Vad är sanning?

Patrik Engellau

Troligen har tänkare i alla tider besvärats av att man liksom aldrig kommer fram till någon slutgiltig sanning. Det beror på att världen är ett kaos och att varje teori människan gör sig för få tillräcklig ordning för meningsfullt handlande är ofullständig och felbar. Så är det till och med inom den mest sanningssökande och empiriorienterade tankefältet av alla, nämligen naturvetenskapen. Isaac Newtons formuleringar av fysikens lagar gällde som högsta sanning under några hundra år. Sedan bestämde sig människan för att skicka ut saker i rymden och då behövdes nya fysiska lagar (som Albert Einstein lägligt nog redan hade kommit på).

Helst skulle man vilja ha helt oomkullrunkeliga, eviga sanningar, ungefär som arkivmetern i Paris. Det är typiskt – och kanske ett bevis för att det jag säger är nästan sant – att arkivmetern efter ett tag inte kändes säker nog och därför år 1960 ersattes av något som hade med våglängder av isotopen krypton-86 att göra. Kryptonmetern fick härska i 23 år varefter metern i stället definieras utifrån ljusets hastighet. Om man inte kan hitta en hållbar sanning ens inom naturvetenskapen, hur ska man då kunna komma fram till något stabilt i de mjukare tankegrenarna?

Om jag fattat Platon rätt var redan han generad över att inte kunna hitta hållfasta och beständiga sanningar i sinnevärlden. Han löste sitt problem genom att hitta på att de trygga och varaktiga föreställningar han saknade inte fanns i sinnevärlden, men väl i idévärlden. Bakom alla existerande grisar fanns grisens oföränderliga och storslagna idé och likadant med alla existerande hus, tacktal, stenar, näsor och matematiska formler. Jag vet inte om jag tycker att det var en briljant lösning eller ett billigt trick.

En som nog gillade Platons infall var sociologen Max Weber som uppfann begreppet ”idealtyp” varmed han menade en samhällsföreteelse som kanske aldrig existerat, men som ändå underlättar förståelsen av samhällena som till exempel när han konstruerade tre rena idealtyper för legitim samhällsdominans, nämligen genom karismatiskt, traditionellt eller lagbundet styre.

Som Platon (och kanske Weber) så ock postmodernisterna, och därmed har jag kommit till ämnet. Postmodernisterna har också hittat på en lösning, fast en annan än Platons och definitivt ett billigt trick. Postmodernisterna säger att eftersom det inte finns någon slutgiltig sanning så finns det ingen sanning alls vilket gör att alla påstådda sanningar är lika sanna och lika mycket värda.

Det är så enfaldigt att man kippar efter andan. Det är ungefär som att säga att eftersom man inte vet hur högt en höjdhoppare slutgiltigt kan hoppa så är alla hittills genomförda hopp lika höga eller i varje fall lika mycket värda. Eller som att säga ett eftersom vi inte har några slutgiltiga fysikaliska teorier så kan man lika gärna programmera månraketerna efter Newtons teorier.

Postmodernisterna har inte fattat att det finns komparativ även om det saknas superlativ. Sanningarna är som adjektivet ”få”. Hur komparerar du det? Få, färre, färst? Postmodernisterna har inte förstått att sanningarna sinsemellan kan rangordnas efter användbarhet. Det vi kallar sant är det som skänker störst praktisk nytta. Det finns sannare om än inte sannast.

Inom fysiken kan vi mäta vad som ger mest praktiskt nytta och därför sätts Einsteins teorier högre än Newtons (i de fall de kommer i konflikt med varandra). Inom de mjuka tyckarämnena, postmodernisternas normala tillhåll, är det mindre tydligt vad som erbjuder mest praktiskt nytta. Vi kan ta ett exempel: stavning och grammatik. En postmodernist skulle kunna argumentera att sådant där bara är sociala konventioner, en ann är så god som en ann och därför får man stava och bygga meningar lite som man vill. Jag vågar påstå att det är mest praktiskt om alla stavar och bygger meningar på ungefär samma sätt. Postmodernisternas synsätt skapar bara förvirring och missförstånd och representerar därför en underlägsen sanning.

10 thoughts on “Vad är sanning?

  1. Anna Kristina skriver:

    När jag började läsa Patriks text idag fick jag genast en känsla av déjà vu. Det här har jag läst förut! Eller är förklaringen mycket enkel – en tidigare publicerad text har genom handhavandefel råkat skickas iväg igen! Vad är sanningen?

    Oavsett vad, texten är så pass intressant att den tål att kommenteras …igen…!

    Vi vill gärna tro att djupt tänkande kan nå fram till en mer entydig verklighet. Men den biologiska verkligheten ställer sig då lätt i vägen.

    Retning av sinnen kan ske via både inre och yttre stimulans. Fotoner, lufttrycksförändringar och kemiska ämnen kan reta olika typer av sinnesorgan. Vi ser, hör, smakar och känner.

    Hjärnan själv bearbetar både yttre och inre information. Viss del av denna bearbetning presenteras som upplevelser. Sinnenas retning som perception. Men allt uppstår först i hjärnan. Hjärnan väljer att tolka sinnesinformation och inre processer på ett visst sätt.

    Det presenteras för oss som något praktiskt – som rent evolutionsmässigt visat sig mycket framgångsrikt. Från yttre likväl som inre stimulans byggs en modell upp i vårt inre. En modell som då får representera något yttre. Men även ges förmåga att uppleva ett inre oberoende – ett jag.

    På samma sätt som olika djurarters kroppar varierar – från mygga till blåval – kommer även dessa inre modeller att variera för olika djur. Biet har sin upplevda verklighet runt blomman, kaskeloten sin verklighet när den jagar bläckfisk på 1000 meters djup – och människan sin verklighet i skidbacken eller på vägen.

    Och denna modell är alltid ”verklig” för oss – vi tror på den när vi rundar en slalompinne eller väjer för katten vid vägkanten. Och det är ju också meningen. Verklighetsmodeller är inte gjorda för att avslöjas.

    Men egentligen är den för oss presenterade verkligheten enbart uppbyggd av ytterst små evolutionärt utvalda informationsdelar, som bearbetas och presenteras för individen som en verklighet. En funktionell verklighet anpassad för en levnad i en viss biologisk nisch.

    Börjar man här någonstans – i stället för bland olika filosofer – i frågorna om verklighet och sanning – inser man snabbt att biologiskt presenterad verklighet och sanning är något helt annat än en viss typ av ”självständig” verklighet. Biologisk verklighet utgörs och byggs upp av evolutionära val som skett under hundratals miljoner år. Och som manifesterats i och bland nerver och neuroer.

    Vetenskapen kan enbart hitta vissa samband – olika typer av växelverkan och processer. Och det som helt vägrar att visa upp sig, men likväl finns, undgår då både sinnesorgan och olika typer av mätinstrument. Och det vi finner handlar mest om relationer, växelverkan och processer – gärna fångat i matematiska termer.

    Upplevelsen av elementarpartiklar kan aldrig likställas med vad de ”egentligen är”. Vi är alla fångade i hur en hjärna hanterar, processar och presentera befintlig information, om än ofta som tankemodeller. Mer brett sett är vår biologiska verkligheten alltid relativ. En reflex, ett blänk av något större.

    Både myggan, kaskeloten och människan själv hämtar information från det vi betecknar som en yttre oberoende fysisk verklighet. Något som står fritt från all biologi. Något vi gärna vill kalla sanning – en oberoende sanning klätt i vetenskapliga, matematiska och filosofiska termer.

    Liked by 3 people

  2. Hortensia skriver:

    Tack, Patrik, för att du skriver så minnesvärt, att dina välformulerade meningar omedelbart känns igen, när man en gång har läst dem. 🙂

    Gilla

  3. MartinA skriver:

    2² är en perfekt fyrkant. När vi ritar den i sanden strävar vi efter 2² men klarar aldrig någonsin riktigt av att återskapa den.

    Gilla

  4. Lennart Bengtsson skriver:

    När min yngsta dotterdotter som femåring med emfas gjorde klart för mig att noll inte fanns så fann jag detta oerhört intressant därför att det var bl något som de grekiska filosoferna grubblade över. Det är sådant som gör att man kan ha goda förhoppningar om den nya generationen. Orsaken är helt enkelt att det är omöjligt att mäta noll eftersom det alltid finns om så bar en enda liten molekyl som visar att ett visst ämne måste finnas. Man kan alltså inte ha 0 promille alkohol i blodet.

    Så Louisa, som är en skarpsinnig ung dam, hade helt rätt och 0 är faktiskt en abstraktion som finns i matematiken och logiken men inte i verkliga livet.
    Det är viktigt att vi har klar för oss detta och att alla mätningar av vilket slag de än må vara alla har felgränser. Det är också precis av denna anledning som alla prognoser är behäftade med fel som växer med tiden.

    Men det är lika viktigt att ha klart för sig att vissa prognoser (beräkningar) är mycket noggranna som en solförmörkelse som kommer att hända om en miljon år men däremot inte vad som händer i människornas värld där vi ständigt måsta vara bredda på överraskningar. Till och med Gud själv, som är en klok gammal man, måste vara beredd på detta vilket han säkert också är.

    Gilla

  5. tobbewallin skriver:

    Jag har två förslag till stabila sanningar:
    Alla nu levande människor skall någon gång dö.
    Män är inte kvinnor.
    Jag förstår inte hur postmodernismen flyttar på de sanningarna.

    Gilla

  6. H skriver:

    Öppna gränser kräver människoliv

    Kapitalet vill inte ha några begränsningar, det vill röra sig fritt utan hämningar. EU med sina friheter ett utmärkt smörjmedel till en ny världsordning, att priset är människoliv är sekundärt.

    Tyskland och Sverige har varit hyllade föredömen med sina öppna gränser, där alla oavsett vandel och härkomst har fått komma in och där media kallat alla för flyktingar oavsett skäl att vara här.

    Misstänkta och återvändande terrorister har behandlas med silkesvantar, inflation har fått ske med nya pass utan eftertanke. Parallellsamhällen med egna lagar har fått växa upp och destruktiva gärningar från invandrare har bortförklaras och hedersförtryck har gömts i deras kultur.

    Allt medan landets resurser har tömts.

    Vilket eldorado Europa med Sverige varit och är för fundamentalister inom islam. Bidrag och välfärd utan motkrav har varit smörjmedel till terrorgärningar och Sveriges export av IS terrorister är välkänd bakom vårt humana förkläde.

    Det farligaste är inte de ondas gärningar utan de godas tystnad och medansvar till dagens terrordåd. Deras mångåriga översitteri och förföljelse av de som protesterat har underlättat för terrorister att röra sig fritt.

    Jag kommer åter att tänka på den sista repliken av löjtnanten i Bo Widebergs dramafilm ”Ådalen 31”, där arbetare blev skjutna av militär när de demonstrerade för bättre villkor.

    Men vem stöpte kulorna?

    http://word.harrietsblogg.se/

    Gilla

  7. Fredrik Östman skriver:

    Andra bekanta och oomkullrunkeliga sanningar är att julgranar inte brinner och att man kan få allt man begär för priset av en pizza och ett netflixabonnemang och genom att välja ett något billigare rödvin än rödvinsvänsters annars plägar göra.

    Gilla

  8. Jonas Nilsson skriver:

    PE ställer frågan om sanning igen ffa utifrån begreppet postmodernism, vilket jag tror är viktigt för det är inte alldeles lätt att skriva uttömmande och för att det är uppenbart inte lika populärt att kommentera. Begreppet ”post” står ju närmast för en tanke som kom efter modernism.
    Men i förhållande till vad/ vilken modernism relateras? En samhällelig modernism? En vetenskapsteoretisk modernism? En religiös modernism? En konstvetenskaplig modernism?
    Ett problem i eftertankar om sanning på svenska tror jag är att vi knappast är överens om ens det som skulle ha föregått det som nu anses flyta.
    Jag tror att begreppet modernism i allmänt på svenska står för det som uppfattades som ett ”modernt” samhälle, och på svenska är det så förknippat med ett socialistiskt samhällssystem att det knappt går att skilja ut, åtminstone inte i Sveriges senaste faser.
    Begreppet ”postmodernism” däremot blir i allmänhet behandlat som ett kunskapsteoretiskt begrepp. Men Einstein förnekade knappast tanken om en sanning, eller det meningsfulla att söka det som är sant, tvärtom. Att det inte finns en enda nollpunkt någonstans i världen eller bland ideerna betyder ju inte att det inte finns någon sanning alls.
    Det är snarast en politiskt system som inte erkänner någon högre auktoritet än en riksdagsmajoritet som norm som får problem också med ett levande sanningsbegrepp. Jag tror t.o.m. att Sveriges utbildningsväsende har större kunskapsteoretiska problem med tanken än andra statsbildningar som lagt bort det naturrättsliga, det samvetsgranna, till förmån för det politiskt korrekta. En mer kittlande fråga tycker jag är hur vi ska återvinna bl.a. sanningsbegreppet som en självklar tanke i vårt utbildningsväsende?! Lade ryssarna in något om naturrätt i sin nya konstitution efter Sovjetfallet?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s