En av mina största utmaningar har numera blivit att förklara svensk invandringspolitik för min misstänksamma portugisiskafröken i Rio de Janeiro (PF):

PF: Vill svenska folket verkligen att Sverige tar emot så många migranter?

PE: Nej, det verkar inte så. Det finns en del opinionsundersökningar sedan flera år tillbaka som visar att folket är ganska skeptiskt till projektet.

PF: Men varför fortsätter då ”projektet”, som du kallar det.

PE: Ingen vet. Det har med politiken att göra. En del säger att Sverige inte kan göra något annat än vi gör. Vi är bundna av internationella överenskommelser att släppa in alla som söker asyl.

Det här en vardagsinteriör från det välfärdsindustriella komplexet, den svenska makthavare som vi inrättat för att lösa svaga människors problem men i verkligheten skapar svaga människor och, i just det här fallet, ”arbetsmiljöproblem” hos sig själv.

Fallet beskrivs i radioprogrammet Kropp & Själ (23/1 2018)  som bekymrat rapporterar om just arbetsmiljöproblem vid Gröndals vårdcentral.

Bakgrunden anges vara att antalet sjukskrivna i Sverige ”ökat kraftigt” de senaste åren, framför allt när det gäller stressrelaterade diagnoser såsom utmattningssyndrom. Dessa diagnoser har sexdubblats sedan 2010. Försäkringskassan har därför börjat ifrågasätta sjukskrivningarna. Kassan kräver fördjupad analys och mer sjukdomsbevis från läkarna för att godkänna läkarnas rekommendationer om sjukskrivning.

Vid det här laget har jag berättat om slavhandeln i Libyen – se min berättelse här – för två personer som råkar ha varit kvinnor anställda inom vården. De har oberoende av varandra haft samma reaktioner.

Först har de blivit förfärade över ”hur onda vi människor kan vara” och ”knappt velat tänka på det”. Då har jag protesterat att det faktum att de finns hemska libyska företagare inte säger något om mänskligheten som helhet. Man ska inte dra alla över en kam och det där. I själva verket, har jag insisterat, är just vi svenskar på det hela taget väldigt snälla, hyggliga och välartade människor, kanske lite för snälla och hyggliga till och med.

Då har dessa kvinnor tittat på mig med ett snett, lite misstroget leende och börjat prata om allt ont som svenskar gör med exempelvis klimatet och ensamkommande flyktingbarn. Om det är någon som har skuld till världens elände, har jag förstått, så är det vi svenskar även om vi kanske inte deltar i den libyska slavhandeln (men vem vet, kanske är någon företagsam smålänning inblandad).

Det här med att skriva en krönika om dagen har nack- och fördelar. Nackdelen är att man måste upp och mjölka korna varje dag. Sidan står där som en råmande kossa. Det är visserligen jag själv som skaffat korna, det vill säga bestämt att skriva en text per dag, men på något perverst sätt gillar jag denna milda plåga. Den ger styrsel åt livet.

Fördelen är att jag måste lyssna noga och hålla ögonen öppna och hela tiden försöka förstå hur saker och ting hänger ihop. Annars har jag inget att skriva om. Samhället förändras hela tiden. Insikter som känns mogna idag var kanske inte ens påtänkta för ett år sedan. Intellektuella verktyg som tidigare var användbara – till exempel den gamla högervänsterskalan – känns idag alltmer trubbiga (fast jag vet att många fortfarande tycker den duger fint).

David Brooks, som normalt skriver krönikor i New York Times (varav några kan återfinnas i Dagens Nyheter) är, enligt mina spridda stickprov i amerikanska tidningar, den kanske skarpaste samhällsdebattören i USA. Som en fascinerad insekt irrar han sökande och vetgirigt kring kvällslampan där kvällslampan betyder västerlandets nuvarande vånda och brist på självförståelse. ”Alla är överens om att samhället är i dåligt skick”, skriver han här, ”men precis vad är orsaken till det dåliga skicket?”

Brooks verkar ha ungefär samma grunduppfattning som andra liberaler och konservativa numera har om vad som ligger bakom västerlandets framgångar, en uppfattning som jag tror ursprungligen formulerades av de Tocqueville och som går ut på att de liberala, kapitalistiska och demokratiska institutionerna – äganderätt, fri marknad, folkval, författningsdomstol och sådant där som brukar närmare beskrivas i ländernas grundlagar – för att göra sitt välsignelsebringande jobb måste bygga på diffusare, förliberala mentala konstruktioner såsom värderingar, lojaliteter, solidaritet, i religionen grundade sociala skyldigheter och så vidare. Om vi kallar institutionerna för hårdvara så kan vi kalla värderingarna för mjukvara.

Många är upprörda över det där med att en del människor vill kallas ”hen” i stället för ”han” eller ”hon”. De tycker att förslaget är stötande. Jag tror att de beror på att de aldrig sett någon ”hen” i verkligheten och att de tycker att det är orättvist att några ska få upphöja sig till ”hen”-värdighet bara sådär.

Hela frågan är mycket mer komplicerad än man anar. Låt mig jämföra två händelser i Sveriges historia. Den ena genomfördes 1967 och innebar att vi bytte från vänster- till högertrafik. Det gick som en dans, för min vän Samhällsingenjören hade förberett denna plötsliga omvälvning i åratal. Han hade tänkt på allt, vridit och vänt på alla problem, upptäckt svårigheter som ingen tänkt på. Framgången blev också total.

Den andra händelsen i Sveriges historia är migrationen. Där blev min vän Samhällsingenjören inte tillfrågad. Det ansågs inte, och anses fortfarande inte, nödvändigt. Det får gå som det går med migrationen.

Jag träffad nyligen den yppersta eliten av Sveriges gymnasieungdom. Det bestående intrycket är att de är rädda för konflikt.

Bakgrunden är att jag för länge sedan fick ett stipendium att studera ett år vid en av USAs finaste – finaste betyder här dyraste och mest prestigeladdade – internatskolor, dåmera bara för pojkar, numera även för flickor. Den amerikanska välgörenhetsstiftelse som betalade för stipendiet beslöt att permanenta gåvan så nu utdelas ett sådant stipendium varje år till svensk gymnasist.

Många söker, tacka sjutton för det, stipendiet är värt nästan en miljon kronor om man räknar in skolavgift och allt annat som ingår. Det här är en stor grej. Ansökningarna behandlas efter ett sinnrikt system varefter sex finalister återstår som träffar stipendiejuryn, där jag ingår. Så jag deltog i en halvtimmes samtal med vardera av dessa yppersta av svensk gymnasieungdom.

Du kanske trodde att metoo-kampanjen handlade om könen och deras beteende mot varandra. I varje fall har jag trott det och skrivit några krönikor på det temat. Jag har haft fel. Jag ber om ursäkt ifall jag oavsiktligt lagt ut falska spår och därmed vilsefört dig. (Det där är faktiskt ett allmänt problem som jag kanske behandlar någon annan gång, alltså att otillräckligt genomtänkta tyckare framför uppfattningar som verkar plausibla men vars verkliga funktion är att vända uppmärksamheten från pudelns kärna. Förresten är de flesta debattörer sådana men det är bara några få som trovärdigt och långsiktigt lyckas blanda bort korten för publiken.)

Om man bedömer efter det genomslag metoo-kampanjen fått (i Sverige, nota bene, resten av världen är en annan historia) så förstår man att frågan är viktig. Folk engagerar sig och har synpunkter.

Mot slutet av förra året började det komma reportage om slavhandel i Libyen. Det var svårt att av tidningsartiklar få reda på vad det handlade om eftersom skribenterna var så indignerade över hur världen hanterar svarta människor att fakta liksom inte fick plats.

Att folk faktiskt säljs på något som liknar slavmarknader förefaller ovedersägligt. CNN visade filmsnuttar som visserligen var otydliga men övertygade mig. Folk säljs.

Men redan där fick jag problem. Vem behöver slavar i Libyen (om nu slavarna inte skulle exporteras till Saudiarabien vilket verkar osannolikt)? Lokala jordbrukare, föreslås det i en artikel. Hm. Varför skulle en libysk bonde betala 400 dollar för en slav när han rimligtvis kan få hur många fria arbetare som helst som jobbar för samma svältlön som det kostar att hålla slaven vid liv? Dessutom är slavar, på goda grunder, starkt flyktbenägna. Det liksom ingår i systemet. Det måste finnas polis och rättsväsende och slaverilagar om de ska hållas kvar på arbetsplatsen. Det finns inte i Libyen. Jag fick inte ihop det.

Ibland får jag aha-upplevelser av de mest banala observationer. Nyligen slog det mig att alla de som förfäktar åsikter som jag ogillar är statsfinansierade medan knappt någon av dem som har samma uppfattningar som jag får en spänn av det offentliga. Sedan denna vågade tes väl är framförd finns det anledning att för det första ta lite tillbaka och för det andra att förklara.

Vad jag har för åsikter tänker jag inte fördjupa mig i, men de är solitt anti-PK. Om jag är liberal, konservativ, vänster eller höger vet jag inte säkert, men jag är klart emot det politiskt korrekta och det postmodernistiska. Och för demokratin, således föreställningen att vi medborgare äger nationen och är politikernas uppdragsgivare och herrar.

Galileo Galilei uppfann inte teleskopet i början av 1600-talet men han utvecklade konstruktionen till den grad att han kunde studera himlavalvet och göra omvälvande upptäckter. Han konstaterade till exempel att stjärnor inte var ett slags eviga stearinljus utan himlakroppar som förintades. Han såg att det hände grejer därute.

Om det hände grejer i världsalltet, det vill säga om saker förändrades, då föll den rådande aristoteliska världsbilden samman. Aristoteles, och hans på Galilei tid dominerande kristna skolastiska efterföljare, förklarade ju att världen var skapad, klar, oföränderlig och perfekt. Hållbar, kan man säga med ett modernt uttryck. Allt var för evigheten. Det mänskliga intellektet skulle inte ägna sig åt att försöka med några förbättringar, för det fanns inget att förbättra, utan bara att genom kontemplation och tankemöda förstå hur välorganiserat allt redan var.