Det Goda Samhället-skribenten Mohamed Omar släpper nu boken ANTIKALIFEN: BORT OCH HEM IGEN. Den består av nio essäer […]
Kategoriarkiv: Alla skribenter
Stefan Hedlund
Under år 2016 uppmärksammades att den svenska Tryckfrihetsförordningen, en av våra fyra grundlagar, fyllde 250 år. I ett internationellt perspektiv, som allmänt dominerats av ofrihet och intolerans, är detta en stolt tradition. Tyvärr var det ett ganska illa valt år, att koras till ”tryckfrihetens år”. Om det är något det gångna svenska året kommer att minnas för, så är det inte främst frihet och tolerans.
Det vi kommer att minnas är snarare en extrem polarisering av det offentliga samtalet, en allt brutalare miljö där framträdande ledarskribenter och krönikörer tog sig rätt att brännmärka för dem misshagliga personer som ”rasister” och ”bruna råttor”, i ett allt mer hatfyllt språkbruk som närmast förde tankarna till det sovjetiska trettiotalet.
Patrik Engellau
Den så kallade ekonomiska utvecklingen har gjort underverk under de senaste århundradena. Hela folk – nästan bara i Västerlandet – har lyft sig från fattigdom till rikedom. Det märkvärdigaste av allt är att detta skett utan någon som helst planering. Människorna hade helt enkelt ingen aning om vad de höll på med och ändå blev det så bra. När något låter för bra för att vara sant brukar det inte vara sant, men i det här fallet var det sant.
Hur kunde det gå så bra? Om jag säger att det berodde på att en mycket stor andel av de berörda befolkningarna koncentrerade sig på att göra bra saker så har jag åstadkommit en truism, men ändå en startpunkt. En stor andel medverkade. Check. De gjorde bra saker. Check.
Patrik Engellau
Sedan jag ägnat en stor del av helgdagen till att se på amerikansk television och gradvis bli alltmer bestört över hur president Trump, som det verkar, gör bort sig mer och mer för varje timme i och med att olika federala domare ogiltigförklarar hans förbud mot immigration från sju muslimska länder. Presidentens motståndare är mycket upprörda. För mig känns det som om han genom sin ”executive order” avseende immigrationsförbudet bryter mot konstitutionen på ett sätt som liknar statskupp. Illavarslande, tänker jag. Vill han bli diktator?
Men så tar jag ett djupt andetag och funderar. Går det till så här i Amerikas Förenta Stater eller är det bara Trump som klantar sig? Vem jag ska fråga om det här för att få upplysning och ledning? Herr Google, såklart!
Den politiska korrektheten har många ben att stå på. Ett av dem är dyrkan av mångkultur. Ett annat är att till varje pris utplåna skillnader mellan kvinnor och män. Ett tredje ben är upphöja miljön till en ödesfråga.
Detta sista område är det som diskuteras minst bland fritänkare. Det har blivit en så självklar del av vardagen sedan åtskilliga decennier så man tänker kanske inte på att ifrågasätta det. Ordet miljö dyker numera upp på samhällets alla områden. Vi bombarderas med det så fort vi går in i en livsmedelsaffär. Varenda offentlig skrivelse innehåller långa passusar om miljön. Begreppet ”bra för miljön” har blivit ett centralt argument i kommersen. Många företag satsar stora pengar på att framstå som ”gröna” och miljökonsulterna har en lysande konjunktur. Vad är egentligen ”bra för miljön”?
Patrik Engellau
En välmenande och väluppfostrad etnisk svensk (VES) råkade en dag träffa Djävulens advokat (DA) varvid följande samtal utspann sig.
VES: Vi måste börja ställa krav på migranterna. Det är ju inte klokt att många inte ens försöker lära sig svenska. Hur ska de kunna få ens några enkla jobb om de inte kan svenska?
DA: Det är väl sant och det fattar nog migranterna också. Om de inte lär sig svenska måste det bero på att de inte bryr sig om ens de enkla jobben.
VES (lite harmset): Det är klart att de vill jobba. Det vill alla. Ingen vill vara beroende av det allmänna. Nej, det där har du fått om bakfoten. I själva verket blir de förhindrade att lära sig svenska när de kommer till asylanläggningarna. Staten nekar dem SFI-kurser, antagligen för att man inte vill lägga ned pengar på att utbilda någon som ändå kanske inte får stanna i Sverige.
Mohamed Omar
Fantomen har sitt högkvarter i en grotta i fantasilandet Bengali på Afrikas östkust. Han är en av de första superhjältarna och gjorde premiär på de amerikanska dagstidningarnas seriesidor den 17 februari 1936.
I albumet ”Fantomen 1936-1996 – en odödlig legend”, som kom ut för att fira seriens 60-årsjubileum, hittar jag äventyret ”Lille Tommy”. Det publicerades första gången i dagsstrippar mellan den 20 september 1937 och den 5 februari 1938.
Äventyret handlar om hur Fantomen hittar en vit pojke i en afrikansk by. Han tar sig an lille Tommy som senare visar sig vara son till en engelsk aristokrat. I London får vi möta pojkens ohederlige farbror, lord Revel på Revel Manor.
Mats Tunehag
Nu stormar det på Facebook och i media över Trumps förslag om restriktioner och kontroller av invandrare och flyktingar. Tänker inte här recensera detta, utan bara ge ett litet bredare perspektiv. Trump och Obama verkar i hög grad vara samma andas barn i denna fråga. Och dessutom finns det fler länder vars agerande borde belysas och ifrågasättas.
Ansvaret för debaclet i Syrien och dess flyktingströmmar vilar tungt på Obamas regim. Men vad har han då gjort för dessa flyktingar? Hur många syriska flyktingar tog Obamas USA emot?
Patrik Engellau
Om jag låter som om jag visste vad jag pratar om så ber jag att få lägga till rätta.
Vad det handlar om är hur vi ska förhålla oss till Sveriges grundproblem: i första hand det välfärdsindustriella komplexet och dess härskande ideologi, alltså PK-ismen, i andra hand migrationssituationen, som på ett akut sätt uppenbarar och fördjupar det svenska systemets svagheter.
Jag tror att jag vet vad jag pratar om när det handlar om spelplanen och regelverket. Men jag vet inte säkert när det gäller de konkreta åtgärderna. Han som uppfann schacket vet inte säkert vilka pjäser han ska flytta i de första dragen.
Klicka på bilden för att se programmet. PODCAST: Ladda ner som mp3 eller lyssna på Soundcloud. I detta […]
Patrik Engellau
New Public Management (NPM) är en organisationsfilosofi som växte fram under 1990-talet och kom att påverka den offentliga sektorns inre liv i de flesta utvecklade länder och numera står under ivrig beskjutning särskilt inom universitetsväsendet, särskilt i Storbritannien och Sverige, verkar det.
Hela idén med NPM, som jag ägnat åtskilliga år åt att förespråka utan att veta att mina självklara idéer hette NPM, är att i vissa offentligfinansierade verksamheter härma en del organisationsidéer från den privata sektorn. I grunden handlar det om att bryta upp den sovjetliknande regelstyrningen från politiker och högre myndigheter, ge de offentliga producenterna, till exempel skolor och sjukhus, större frihet att sköta produktionen som de finner lämpligt och sedan kontinuerligt följa och kontrollera resultatet, alltså vad de offentliga producenterna åstadkommer med sin nyvunna frihet.
På samma vis som politikers och myndigheters ofattbara flathet och kränkande feghet har bidragit till att i princip normalisera förekomsten av bland annat tvångsgifte, flickors omskärelse, kyskhetskontroller och barnäktenskap, har hedersförtryck getts utrymme att normaliseras i det svenska samhället.
Jag hade för tjugo år sedan ingen aning om att hedersrelaterat förtryck fanns i Sverige, men efter en introduktionsföreläsning på en svensk högskola 1998 kom en kvinnlig student med invandrarbakgrund fram till mig för att be om råd och hjälp.
Patrik Engellau
Om man läser den här bloggen får man lätt känslan av att livet här och nu handlar om att återupprätta det statliga våldsmonopolet och att få kontroll över migrationen. I den mån du tycker att jag med detta riktar kritik mot bloggen så drabbar kritiken inte minst mig själv, så jag skyller inte på andra. Jag bara noterar vad folk vill läsa. Zhengyang Wus text Jag valde fel land, till exempel fick på bara några dagar upp emot 20 000 läsare. (Våra största schlagers sedan start har varit Helena Edlunds Ursäkta om jag stör med över 132 000 läsningar och Mohamed Omars Fräckheten har visst ingen gräns med nästan 120 000 läsare.)
Men bara för att bevisa att det finns andra ämnen än våldsmonopol och migration ska jag nu ägna några rader åt ett spörsmål som inte alls är så hett men som trots detta upptagit mänskligheten sedan dag ett – och därmed riskera att inte få några läsare – nämligen frågan om vad lycka är och vad som gör livet värt att leva.
Helena Edlund
Språket är den enskilt viktigaste faktorn för att välkomnas in i ett samhälle och in i sociala sammanhang. Om detta är jag fullständigt övertygad. Gång på gång har jag nämligen gjort samma iakttagelse – svensken är i allmänhet rätt ointresserad av andra människors pigmentering, ursprung och sexuella läggning. Det svensken däremot uppskattar är att kunna kommunicera med andra, och för att kunna göra det behövs ett språk.
Språket förenar oss och är nyckeln in i nya gemenskaper. Språket är dessutom en maktfaktor – den som inte har tillgång till språket kan inte förstå ett myndighetsbeslut, än mindre överklaga det. Den som saknar språket kommer gång på gång att tvingas uppleva hur man inte tas på allvar, medan den som har språket också har möjligheter att påverka sin samtid. Språket är en klassmarkör, på så sätt att ett korrekt språk signalerar ambition och engagemang.
Mats Tunehag
Trygghet är ett grundläggande mänskligt behov. Bland annat därför låser vi ytterdörren. Trygghet och säkerhet är också ett grundläggande ansvar för staten: att skydda mot yttre och inre fiender och hot. Därför har vi polis, militär, tull och gränspolis. Det har Sverige, Singapore, Mexiko, USA och cirka 200 andra stater.
Under historiens gång har människor, familjer, grupper, städer och nationer kommit samman och bestämt hur det skyddet ska se ut och fungera. Därför byggde Kina under långliga tider på sin berömda mur. Därför har Visby en ringmur. Därför har vi grannsamverkan.
Det finns dock vissa murar, personer och stater som svartmålas, medan andra murar, personer och stater ignoreras eller prisas.
Patrik Engellau
De flesta människor jag träffar vet inte till sig av förakt och avsky för USAs president Donald J. Trump. Jag tänker varken invända eller instämma, jag nöjer mig med en, vad jag kan förstå, rätt okontroversiell observation, nämligen att presidenten är ett beslutsamt råskinn.
Han fick tillfälle att visa det alldeles nyligen när den tillförordnade justitieministern Sally Q. Yates vägrade följa presidentens order om att neka oauktoriserade resenärer från sju muslimska länder tillträde till amerikanskt territorium. Hon fick omedelbart sparken. Presidenten drämde till med labben som om han var en björn som retat sig på en kliande fluga.
Du har säkert hört talas om ”alla människors lika värde” men kanske inte ”alla människors lika låga värde”. Den svenska skolan kör omedvetet med ”alla människors lika låga värde”. Alltför många elever har fått höra att det hade varit bättre för jorden om människan inte hade funnits. Vill gärna berätta om en händelse som ägde rum för några år sedan när min yngsta dotter gick i klass fyra, något som också andra barn kan få uppleva i skolan.
En eftermiddag då jag kom in i vårt TV-rum såg jag min dotter sitta i funderingar för sig själv. Hon överraskade mig med en allvarlig fråga ”Pappa är det sant att det hade varit bättre för jorden om människan inte hade funnits?” Jag blev mycket överraskad och ställd av frågan. Jag vet ju att en del påstår det men jag hade inte väntat mig att få den frågan från min dotter. ”Nej det tror jag inte på, sa jag, men var har du hört detta” frågade jag. ”Det har jag fått höra i skolan” sa hon.
Patrik Engellau
Nu ska jag, som så ofta tidigare, skriva om en sak som jag inte vet något om. Min ursäkt är a) att saken under det senaste året kommit att kännas mer efterhängsen och b) att ingen av dem jag frågat heller verkar ha någon välgrundad uppfattning.
Saken är att fler och fler människor tycks ha börjat misströsta om Sveriges möjligheter att ta sig ur kriserna på ordnat sätt. De talar om systemkollaps. Det är det jag undrar över. Vad är systemkollaps och hur går det till?
Man kan förstås reagera som förre generaldirektören Anders Danielsson gjorde i Almedalen förra året när han skojade med dem som oroade sig för asylkaoset: ”Hur många av er har fått det sämre? Hand upp!” För det mesta kollapsar inte system. System som hållit i evigheter håller nog en månad till.
Bert Stålhammar
Jag har lånat denna rubrik – fast jag ändrat partibeteckning – från ett tal i Malmö som den socialistiske agitatören August Palm höll den 6 november 1881. Talet handlade om det nya framväxande partiet Socialdemokraterna. När jag nu läser den ena opinionsundersökningen efter den andra och ser att Kristdemokraterna stadigt ligger förankrade på 2,6 procent eller möjligen någon procentenhet högre så reser sig naturligtvis frågan Vad vilja kristdemokraterna?. Från partiledningen är det förvånansvärt tyst om man inte som statsministern klämkäckt utropar att de enda siffror vi bryr oss om är valresultatet.
Tyvärr börjar det nu spridas en uppfattning att det trots den nya partiledaren med sin hurtiga framtoning ändå är kört för partiet. Om detta skulle hända vid 2018 års val, så är det en stor tragedi inte bara för partiet utan också för hela det svenska samhället. Men det är hög tid att Kristdemokraterna vågar tala om att man är ett parti som bygger på kristna värderingar. Detta är än mer viktigt när övriga partier inte ens vågar viska om Sveriges tusenåriga kristna tradition. Ju mer Kristdemokraterna försöker bli som alla andra partier desto sämre går det för dem.
Patrik Engellau
Det har spritt sig en, som jag ser det, befogad känsla av att något är på allvar på tok med Sverige. Frågan är vad det är som är på tok. Är månne invandringen problemets kärna? Jag tror inte det. Problemen inom exempelvis skolan och sjukvården existerar oberoende av invandringen även om de, tror jag, allvarligt förvärrats av de sociala och ekonomiska påfrestningar som invandringen förorsakar.
Grundproblemet i Sverige – och ursäkta att jag exercerar min gamla käpphäst, men ibland är det klokt att tjata – är att landet styrs av en alldeles speciell maktklass eller härskarskikt eller särintresse eller vad man vill kalla det. Jag har döpt detta intresse till ”politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex”.
Tänk om någon riksdagsledamot år 1957 hade ställt sig upp i riksdagen och sagt att om 60 år har delar av riksdagens makt outsourcats till Bryssel. Vidare har regeringen på ett bräde plockat in nästan 180 000 invandrare. Hushållsskulderna är så höga efter åratal av artificiell monetär stimulans – inklusive minusränta – att väljarna vant sig vid närapå hysteriska låne- och konsumtionsnivåer; som en följd vågar få eller ingen förorda ett slut på ‘kokainpolitiken’. Därutöver förlitar sig Sverige återigen så starkt på 1930-talets internationalistiska eftergiftspolitik att värnplikten har avskaffats. Samtidigt har försvarsbudgeten sänkts till sådana nivåer att Sveriges tidigare militära stolthet – flygvapnet – kanske inte ens kan skicka upp mer en handfull stridsflygplan i luften inom ett 24-timmarsintervall. I den politiska debatten är det på alla områden nödvändigt att väga sina ord på guldvåg – för avviker man från strömmen kan det nämligen gynna folk som avviker från strömmen.
Patrik Engellau
Tänk dig en välkänd uppfinnare och forskare som deklarerar att han ska lösa cancerns gåta. Han blir såklart hyllad och finansiärerna strömmar till. Men åren går utan några som helst framgångar. Finansiärerna börjar morra och vetenskapsreportrarna gör narr av uppfinnaren. Till slut gör Dagens Tidning en opinionsundersökning som visar att medborgarna helt saknar förtroende för uppfinnaren.
Men innan Dagens Tidning hinner publicera opinionsundersökningen gör uppfinnaren ett genombrott och cancers gåta verkar vara på väg att lösas. Hur ska Dagens Tidning hantera det här? Det vet vi inte, men vi vet hur Dagens Nyheter hanterat en motsvarande situation den 28 januari. Det handlar om vad moderatväljarna tycker om Anna Kinberg Batra. ”Bara 10 procent av partiets egna väljare tycker att Kinberg Batra bäst förmått att utforma en politik som väljarna uppskattar, medan 72 procent anser att Fredrik Reinfeldt lyckades bättre… Mätningen måste tolkas som ett underbetyg till Anna Kinberg Batra”, sammanfattar Dagens Nyheter.
Patrik Engellau
Om man staplar två självklarheter ovanpå varandra kan man lätt åstadkomma en motsägelse som ger en myror i huvudet.
För det första är det självklart att om människan ska genomföra något svårt projekt så ska hon välja begåvade personer för jobbet.
För det andra är demokratin det bästa styrelseskicket för en nation.
Förstår du? Om människan ska göra något stort och svårt så väljer hon helst personer med IQ en bra bit över genomsnittet 100. Men när människan ska genomföra det kanske svåraste projektet av alla – att organisera sitt gemensamma samhälleliga liv – så är hon petnoga med att inte ge förtur till dem som förväntas begripa bättre.
Mohamed Omar
Moderatledaren Anna Kinberg Batra har gjort något stort. Hon har i praktiken normaliserat Sverigedemokraterna. Hon försöker självklart tona ner det hela. Men riktningen är tydlig. Det börjar med små, försiktiga steg.
En undersökning visar att en majoritet av Moderaternas väljare vill ha samarbete med SD. Den andelen kommer att växa i takt med att missnöjet med Löfvens regering ökar. Det är ju på den vägen vi kan få ett maktskifte och en högerregering: med hjälp av SD.
Kära läsare, Denna fredag har vi tyvärr ett uppehåll av DGS-TV, men är tillbaka med ett nytt avsnitt […]
Mohamed Omar
I våra svenska medier framställs Obama som ett helgon och Trump som en skurk. De två är som natt och dag. Visst är det sant att de är olika, väldigt olika ibland. Men de är också lika.
Trump är populist. Det får vi höra hela tiden, alltid i nedsättande mening. En populistisk politiker vädjar till ”folket” och ”det sunda förnuftet” mot ”eliten” eller ”etablissemanget”.
På kvällen den 20 januari menade K. G. Bergström i Expressen att Trump hållit det mest populistiska installationstalet i modern tid. Vari bestod populismen? Jo, Trump hade talat om att makten nu skulle föras tillbaka till folket. Han hade talat om en motsättning mellan etablissemanget i Washington och vanliga amerikaner.
Patrik Engellau
Jag heter Felicia och jag tycker om djur. De ska ha mjuka, lena pälsar och jag gillar när de kurar ihop sig och gnyr lite i mitt knä medan jag smeker dem. Jag vet att djuren och jag gillar varandra. Jag förstår djur.
Jag får inte ha ett djur hemma för Sandra, som är dotter till min pappas nya tjej som bor här, hon är allergisk. Men förut hade min tjejkompis Mirjam en spaniel som hette Alex och Alex och jag var alltid tillsammans. Sedan fick Mirjam flytta för hennes mamma fick en ny kille och de skulle bo med honom. Min mamma säger att jag kanske, kanske får ha en hund, men då måste jag ju bo heltid hos henne för att ta hand om hunden och det gillar inte pappa.
För 28 år sedan kom jag till Sverige som gäststudent, och jag valde att stanna för Sverige var ett vackert land, och det svenska samhället välmående och tryggt. Människorna var homogena därför var det lätt att förstå varandra och att komma överens, och samhällsviktiga förbättringar kunde genomföras smidigt. Det fanns ingen etnisk eller religiös motsättning, och välfärden såg till att ingen behövde lida på grund av fattigdom. Jag kände mig lyckligt lottad för att få flytta hit.
Men idag, 28 år senare kan jag inte säga samma sak om Sverige. Inför mina älskade barn säger jag i tysthet: Förlåt mig, pappa har valt fel land åt er.
Patrik Engellau
Jag får ofta mail från oroliga medborgare som läser den här bloggen och undrar vad de kan göra för att hjälpa till att ”styra upp skutan” eller ”leda Moder Svea rätt”.
Folk är olika och kan göra olika saker. En del kan hålla föredrag, andra skriva artiklar, några ge jättelika donationer till sådana som oss för att vi ska göra teveprogram och reportage.
Men sådant räcker inte för att styra upp skutan om själva fundamentet saknas. Fundamentet är, i en demokrati som vår, just det som alla – alla! – kan göra. Alla kan bilda opinion.
Patrik Engellau
Den värld som till helt nyligen framstod som så solid, fast och obevekligt etablerad börjar försvagas, tappa konturerna, rentav rämna. För några decennier sedan gick det inte att tänka tanken att svenska staten de facto skulle ge upp sitt våldsmonopol över vissa områden. Nu framstår no go-syndromet som en företeelse på tillväxt. Dagliga polisutryckningar till vissa skolor där rivaliserande migrantgäng slåss om herraväldet. Den mäktiga staten tycks endast sällan kunna göra något åt romska tiggare som ockuperar privat egendom.
Det finns i Sverige en grundläggande tilltro till vårt systems hållfasthet. Vi menar att det etablerade Sverige i PK-istiskt svärmeri visserligen underlåter att mobilisera sina krafter, men att krafterna finns där, strax under ytan, och står redo att kallas under vapen. Alltmer börjar känslan spridas att nu får det vara nog. Brott är brott. Brott ska bekämpas.
DET GODA SAMHÄLLET 