Patrik Engellau

Radioprogrammet Studio 1 förklarar att i nordöstra Göteborg finns ett antal bostadsområden som heter exempelvis Hammarkullen, Lövgärdet och Bergsjön med strax över 50 000 invånare som helt kontrolleras av en invandrad familj på 120 personer varav 30 stycken redan är registrerade hos polisen. Familjen lever av kriminalitet. Den utövar sin egen rättvisa i området och skrämmer folk från att gå till svenska domstolar. Allmännyttan säger att den inte längre kontrollerar sina hus. Polisen säger att den blir bortjagad när den kommer dit av representanter för Familjen som säger att området är deras. När polisen hittar Familjens vapenförråd tuttar Familjen på bilar för att polisen ska få annat att göra. ”De lever på sitt våldskapital”, säger polisen.

Till och med reportrarna på Studio 1 tycker att detta är ett oskick och frågar polisen vad den gör åt saken. Då visar det sig att polisen sedan två år har jobbat med att skapa förtroende. Det har varit framgångsrikt såtillvida som att många boende stod på sina balkonger och hejade på polisen vid det senaste slagsmålet med Familjen. Polisen säger också att ”alla samhällsfunktioner måste samarbeta”.

Det är säkert en genomtänkt och klok strategi, men inget tyder på att Familjens kontroll över Hammarkullen med omnejd på något vis har hämmats därav. Snarare tvärtom. Jag tror inte Familjen förstår vad polisen försöker säga. Eller också gör den det, nämligen att polisen inte tänker sätta hårt mot hårt. Om polisen under ett antal år misslyckats med, eller inte ens försökt, ta kommandot över en familj på 120 personer inklusive kvinnor, barn och åldringar så är även det en rätt tydlig signal på både avseende polisens avsikter och dess förmågor.

Patrik Engellau

Nu menar jag inte att jag plötsligt upptäckt att politiska partier strider mot varandra för att få röster, utan om en annan och rätt ny sorts stridigheter.

Startposition vid allt tänkande om det svenska samhället bör vara klassanalysen, således insikten att huvudmotsättningen hos oss står mellan å ena sidan den rimligt skötsamma medelklassen som tar hand om sig själv och betalar skatt samt, å den andra, politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

Det välfärdsindustriella komplexet består av alla de myndigheter och människor som lever på att ta hand om andra, till exempel folk på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Migrationsverket och de kommunala socialförvaltningarna. Observera att jag inte säger att dessa är dåliga eller onödiga, bara att deras synsätt och egenintressen fått alldeles för stort inflytande över nationen och vårt tänkande. De behövs, men de ska ned i korgen.

Denna sociala klass av hjälpare behöver alltid mer pengar. De är omsättningsmaximerande. Därför gillar de exempelvis migranter som ger dem skäl att expandera.

Patrik Engellau

En bekant med överdrivna föreställningar om min förmåga att göra intressanta observationer bad mig hålla föredrag om religions- och yttrandefrihet. OK, tänkte jag, lätt som en plätt.

Så jag läste lite och tänkte lite och kom fram till att det här är lurigare än jag insett. Två frågor satte myror i huvudet på mig.

Den första frågan är vem som ska – eller inte ska – förbjudas att inskränka religions- eller yttrandefriheten. Det finns två kandidater: dels staten, dels det civila samhället, alltså den gudstroendes eller pratandes nästa. Denna fråga ställs på sin spets inte i fråga om hur staten ska bete sig, ty det är för det mesta hyggligt reglerat (se dock fråga två), utan i fråga om det civila samhällets rättigheter. Eller för att vara konkret: har jag rätt att hata danskar och har du i så fall rätt att ta mig i örat? Just ifråga om danskar är det inte så kontroversiellt, men ersätt danskar med judar, invandrare, bögar eller muslimer så får du se.

Om man vrider lite på frågan kommer man fram till den så kallade åsiktskorridoren, alltså samlingen av socialt accepterade åsikter. Korridoren skapas för det mesta inte av staten, utan av det civila samhället. Det var till exempel Dagens Nyheter, representant för det civila samhället, som nobbade en annons från sverigedemokraterna (men senare fick skäll från tidningskollegor för publiceringen av en annons för en bok av Arnstberg och Sandelin). Var detta – vägran respektive skället – förenligt med yttrandefriheten?

Patrik Engellau

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).

Helst skulle man vilja ha helt oomkullrunkeliga, eviga sanningar, ungefär som arkivmetern i Paris. Det är typiskt – och kanske ett bevis för att det jag säger är nästan sant – att arkivmetern efter ett tag inte kändes säker nog och därför år 1960 ersattes av något som hade med våglängder av isotopen krypton-86 att göra. Kryptonmetern fick härska i 23 år varefter metern i stället definieras utifrån ljusets hastighet. Om man inte kan hitta en hållbar sanning ens inom naturvetenskapen, hur ska man då kunna komma fram till något stabilt i de mjukare tankegrenarna?

Om jag fattat Platon rätt var redan han generad över att inte kunna hitta hållfasta och beständiga sanningar i sinnevärlden. Han löste sitt problem genom att hitta på att de trygga och varaktiga föreställningar han saknade inte fanns i sinnevärlden, men väl i idévärlden. Bakom alla existerande grisar fanns grisens oföränderliga och storslagna idé och likadant med alla existerande hus, tacktal, stenar, näsor och matematiska formler. Jag vet inte om jag tycker att det var en briljant lösning eller ett billigt trick.

Patrik Engellau

Om ”vår tid” får omfatta perioden sedan andra världskriget så är vår tid den mest revolutionerande sjuttioårsperioden i mänsklighetens historia. En stor del av världen – Västvärlden – har gått från allmän fattigdom till allmän rikedom. Visst har det lokalt funnits rikedom tidigare, men den rikedomen har bara kommit ytterst begränsade folkskikt till del. Visst finns det fattigdom hos oss idag, men den drabbar bara motsvarande snävt avskilda grupper.

Har du tänkt på hur naturen beter sig när det uppstår nya attraktiva resurser, nya slags rikedom? Organismerna anpassar sig för att konsumera dessa nya resurser enligt modellen ”bakterier i ett provrör med näringslösning”. Kort sagt börjar de organismer föröka sig som är bäst på att förtära just denna sorts näring.

Politikerväldet är den organism som är bäst organiserad för att tillgodogöra sig de nya resurser som rikedomen framkallade. Det beror på att politikerna, trots att de delat upp sig i olika intressegrupper (som kallas partier), står som ett enda, enat intresse när det gäller att hämta pengar i medborgarnas plånböcker. Enade politiker i strid med oorganiserade medborgare, det kan bara sluta på ett sätt.

Det mänskliga samhället är emellertid lite mer komplicerat än bakteriernas värld. Bakterierna kan självsvåldigt kasta sig ned i näringslösningen och börja frossa och föröka sig. Men det kunde inte politikerna eftersom medborgarna hade resurserna i sina plånböcker och kunde förväntas göra motstånd mot politikernas härjningsförsök.

Patrik Engellau

Har du läst Helena Edlunds och Zulmay Afzalis senaste texter på den här sidan? De är rasande uppgörelser med den infantila blindhet och det ständiga överseende som den svenska socialstaten riktar mot den sorts ondska som exempelvis Islamiska Staten representerar. Texterna vibrerar av harm och nästan uppgiven ilska. Hur kan den svenska staten bete sig på det här sättet? Befolkas den inte av människor med mänskliga känslor och mänskligt förstånd? Varför uppför sig Alice Bah Kuhnke och Göteborgs stadsteater som ondskans lakejer?

Jag tror inte man överdriver om man jämför IS-ondskan med den nazistiska hitleristiska ondskan (även om nazisterna inte verkar ha varit så heltäckande ondskefulla som IS). Hur förhöll sig tyska folket, det tyska kulturlivet och den tyska staten till nazisternas illdåd medan dessa pågick? Vad jag förstår pratade man inte så gärna om judeutrotningarna. Man låtsades knappt om att de förekom. Framför allt gjorde man inga empatiska, inkännande och urskuldande teaterpjäser om lägervakternas jobbiga uppväxt.

När jag kommit så långt inser jag med förfäran att Sverige på denna punkt nog är värre än Nazityskland. Tyskarna skämdes lite för den ondska de faktiskt tillät eller kanske av onda ledare tvingades tillåta. Å andra sidan hade tyskarna, eller i varje fall den nazistiska propagandan, fördomar mot offren, judarna, zigenarna, bögarna. Offren var onda och förtjänade inte att leva.

Patrik Engellau

Hur många gånger har man inte ropat till sina barn, när de var små, att skynda sig på för att hinna till skolan och fått ett svar som börjar med ”Vänta, jag ska bara” och slutar med något som innebär att det Privata Nöjet får företräde framför Plikten. Vi som är lite mer handlingssnabba – eller otåliga om man så vill – är rätt trötta folk som ”ska bara” i stället för att ägna sig åt vad de borde ägna sig åt, nämligen att utföra sina åligganden.

Plikter och åligganden är ofta jobbiga så det inte så konstigt att människan har en benägenhet att fly in i behagligare sysselsättningar, till exempel sammanträden med wienerbröd. Vänta, vi ska bara göra en utredning innan vi kommer till skott. Vänta, vi ska bara vila oss i form innan vi tar över regeringsmakten från Löfven-gänget.

För mig framstår svensk politik som en ”ska bara”-grej. Vi ser problemen, men går inte pang på rödbetan och börjar lösa dem, utan vi ägnar oss åt förspel och preludier som ofta får ett eget liv. Ibland blir preludierna, snarare än de problemlösande åtgärderna, själva saken och livets mening för de politiska beslutsfattarna. Vi ska bara se om vi kan komma överens med de andra allianspartierna innan vi avsätter Löfven. Äsch, det gick inte. Det är väl inte vårt fel?

Patrik Engellau

Den svenska välfärdsstatens misslyckanden har uppenbarats genom migrantkrisen, som inte är dess orsak, men väl det symtom som tydligast av alla pekar mot sjukan.

Det har nu gått så långt att till och med representanter för det som system, alltså politikerväldet, som så flagrant misslyckas, börjar ge uttryck för missnöje. Samordnings- och energiminister Ibrahim Baylan skriver i Aftonbladet under rubriken ”Vi gjorde fel – därför ökar segregationen”:

Klyftorna växer. Fastän vi i Sverige har försökt bryta utvecklingen har vi misslyckats…Som samordningsminister har jag försökt gå till botten med varför insatser misslyckats med att bryta segregationen. Både genom att gå igenom utvärderingar av statens insatser de senaste 20 åren och genom att möta forskare och människor från olika discipliner som jobbar med dessa frågor för att lära av tidigare erfarenheter och evidens.

Vilket fel är det då man gjort? Jo, det är:

Patrik Engellau

Titeln betyder ”rikedomens besvär”. Fattigdomens besvär är välkända sedan årtusenden. Mänskligheten har bittra erfarenheter av svält, sjukdom, krig och död i fattigdomens fotspår. Men rikedomens besvär, vad är det? Om vi bortser från spleen – den individuella miljardärens melankoli – så tror jag att överflödets dilemma framför allt manifesterar sig på samhällsnivå. Underligt nog verkar vi vara bättre på att producera ett överflöd än att konsumera det på ett värdigt sätt. Det är ymnighetens kval.

Låt mig ge ett exempel. Om man kliver upp till sista högsta etaget på Maslows behovstrappa står det ”självförverkligande” eller något ditåt, ofta med förklaringar som ”moral, kreativitet, spontanitet, problemlösning” etc. Det är sådant vi således förväntas hålla på med när vi har tid och pengar så det räcker.

Man skulle i så fall förvänta sig att ett land som Sverige vore fullt med poeter och andra slags skönandar, till exempel att det stod tavelmålare med stafflier i stället för romska tiggare i gathörnen. Men verkligheten antyder att vi hellre försörjer tiggare än tavelmålare.

Jag tror emellertid inte att problemet är att det råder större efterfrågan på tiggare än på tavelmålare. Problemet är att det finns nästan hur många potentiella romska tiggare som helst, men väldigt få bra konstnärer. Gud gör bara något dussin konstnärliga genier (om man räknar in alla sorter från tonsättare till poeter och skulptörer) per årskohort. När staten försöker leka Gud och gynnar de sköna konsterna med ökade anslag för att få fram fler konstnärssnillen så misslyckas detta kapitalt. Vi får bara mer dålig konst och obegriplig litteratur.

Patrik Engellau

Budskapet i den här texten har jag framfört förut, men varför kan inte jag få upprepa mig när alla andra gör det? Skulle prästen sluta be bönen Fader vår för att han bett den så många gånger tidigare? Har man något viktigt att säga så får man älta det tills något sker och man inte längre har anledning till fler påpekanden.

Sverige är rasistiskt. Med Sverige menar jag inte svenska folket, utan den svenska pk-istiska eliten med det välfärdsindustriella komplexet som bas, alltså just det gäng som felaktigt brukar anklaga svenska folket för rasism. Han som sa´t, han va´t.

Denna officiella rasism, som hela tiden påstår sig vara motsatsen, går ut på att vissa grupper, till exempel ungdomsbrottslingar och migranter – eller i vid bemärkelse det välfärdsindustriella komplexets samlade klientel – inte kan förväntas uppföra sig som du och jag, alltså rimligt civiliserade medelklassare. Man kan inte ställa normala krav på dessa efterblivna figurer.

Ska jag behöva bevisa särbehandlingen med referenser till vetenskapliga studier? Man behöver bara öppna tidningen eller sätta på teven för att få exempel på hur klientgrupperna ursäktas för sina förseelser. Rikspolischefen Eliasson gjorde ett bestående intryck när han i teve försvarade en ensamkommande som mördat en personal på HVB-hem i Mölndal.

Patrik Engellau

Som ung var jag materialist eller närmare bestämt marxist. Jag var inte så särskilt mycket socialist, utan mest just marxist i bemärkelsen att jag trodde att världen styrdes av materiella förhållanden såsom de opersonliga produktivkrafterna och de något personligare produktionsrelationerna samt att det mänskliga medvetandet bara var en reflektion av dessa materiella förhållanden.

Numera är jag i stället idealist i bemärkelsen att jag tror att idéer, tyvärr ofta dumma idéer, som människor får i sina skallar styr historien när dessa idéer får fäste i tillräckligt många skallar.

Varifrån idéerna kommer vet jag inte. Vi kan studera ett praktiskt exempel, de rätt nymornade så kallade populistiska idéströmningarna. På bara något år verkar världen ha bestämt sig för att populismen finns och har en stark, levande kraft.

Jag tror möjligen att det var symbolhändelserna Brexit och Trump som på något sätt blåste liv, inte i populismen, utan föreställningen om populismen. Tidigare fanns Jimmie Åkesson och Geert Wilders, lite aparta typer, men nu blev de och deras kollegor plötsligt inkarnationen av ett nytt fenomen som världen på allvar måste förhålla sig till. Det är som om Hegels världsande hade trätt fram och förkunnat: ”Varde populism”.

Patrik Engellau

Standardsvaret på den frågan utgår nog från att regeringen styr fast att det egentligen är folket som styr på något sätt eftersom regeringsformen fastställt att all offentlig makt utgår från folket. Sedan har regeringen en massa departement som i sin tur har myndigheter och på ungefär samma sätt ser det ut i kommunerna.

De folkvalda politikerna, som beslutar över dessa apparater, har två verktyg i sin verktygslåda, dels ett tvingande regelverk av lagar och förordningar, dels en hög med pengar som kallas budget. Med dessa verktyg kan politikerna förbjuda allt som går att förbjuda och köpa allt som går att köpa.

Och lyssna på dem. Varje slags insats de talar om handlar antingen om regelverket eller pengarna eller om båda.

Men vad som sker i ett samhälle, har jag med tiden blivit allt klarare och plågsammare medveten om, bestäms endast i liten utsträckning av politikernas lagar och pengar, utan i stället i mycket stor utsträckning av hur medborgarna tänker.