst, men ibland är det klokt att tjata – är att landet styrs av en alldeles speciell maktklass eller härskarskikt eller särintresse eller vad man vill kalla det. Jag har döpt detta intresse till ”politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex”.

Patrik Engellau

Tänk dig en välkänd uppfinnare och forskare som deklarerar att han ska lösa cancerns gåta. Han blir såklart hyllad och finansiärerna strömmar till. Men åren går utan några som helst framgångar. Finansiärerna börjar morra och vetenskapsreportrarna gör narr av uppfinnaren. Till slut gör Dagens Tidning en opinionsundersökning som visar att medborgarna helt saknar förtroende för uppfinnaren.

Men innan Dagens Tidning hinner publicera opinionsundersökningen gör uppfinnaren ett genombrott och cancers gåta verkar vara på väg att lösas. Hur ska Dagens Tidning hantera det här? Det vet vi inte, men vi vet hur Dagens Nyheter hanterat en motsvarande situation den 28 januari. Det handlar om vad moderatväljarna tycker om Anna Kinberg Batra. ”Bara 10 procent av partiets egna väljare tycker att Kinberg Batra bäst förmått att utforma en politik som väljarna uppskattar, medan 72 procent anser att Fredrik Reinfeldt lyckades bättre… Mätningen måste tolkas som ett underbetyg till Anna Kinberg Batra”, sammanfattar Dagens Nyheter.

Patrik Engellau

Om man staplar två självklarheter ovanpå varandra kan man lätt åstadkomma en motsägelse som ger en myror i huvudet.

För det första är det självklart att om människan ska genomföra något svårt projekt så ska hon välja begåvade personer för jobbet.

För det andra är demokratin det bästa styrelseskicket för en nation.

Förstår du? Om människan ska göra något stort och svårt så väljer hon helst personer med IQ en bra bit över genomsnittet 100. Men när människan ska genomföra det kanske svåraste projektet av alla – att organisera sitt gemensamma samhälleliga liv – så är hon petnoga med att inte ge förtur till dem som förväntas begripa bättre.

Patrik Engellau

Jag heter Felicia och jag tycker om djur. De ska ha mjuka, lena pälsar och jag gillar när de kurar ihop sig och gnyr lite i mitt knä medan jag smeker dem. Jag vet att djuren och jag gillar varandra. Jag förstår djur.

Jag får inte ha ett djur hemma för Sandra, som är dotter till min pappas nya tjej som bor här, hon är allergisk. Men förut hade min tjejkompis Mirjam en spaniel som hette Alex och Alex och jag var alltid tillsammans. Sedan fick Mirjam flytta för hennes mamma fick en ny kille och de skulle bo med honom. Min mamma säger att jag kanske, kanske får ha en hund, men då måste jag ju bo heltid hos henne för att ta hand om hunden och det gillar inte pappa.