Rubriken är ett påstått citat av greken Arkimedes. Citatet lär ha handlat om hävstångseffekten men kan lika gärna tillämpas på svensk politik.

Är det riksdagen som stiftar svensk lag och beslutar om statsbudgetens användning eller är det någon annan som lagstiftar och fattar budgetbeslut?

Svaret är inte alls självklart. I teorin och i grundlagen är det riksdagen som ansvarar för dessa uppgifter men i praktiken är det nog inte så.

En del säger att riksdagsledamöterna i praktiken inte har något att säga till om eftersom de inte kommer att hamna på valbar plats vid nästa riksdagsval om de inte lyder sin partiledning och att det därför är partiledningarna, snarare än de valda ombuden, som styr. Andra säger att det är ännu värre ty partiledningarna styrs i sin tur av EU och av George Soros och Bilderberggruppen.

Det besvärliga med den sortens i varje fall delvis korrekta observationer är att kan leda till att den enda fasta punkt vi har i svensk politik – nämligen att all offentlig makt utgår från folket och förvaltas av dess förtroendevalda ombud – undergrävs och förintas. Om vi går med på analysen att partiledarna, med eller utan inflytande av Bilderberggruppen och Davospartiet, är Sveriges egentliga beslutsfattare så har vi lyft ansvaret från de förtroendevalda och placerat det hos någon annan som för det första är diffus och för det andra opåverkbar för svenska folket.

Då och då träffar jag skolfolk. Det kan vara lärare, rektorer, mentorer (det är en ny sorts befattning som betyder klassföreståndare utan undervisningsplikt), friskolestyrelseledamöter, till och med elever kan förekomma.

Det mönster som framträder vid sådana diskussioner verkar sammanfalla med mina fördomar (om det inte är så att jag bara hör sådant som stämmer med vad jag redan trodde). I ena änden på skalan finns ett antal utmärkta skolor där friskolor som Engelska Skolan och Viktor Rydberg verkar överrepresenterade. Där verkar det funka ungefär som det ska funka, lärarna har auktoritet och föräldrarna missbrukar inte sin skolpengsmakt – det betyder att hota att ta med sig telningen, som för skolan är en vandrande check värd kanske hundratusen kronor, och gå till en konkurrerande skola – för att kräva högre betyg just för sitt eget barn. (Att sådan utpressning faktiskt förekommer hör jag från så många håll att jag tror det är sant. Att utpressningen kan fungera beror på att den enskilda skolan sätter sina egna betyg utan extern kontroll, vilket förstås är feltänkt.)

I den andra änden på skalan finns kommunala skolor och en del friskolor i utanförskapsområden och i närheten av utanförskapsområden. Där råder ofta brist på disciplin som emellanåt kan urarta till kaos. Flera lärare vittnar – ofta med nedsänkt röst eftersom frågan är tabu – att det är särskilda problem med invandrade barn, inte bara för att dessa ibland är värstingar som bråkar och röjer i klassrummet utan också för att de som är snälla, gulliga och fogliga många gånger saknar hum om vad skolan är till för, nämligen inte ett ställe där några timmar om dagen ska sittas av utan en plats där eleven förväntas att ambitiöst driva på sin egen kunskapsinhämtning. (Den elevledda undervisningen där lärarens roll reduceras till att vara coach och allmän resursperson är såklart förödande för elever vars föräldrar inte kan förklara för dem vad företeelsen ”skola” egentligen handlar om.)

Att utropa seger över PK-isterna vore förhastat. Men en sorts omgruppering och kanske partiell reträtt verkar vara på gång. De tycks dra sig tillbaka från sina mest framskjutna fältskansar och flytta sina skyttegravar bakåt inför det sunda förnuftets alltmer självsäkra framryckningar.

Hur kan jag veta det? Jag vet ingenting. Men jag studerar Pravda och gör mina uttolkningar. I det sovjetiska kommunistpartiets tidning Pravda – Sanningen – hade varje kommatecken betydelse. Det är likadant med den svenska maktens ledande ideologiska organ, Dagens Nyheter. I den tidningen, särskilt ledar- och kultursidorna, finns de tydligaste formuleringarna av hur ledande PK-istiska ideologer ser på världen.

Folk frågar mig varför jag prenumererar på Dagens Nyheter när den ändå bara är en PK-blaska. Den kostar runt 6 000 kronor om året om man vill ha den hemburen. Kan jag inte hitta på något roligare att göra med de pengarna? Ibland svarar jag att jag gillar sudokut men den verkliga orsaken är att jag vill veta hur fienden tänker. Då räcker det väl med att knäppa på statsmedia, invänder folk. Visst, säger jag, men där är propagandan så tjockt påsmetad att man har svårt att följa det intellektuella klimatväxlingarna i PK-bunkern. En prenumeration på Dagens Nyheter är nästan lika mycket värd som en hemlig mikrofon i sammanträdesrummet i socialdemokraternas högkvarter.

Man kan inte lösa sina problem om man inte erkänner att man har dem. Så är det med både alkoholister och nationer. Sveriges politiska ledning med tillhörande härolder i media lever ännu i samma slags förnekelse som många ihärdiga alkoholister. Det gör att Sverige i praktiken, trots allt pladder om motsatsen, ännu inte ens påbörjat den mödosamma och med tiden troligen alltmer omöjliga kampen för återupprättandet av det goda samhälle som vi en gång haft.

Problem försvinner inte bara för att man inte låtsas om dem. De blir bara värre. Så är det med skolan, försvaret, brottsligheten etc. Var du än sticker ned en pinne och rotar lite så hittar du röta.

Det kommer inte att bli någon ordning på det här förrän vi öppet erkänner problemen och talar klarspråk om dem (återigen i analogi med alkoholistens situation). Det duger inte att vi innerst inne vet hur det ligger till men officiellt visar upp en mask av förtröstan inför framtiden. (Nej då, pappa super inte, se, han är ju ute och joggar! Ekonomin går som en Tesla så vad bråkar du om?)

Min inre seismograf har känselspröten riktade mot stämningsläget i nationen och försöker mäta vad folk törs säga. För att bli helt tillförlitlig skulle seismografen troligen behöva kalibreras över flera liv men eftersom jag bara har ett så får jag hålla till godo med de osäkra signaler det här prototypinstrumentet avger. Det känns som om Sverige närmar sig ett genombrott. Jag vågar inte riktigt börja hoppas än, men det skulle kännas förlösande, precis som om alkoholisten och hans familj till slut erkände fakta och vården kunde inledas.

På Dan Eliassons tid som rikspolischef försökte jag förklara Dan Eliasson. Min förklaring utgick ifrån Thomas Hobbes teori om Leviatan. Tesen är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.

Min förklaring började med att den svenska staten fram till för sextio, sjuttio år sedan var en Leviatan-stat även om den, eftersom buset var relativt fogligt, kunde uppträda i gestalt av konstaplarna Kling och Klang. Sedan fortsatte förklaringen med att en ny sorts stat, med helt andra synsätt och värderingar, därefter vuxit sig stark och som en gökunge gjort sig till herre i boet, nämligen socialsekreterarstaten eller det PK-inspirerade välfärdsindustriella komplexet eller vad du väljer att kalla det.

Gradvis har socialsekreterarstaten tagit kommandot över Leviatan, skickat honom på värdegrundskurs och tränat honom i genus- och hållbarhetstänkande. Poliser, särskilt poliser som gjort eller aspirerar på att göra karriär, tänker numera som socialsekreterare.

Idéer är som poplåtar. Plötsligt kommer det en teorimakare från ingenstans och gör en internationell megahit. Jordan B. Peterson från Kanada är en sådan. Han presenterar ett nytt sound som går hem särskilt hos män som känner sig förtryckta av det politiskt korrekta (jag till exempel). Ibland lyckas tänkarna liksom Beatles och Elvis Presley hålla sig kvar på karusellen i flera år, ibland slänger centrifugalkraften nästan genast ut dem i bortglömdhetens hemska mörker.

En modern megastjärna är den brittiske journalisten David Goodhart som år 2017 presenterade en idé i boken The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Idén är att folk kan indelas i två grupper (plus en del mellangrupper), dels ”somewheres” som anser sig höra hemma någon särskild stans, till exempel i en stad eller en region eller en nation, dels ”anywheres”, som är lika nöjda varhelst de slår ned sina bopålar såframt det handlar om något slags välbärgat och hippt Södermalm någonstans i världen. Goodharts stjärnstatus framgår av att Google ger 198 miljoner träffar på sökbegreppet ”somewheres and anywheres”.

Själv har jag svårt för Goodharts teori. Den känns för slipad, för tillrättalagd, för allmän. Den tilltalar nästan alla smaker ungefär som en ABBA-låt. Den gör inte ont någonstans och det är det som gör mig misstänksam. Politik är kamp och strid mellan motsägelsefulla intressen och om dessa sopas under mattan med hjälp av en teori som kan betyda lite vad som helst så kommer vi ingenstans i vår förståelse av samtiden.

Uppsalapoeten Anna Maria Lenngren (1754 – 1817) är känd för dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Den består av 33 fyrradiga jambiska strofer som rimmar abab.

Med tanke på att män numera är djur som urskillningslöst förnedrar och förgriper sig på kvinnor samt att könsförtrycket var ännu värre förr i tiden innan genuspedagogerna och statsmakten med hjälp av Värdegrunden och #metoo åtminstone i någon mån lyckats styra upp det hela så hade man kanske förväntat sig att en hundrafemtioårig förmaningsdikt till en ung kvinna i huvudsak skulle handla om hur den unga kvinnan skulle hålla sig undan männens skändliga försök att etablera kroppslig närhet.

Men det gör den inte. Knappt någon av de 132 raderna berör saken. De avsnitt som kommer närmast ämnet är följande två strofer:

För mycken misstro föder agg, 
För mycken lättro ångrens smärta: 
Tänk ej i hvarje ros en tagg, 
Ej dygd i hvarje manligt hjerta!

Väl dig, om jemt du följa vet 
Försigtighet, den kloka gumman: 
Den, jemte känslig glädtighet, 
Är af all vishet hufvudsumman.

Adam Smith var en 1700-talsfilosof som bodde i Edinburgh och uppfattas som den förste som i detalj beskrev det kapitalistiska systemets mekanismer (till exempel det där med den osynliga handen, alltså att en företagare som bara jobbar för egennyttan liksom genom en ”osynlig hand” på olika sätt skapar välfärd för andra som förstås också bara tänker på sig själva).

Att Smith begrep sig på kapitalismen betydde också att han genomskådade och brännmärkte företagares ständiga och näriga försök att sätta konkurrensen ur spel för att skaffa sig monopol eller statsstöd, två företeelser som ofta går hand i hand. Konkurrens är nämligen jobbigt för företagare. Om de slipper att tävla så kan livet bli enklare och lönsammare. Få citat från Smiths Wealth of Nations är lika bekanta som hans beskrivning av företagarnas konspirationer mot allmännyttan:

En av världens längsta listor har rubriken ”Saker som jag inte vet”. Det är en jobbig lista för där blandas, huller om buller, saker som jag saknar kunskaper om, till exempel hur man tillverkar en julgran av plast, och saker som man inte kan slå upp ens på Google, till exempel om Gud finns. En fråga som står på listan, men vars kategoritillhörighet är oklar, är det här med låglönejobb. ”Vi måste öppna för låglönejobb”, säger politikerna stup i kvarten. Vad kan de mena med det?
Eftersom jag har betyg i nationalekonomi anar jag hur de tänker. Utgångspunkten är att det finns ett stort antal invandrare i Sverige som är arbetslösa.

Som allt annat som säljs och köps på en marknad har arbetskraft pris och kvalitet. Priset kallas för lön och mäts i kronor. Kvalitet är svårare att greppa men i den officiella svenska debatten har vi gjort det lätt för oss. Vi tror att arbetskraftens kvalitet är en funktion av hur länge den berörda människan gått i skola. Vi tror därför också att eventuella kvalitetsbrister hos en individ kan upphävas genom att individen får gå i skola under några år. Detta är naturligtvis inte sant. En människas kvalitet bestäms i verkligheten även av mycket annat såsom personlig begåvning, attityder, samarbetsförmåga, kultur och värderingar. Men vi låtsas att det är antalet utbildningsår som avgör.

Om någon som vill jobba inte har ett jobb säger nationalekonomin att det är något fel på priset eller på kvaliteten och att endera av dessa eller möjligen båda därför behöver justeras. Enligt teorin att kvaliteten är en funktion av antalet skolår blir en självklar första åtgärd för sysselsättningsansvariga politiker att sätta de arbetslösa på skolbänken på hel- eller deltid. Det är i verkligheten inte så enkelt eftersom de arbetslösa kanske inte vill gå i skola men vi behöver inte låtsas om det heller.