För länge sedan trodde man att planeterna snurrade kring jorden, som alltså betraktades som universums medelpunkt. Sedan kom Copernicus, Kepler och andra och hävdade att det stämmer bättre med observationerna om man antar att solen ligger i centrum och planeterna roterar kring solen. För att få den tidigare så allmänt omfattade geocentriska världsbilden att gå ihop måste man acceptera att matematiken kring himlakropparnas rörelser blev oändligt komplicerad. Men om man bytte grundantagande blev allt så mycket lättare att förstå och förutse.

När svenska folket, i varje den obetydliga del därav som jag träffar, resonerar kring svensk politik så får dessa medborgare inte matematiken att gå ihop. Allt förefaller oändligt komplicerat. Hur tänker Annie Lööf när hon talar om trettio miljoner migranter? frågar sig medborgaren bekymrat. Hur kan Ulf Kristersson fortfarande tala för fri rörlighet när nationen fortsätter att samla på sig olösliga problem till följd av migrationen? Och varför händer det inget med den svenska skolan? Varför prisger politikerna landets pensionärer och åldringar?

Det som skapar förvirring hos den bekymrade medborgaren är att han utgår från ett prekopernikanskt grundantagande om politikerväldets natur. Han tror att politikerna fortfarande, enligt demokratins basantagande, är representanter för medborgarna. Hur är det möjligt, frågar sig medborgaren, att dessa mina ombud, som begär min röst, kan hävda en världsbild som ligger så långt från den som jag kan observera?

Stort rabalder råder kring Svenska Akademien. Journalisterna vädrar skadat villebråd och ylar som vargar. Men ingen – utom rimligtvis Akademiens ledamöter, varav några tycks ha missförstått – verkar ha läst Akademiens stadgar. För den som läst och förstått stadgarna tycks dagens kris vara resultatet av att ledamöterna under många år brutit mot regelverket.

Jag har tjatat en hel del om det där med å ena sidan politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen såsom varande vårt samhälles huvudmotsättning.

Det är en rent marxistisk beskrivning plankad efter mästarens utvärdering av sin tids industrikapitalistiska samhälle. Jag tycker att det är en i alla avgörande stycken – till exempel därigenom att den tydligt pekar ut huvudkontrahenterna i dagens politiska kamp – övertygande analys.

Men det tycker inte alla, kanske för att de inte känner sig väl till mods med marxisminspirerat tänkande. Det får jag respektera. Då får jag väl ta på mig andra glasögon och försöka förklara vårt samhälles huvuddrag på annat sätt.

Jag prövar med något etnografiskt. (Wikipedia: Etnografi… är en vetenskaplig teknik för att beskriva och jämföra världens olika kultur- och samhällstyper genom fältstudier… Forskaren observerar gruppens beteenden, uttalanden för att få uppfattning om varför och hur deras beteenden inträffar… Etnografi fokuserar mycket på att undersöka vilka mekanismer som bestämmer hur gruppen som studeras förstår och sätter mening på världen.)

Jag har under olika perioder i mitt liv surfat på tre starka idévågor och jag vill ta tillfället i akt att beskriva hur dessa färder har gestaltat sig. Med detta avser jag inte att säga något vetenskapligt utan bara hur det känts. Idésurfningar kan nämligen vara mycket olikartade.

Den första idévåg på vilken jag lät mig transporteras var 1968 års nymarxistiska rörelse. Den fångade framför allt medelklassungdomar på universitet och eftersom jag var en medelklassungdom på universitet så blev jag fångad. Ungdomar, kanske framför allt ungdomar på universitet, har en drift att förstå världen. En metod är att fråga auktoriteter och äldre generationer om råd. Problemen med de svar man får är att de är ganska vaga eftersom auktoriteterna i sin vishet och mognad har upptäckt att världen är mångtydig och svårtolkad.

Många ungdomar är inte nöjda med sådana svar. De vill ha säkra och otvetydiga tolkningar av världen. De är för otåliga för att uthärda lärda utläggningar om den ena sidan och den andra sidan. Så är det särskilt med intellektuella ungdomar. De väljer därför ofta att ansluta sig till självsäkra och dogmatiska sekter som lyckas förklara hela världen med några lättfattliga teser. En del sådana ungdomar blir kanske brinnande salafister och jihadister. Vi 68:or blev nymarxister.

Vad är det för skillnad på svensk sjukvårdspolitik och det sovjetiska rymdprogrammet? Båda är (eller, i det sovjetiska fallet, var) visserligen statliga, men sjukvårdspolitiken byggde på en stabil grund av kompetens som fanns i det civila samhället medan rymdprogrammet skapades av sovjetstaten ur ingenting (ingenjörer fanns förstås och en del kunskaper hade man kanske spionerat sig till i andra länder).

Jag tror att nästan allt som den svenska välfärdsstaten ägnar sig åt har vuxit från en kärna i det civila samhället eller i företagens värld. Utbildning har folk hållit på med i tusentals år, sjukkassor uppstod spontant över hela Sverige på 1800-talet, fina vägar byggdes redan i romarriket och så vidare.

Men det finns ett statligt projekt som i detta avseende påminner mer om det sovjetiska rymdprogrammet än den svenska sjukvårdspolitiken och det är den svenska invandringspolitiken. Den skapades ab ovo. Det är klart att migration funnits i alla tider, men inte i form av ett minutiöst planerat statligt projekt.

Det är konstigt hur världen ändrar sig. Man hamnar i situationer där nytt ljus faller på tingen och man upptäcker till sin häpnad att man kanske måste ifrågasätta till och med sina mest väl inövade och solida föreställningar.

Två av mina solida föreställningar är att monopol bör vara offentligt ägda samt att staten ska hålla sig borta från att aktivt engagera sig i samhällsdebatten.

Skälet till min första föreställning framträder nästan parodiskt tydligt i det flagranta misstag som en förvirrad borgerlig regering gjorde på nittiotalet när den sålde de offentligt ägda elnäten till privata bolag. Kabeln som levererar elektricitet in i mitt hus är ett naturligt monopol. Privata vinstmaximerande bolag som äger kabeln kan höja nätavgiften hur mycket som helst utan att jag kan hämta min el någon annan stans. Det gör de också, har det visat sig.

Av en händelse som förkroppsligades av ett gratis recensionsexemplar i brevlådan kom jag nyligen i kontakt med boken Egohumanisterna – de nya totalitärerna (Logik förlag). Författare är Kristian Tørning, lektor vid Danmarks Medie- og Journalisthøjskole. Förra året gjorde Tørning rabalder genom att påstå att sportjournalister inte är riktiga journalister och med den här boken kommer det säkert att bli ett nytt rabalder.

Varför han skapat begreppet egohumanist vet jag inte. Med egohumanist menar han medlemmar av PK-sekten och exemplifierar: ”författare, skådespelare, journalister, …präster, forskare och lärare, …beslutsfattare, opinionsbildare, kulturpersonligheter och akademiker med höga inkomster”. Mer specifikt än så definierar han inte egohumanisterna. Jag inser snart att dem han avser är just de grupper som bemannar vad jag kallat politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Tørning anlägger inget socialt eller ekonomiskt synsätt på dessa människor. Jo, på ett ställe anger han ekonomiska motiv: de är ”opportunister som ser ideologin som en genväg till egenprofilering, eftersom egohumanismen ger sina anhängare tillgång till spännande och högavlönade jobb”. Men annars är Tørnings vinkel snarare psykiatrisk. Han analyserar inte så mycket egohumanisternas idéer som deras attityder och förhållningssätt till omvärlden.

Många människor ägnar sina liv åt att försöka lösa det ofta djupt kända problemet att de inte anser sig rika nog. Jag känner ett antal som lyckats hantera detta bekymmer och därför med stigande ålder hamnat i motsatt dilemma, nämligen att de inte vet vad de ska göra med sin förmögenhet.

En del nöjer sig med att deras barn ska få ärva rikedomarna och tänker därför inte mer på saken. Andra engagerar sig frenetiskt för att göra av med pengarna, till exempel genom att då och då resa jorden runt i business class och bo på lyxhotell.

Jaha, då kan väl staten lika gärna införa en arvsskatt för att eliminera problemet? Det är förstås en möjlighet, men eftersom många förmögenheter består av existerande företag så kan en arvsskatt tvinga arvingar att sälja familjeföretag och på så vis tvinga dem bort från verksamheter som faktiskt skulle må bra av kontinuitet mellan generationerna. Dessutom kan perspektivet att staten ändå tänker sno allt man drar ihop hämma handlingsviljan hos de entreprenörer som samhället behöver för sin utveckling. Man ska inte underskatta Farbror Joakim-syndromet som ekonomisk drivkraft, det vill säga lusten att ha pengar för att det känns så skönt att ha pengar även om man aldrig använder dem, helt enkelt vällusten i att kunna definiera sig som rik.

Stundligen får man höra att invandringspolitiken skärpts sedan hösten 2015 när det kom 10 000 asylsökande i veckan och mottagningsapparaten storknade. Det talas om Europas miniminivåer, gränskontroller och rentav stängda gränser. För ett halvår sedan sände Sveriges Television ett program som hette Tvärvändningen om en påstådd 180-gradare i migrationspolitiken. Nästan alla människor man träffar tycks tro att politiken verkligen ändrats.
Min uppfattning är att detta är en myt. Denna uppfattning har jag presenterat åtminstone två gånger tidigare sedan 2015, exempelvis här och här. Ingen har sagt emot.

Jag har själv åkt över Öresundsbron utan att se minsta kontrollant. På Arlanda brukar det aldrig finnas några kontroller för ankommande resenärer. Efter vad jag har förstått kan det ibland förekomma att gränspolisen begär att få se dokument, men den som saknar dokument och begär asyl blir artigt visad till Migrationsverkets mottagningsanläggning. Det är bara sådana som inte söker asyl som ibland nekas inträde i landet om de saknar pass.

Nu ska jag säga en sak som jag tror är självklar, men jag ska linda in den i så konstfärdiga argument att du eventuellt blir lurad att tro att jag sagt något djupsinnigt. Självklarheten är att det är dumt att ge migranter bidrag. Det är kanske även dumt att ge andra människor bidrag, men det är överkurs.

Efter freden i Roskilde var Sverige till ytan större än det någonsin efteråt skulle bli. Så gick det några årtionden och Karl XII började slösa bort territoriet. Efter kungens död, genom freden i Nystad år 1721, förlorade Sverige praktiskt taget alla östersjöbesittningar (utom Finland som inte var en besittning utan en del av Sverige).

Till exempel fick vi avträda delar av Viborgs och Kexholms län, Ingermanland, Estland och Livland till ryssarna. Hur gick det till? Såklart att tsar Peter slog Sverige i krig och därför kunde ta dessa områden, men varför kämpade deras befolkningar inte på Sveriges sida? Ingermanland, till exempel, hade efter freden i Stolbova år 1617 tillhört Sverige i hundra år. Hur är det möjligt att ingermanlänningarna inte älskade Sverige och kämpade för fortsatt tillhörighet?

I Sverige har vi en statlig värdegrund. Wikipedia säger att denna värdegrund är unikt svensk även om den ibland gästspelar i Norge: ”Det svenska begreppet värdegrundsarbete har inte förbindelse till den internationella diskursen.”

Vem som har uppfunnit värdegrunden eller ens vad den betyder är oklart. När man googlar på företeelsen får man lätt känslan av att det är Skolverket och andra pedagogiska myndigheter som ligger bakom. Den centrala tesen i värdegrunden verkar vara den numera så välbekanta idén om ”alla människors lika värde”.

Jag har flera gånger försökt rycka undan mattan för den idén, till exempel här och här. Liksom så många andra har jag påpekat att sentensen är en säregen svensk och norsk felöversättning av första paragrafen i FNs deklaration om mänskliga rättigheter, där det i själva verket står att alla människor är lika i värdighet. Således inte ”värde”, utan ”värdighet”.

Politikerväldet stödjer sig på sin organisatoriska apparat, det vill säga myndigheter och andra slags intressen inom det välfärdsindustriella komplexet. Denna organisatoriska apparat består av anslagsfinansierade organisationer. Anslagsfinansierade organisationer har, som jag tjatat om till leda, en enda urdrift, nämligen att maximera sin omsättning, alltså sin budget. Företag maximerar vinsten, anslagsfinansierade organisationer maximerar omsättning. Glöm aldrig det. Det är en järnlag.

Man måste också förstå att politikerväldets organisatoriska apparat visserligen på kort sikt är specialiserad, exempelvis att Migrationsverket är specialiserat på migrationsfrågor och Sida specialiserat på u-landsbistånd. Men på lite längre sikt är organisationssystemet synnerligen flexibelt. På lite längre sikt kan de ägna sig åt vad som helst som gör det möjligt för systemet att maximera omsättningen. På längre sikt är det allätare.