Stefan Hedlund

I början av december håller det tyska kristdemokratiska partiet partidagar i Hamburg. Huvudfrågan kommer att bli att finna en efterträdare till förbundskansler Angela Merkel, som i slutet av oktober förklarade att hon inte avser att ställa upp till omval som partiordförande. Även om hon ännu avser att sitta kvar som förbundskansler, kommer detta att markera slutet för eran Merkel i tysk – och europeisk – politik.

Hennes beslut präglades med all säkerhet av en insikt om att risken att förlora en omröstning var alltför stor. Den regering hon leder är nu så illa sargad av inre konflikter att den sedan länge har passerat sitt bäst före datum. Lantdagsvalen i Bayern och Hessen visade tydligt att väljarna på bred front vill ha förnyelse, vilket manifesterades i kraftigt ökat stöd för partier till höger och vänster. Sannolikheten för att Merkel skall lyckas sitta kvar som förbundskansler till mandatperiodens slut får nog betraktas som på gränsen till obefintlig.

Även för svensk del finns här viktiga slutsatser att dra. Svenska politiker och proffstyckare har sedan länge omhuldat en hjältebild av Merkel. Hon har hyllats inte bara för sitt moraliska ställningstagande i att öppna Europa för en massiv våg av migranter, varav mycket få, liksom i Sverige, har visat sig vara flyktingar med godtagbara asylskäl. Hon har också presenterats som den ledande kraften i europeisk politik, och som den enda garanten för att kriget i Ukraina skall kunna bringas till ett slut.

Patrik Engellau

För länge sedan jobbade jag i Indien med svenskt bistånd. Sverige finansierade bland annat utbildning enligt teoremet att utbildning är rätt lösning på alla problem. Men i Indien pågick då en debatt om ett dilemma som enligt teoremet inte kan finnas, nämligen förekomsten av horder av arbetslösa högutbildade, alltså att högutbildade kunde vara ett problem i stället för en lösning.

Denna ”elit” av universitetsexaminerade unga indier utan sysselsättning var ett problem för landet eftersom 1) sådana som anser sig ha rätt till anställning och lön men inte får det ibland kan få för sig att revoltera mot samhällsordningen och 2) sådana som kommer in på universitet ofta är begåvade och därför förmögna att resonera med varandra och utarbeta planer för gemensam handling till stor skada för samhället. En avsevärd del av de välutbildade blev därför revolutionärer och anslöt sig till kommunistiska rörelser som ville kasta det system över ända som hade finansierat deras fina utbildning.

Av detta drog jag en betydelsefull slutsats som har väglett mitt tänkande genom livet. Slutsatsen är att nationella satsningar på högre utbildning inte alls, som vi fortfarande tror i Sverige, behöver vara någon säker och oundgänglig lösning på nationens problem utan tvärtom ofta kan skapa oväntade konflikter.

Vi hade i Sverige en minivariant av det indiska syndromet med 1968 års studentrevolt.

Patrik Engellau

Jag har fått tag i en nyskriven promemoria från polisen i Polisregion Stockholm med titel enligt rubriken. Här följer en sammanfattning.

Rapporten handlar om antalet skjutningar i regionen under tidsperioden och i vilken grad dessa uppklarats.

Med skjutning menas skottlossning som ”skett på allmän plats som innebär risker att skada tredje man och som kan kopplas till någon form av kriminell konflikt”. En del skjutvapenvåld exkluderas, till exempel ”gärningar som skett vid rån” och ”brott riktade mot polis, väktare eller annan personal t.ex. vid avlossande av skott i hotsyfte vid själva rånet eller vid eftersök”. Det som räknats är ”antalet incidenter, inte antalet målsägare, det betyder att ett dubbelmord eller ett försöksbrott med två offer räknas som ett ärende”.

Varför har polisen exkluderat vissa typer av skjutningar? Mina egna amatörmässiga kriminologiska funderingar har fått mig att tro att polisen vill hålla bort det traditionella våldet från det moderna våldet mellan kriminella (varmed jag menar mafiauppgörelser och liknande händelser som man i Sverige tidigare endast kunde se i amerikanska filmer) och särskilt studera utvecklingen av det senare. Rapporten skiljer på tre slags våld mellan kriminella som ger en bild av vad polisen vill undersöka:

Mohamed Omar

I år är det 25 år sen Steven Spielberg väckte liv i ödledjuren som varit döda i sextio miljoner år och lanserade den första delen av filmserien Jurassic Park. Handlingen är förmodligen bekant för de flesta. Företaget InGen använder gammalt DNA för att framställa nya, levande dinosaurier. Så öppnar man en nöjespark på ön Isla Nublar. Turisterna kommer att bli förtjusta och InGen kommer att bli stormrika. Men något går snett…

Det blev två filmer till i Jurassic Park-trilogin – den sista bör helst förbigås med tystnad. År 2015 började man med en ny trilogi i värld – Jurassic World. Även denna gång har vi en dinosauriepark som slutar i katastrof. I år kom del två i den nya trilogin – Jurassic World: Fallen Kingdom. Inget nytt, man har sett allt förut.

Fallen Kingdom tar vid tre år efter föregångarens slut. Nöjesparken på ön Isla Nubar är helt förstörd. Där finns inte längre några turister, men dinosaurierna är kvar. Men hur länge till? Ett vulkanutbrott hotar att utrota de märkvärdiga ödlorna. I USA råder delade meningar om hur man ska hantera situationen. Ska man låta naturen ha sin gång och dinosaurierna dö ut eller ska man försöka bevara dem?

Hjältarna Claire (Bryce Dallas Howard) och Owen Grady (Chris Pratt) rekryteras för att evakuera så många dinosaurier så möjligt från att dränkas att glödande lava. Men en ond entreprenör på en kuslig herrgård har andra planer. Och på herrgården finns flickan Maisie som smyger runt i korridorerna och tjuvlyssnar.

Det är enkelt att förstå att två stora förödande europeiska krig inom femtio år varit ett gott skäl för fransmän, tyskar och italienare att 1957 sluta sig samman för fredlig samverkan rörande handel, samfärdsel, kultur med mera. Bildandet av föregångaren till dagens EU är alltså något som har en rimlig historisk och ekonomisk förklaring. Skapelsen fick som bekant dessutom till resultat att en rad nationer, bland andra England, Sverige, Danmark och Norge, några år senare gick samman i frihandelsorganisationen EFTA.

Handel utan tullar anser jag som något gott, närmast en nödvändighet för storbolag i den värld som efter det senaste stora kriget sett många gränser öppnas och flera nya industrinationer stiga fram. För en liten exportberoende stat som Sverige är internationellt samarbete rörande handelsfrågor alltså något gott. Även samverkan i juridiska frågor med anknytning till en sådan gemenskap bör godtas, anser jag. Men enbart i direktivform, det vill säga genom europaregler som den svenska lagstiftaren själv implementerar och omvandlar till lagtext på vårt språk. Däremot inte direktverkande lagkrav, såsom dagens EU-förordningar, varom mera snart.

Å andra sidan är jag mot dagens EU, där en bred krets av andra politiska frågor än handel lämnats i utländska händer. Varför min negativa inställning till dagens EU? Jag har flera skäl. Ett är att organisationen vuxit österut med rekordfart och att den på så vis inlemmat en rad nationer med svaga demokratier, tydliga skikt av kleptokrater samt utvecklad korruption. Alltså nationer som genom medlemskapet i EU och skänkts stora penningbidrag från folken i länder som är nettobetalare såsom exempelvis Sverige. För mig är det motbjudande att betala forna sovjetstater som trixar med demokratin och jobbar mot europeiska rättsstatsideal i stil med självständiga domstolar (därmed inte sagt att Sveriges juridiska system är perfekt).

Patrik Engellau

Ett narrativ är en sammanhängande berättelse om hur saker och ting ligger till och som förklarar hur det ena och det andra passar in och kan förklaras och värderas. Bara för att illustrera med ett larvigt exempel är ett narrativ att naturen är god (som det står på Bregottpaketen) och att djuren är snälla varför man gärna kan gosa med vargar och isbjörnar. I följd av det narrativet är det naturligt att bestraffa fårfarmare som skjuter vargar för att rädda sina kreatur.

I alla narrativ finns det något som skaver ty livet är alltför komplicerat för att till hundra procent passa in i berättelser som människor hittar på. Till exempel känns Bregottnarrativet en smula vilseledande när vargar i Kolmården äter upp sina djurskötare, vilket har hänt.

När narrativet skaver för mycket börjar människan jobba med nya narrativ som känns bättre. Gissa vad som händer på lite sikt? Då börjar även det nya narrativet skava. Mänskligheten står vilsen och kliar sig i huvudet och vet inte om det gamla narrativet kanske var bättre eller om det finns någon annan lösning enligt det övergripande hegelianska narrativet ”tes, antites och syntes”. Där är vi nu.

Västerlandets narrativ sedan upplysningstiden har varit att vi hittar på ett stabilt regelverk och sedan får alla följa sin grundläggande instinkt att bli så rik som möjligt. Om det blir konflikt mellan alla dessa vinstmaximerare så säger regelverket att fri konkurrens ska råda. Så! Konkurrera nu! Skyll dig själv om du hamnar i rännstenen.

Patrik Engellau

Ett faktum som jag har svårt att fatta är att så många människor, till exempel liberalpartisten Jan Björklund och centerpartisten Annie Lööf, tycker så illa om sverigedemokraterna. Partiets motståndare brukar säga att det beror på att sverigedemokraterna har ”bruna rötter” vilket betyder att sverigedemokraterna har nazistiska anfäder.

Jag tror att det är sant att säkerställda nazister medverkade när partiet bildades den sjätte februari 1988. Jag tror också att det är sant att ungdomar med swastikaprydda armband sedermera förekommit inom partiet. Den sista heilande Hitleranhängaren är troligen ännu inte utrökt trots partiledningens, som jag uppfattar det, seriösa försök att göra sig av med resterna av det arvet.

Sedan tiotals år har Sverige haft behov av ekonomiska strukturreformer. Jag erinrar mig bara en, pensionsreformen, vars konsekvenser en chockad befolkning börjar förstå följderna av. Nu är det för sent att göra något mer före kommande lågkonjunktur. Sverige har i den ekonomiska politiken passerat ”point of no return”. Våra 349 riksdagsledamöter har inget med framtiden att göra.

Denna text handlar inte om politik. Den är ett försök att skissera en ekonomisk verklighet. Under rubriken ”Samhällsanalys för en ny politik” finns tio videos på min kanal på YouTube, som heter ”Hans Jensevik”. Det mesta här är därifrån. Det kan hjälpa dig, som denna artikel, i din ekonomiska positionering för framtiden.

Vi står på tröskeln att upprepa den finans- och fastighetskris som Sverige genomled under 1990-talet. I bilden nedan finns den historiska krisen från 90-talet i rött och den framför oss i blått. Hur blir det om 1990-talet upprepas?

Lennart Bengtsson

De senaste årens klimatrapporter har blivit alltmer olycksbådande. Vi har fått höra att vi kanske bara har tio år på oss, om ens det, för att ställa allt till rätta. Professor Rockström har jämfört situationen med en asteroid som närmar sig jorden och som är på väg att göra slut på allt liv.

När jag var barn så talade fortfarande mina äldre släktingar om den stora kometen som hade skapade en sådan förfärlig fasa. Den stora kometen som Nils Ferlin beskrivit i sin kända dikt var Halleys komet, uppkallad efter sin upptäckare Edmond Halley som 1705 upptäckte att den var periodisk. Det är den mest berömda och ljusstarka av alla kometer som passerar det inre av solsystemet och har en omloppstid på ca 76 år. Första gången kometen bevisligen observerades var någon gång mellan 468 och 466 f. Kr., vilket har dokumenterats av Aristoteles. Efter 240 f. Kr., då den också omnämns i kinesiska skrifter, har den observerats vid varje passage i närheten av solen. Kometen finns avbildad på Bayeuxtapeten.

Patrik Engellau

I snart fyra år har jag tjatat om att en ny skärningslinje etableras i svensk politik (och kanske i resten av världen också). Huvudmotsättningen går allt mindre mellan höger och vänster, borgerliga och socialister, arbetsgivare och arbetare. I stället går den mellan å ena sidan politikerna och välfärdsapparaten, alltså vår tids PK-istiska härskare, och å den andra nettoskattebetalande medelklassare med ett helt annat synsätt på världen och människan än PK-isterna.

Det som kommer från riksdagen är bara brus. Man tror att man hör och ser men man fattar inte. Det beror på att det man hör och ser inte är det som händer. Det är något annat som händer.

Den 28 augusti jämförde jag med Platons grotta. Vi sitter med ryggen mot öppningen och försöker tolka världens händelser efter deras skuggor på grottväggen framför oss. Jag sa att jag olovandes hade vänt mig om för att studera verklighetens skeenden och talade om vad jag såg. Nu ska jag säga samma sak igen med andra begrepp. Samma sak plåtad i svartvitt i stället för med värmekamera.

Anders Leion

För ett drygt tiotal år sedan gjorde jag en ny bekantskap. Det var en man, knappt hälften så gammal som jag. Han har följt mig sedan dess.

Han kom till stan från en landsortsstad. Uppväxt var han i en framträdande familj med en far som förutom att han var förmögen också umgicks med de politiska makthavarna i huvudstaden.

Trots det – eller kanske just därför – råkade han illa ut. Han trodde väl att han skulle kunna fjädra sig som i hemstaden. Men hans öde, som han sedan öppenhjärtigt berättade om, blev färgrikt och fängslande.

Oftast dröjde han vid, och utmålade i detalj en fängslande kärlekshistoria med en societetskvinna, från det första mötet då han tyckte att hon kunde upphöja en man till något gudalikt till slutet, då han liknade henne vid en prostituerad som sålde sina tjänster billigt på gatan.

Lika färgrikt beskrev han de politiska makthavarna. Han liknade presidenten vid en bov och dennes premiärminister vid en bög.

Mannen jag beskriver är Catullus. Han levde för ungefär 2 000 år sedan, men han har överlevt i sina drygt 100 bevarade dikter. Att läsa honom är som att lyssna till snacket på Roms gator för två årtusenden sedan. Gör det!

Gunnar Sandelin

Rätt många av dem som jag möter och under de senaste åren haft kontakt med har börjat säga saker som jag inte hört tidigare. De känner inte längre någon samhörighet med det svenska samhället. ”Samhällskontraktet är brutet” har blivit en återkommande replik och då syftar de på det Sverige som för dem (och även för mig) har förvandlats till oigenkännlighet genom de konsekvenser som massinvandringen har fört med sig. En gemensam uppfattning är att våra politiker, massmedier och myndigheter i endräkt har marginaliserat och svikit en stor del av de medborgare som har svensk bakgrund, men även de invandrare som har anpassat sig till majoritetssamhällets värderingar och som har varit med om att bygga upp landet. Nu raseras Sverige genom en ansvarslös migrationspolitik med ett stort inflöde där den största gruppen utgörs av unga män från världens mest dysfunktionella och våldsamma länder. Deras värderingar ligger så långt bort ifrån det ursprungliga svenska samhällstillståndet som det går att komma.

Detta får ske samtidigt som den inhemska befolkningens livsutrymme krymper eftersom vår elit har satt sitt eget folk på undantag, menar de som hävdar att samhällskontraktet har brutits. Många som jag kommer i kontakt med förutspår framtiden alltifrån en dystopi, där Sverige blir ett farligare och fattigare land att leva i, till att vi går mot ett inbördeskrigsliknande scenario. En återkommande fråga är vad som kommer att hända när vi inte längre kan bidragsfinansiera människorna i de så kallade utanförskapsområdena? Alternativet, som jag alltmer hör uttalas, blir att emigrera eller att stanna kvar och kämpa för rätten till ett liv i sitt eget land. Dessa människor menar att vi dränks i migranter, och det går inte att förneka att fakta ger dem rätt.

Svensk debatt har på senare år handlat en hel del om godhetens väsen och värde. Vi har levt under något som nästan kan beskrivas som det ”godas regim” där vi förväntats tänka och verka i enlighet med värdegrunder och vackra ideal om allas lika värde. Den som i offentliga sammanhang vågat opponera sig mot rådande ordning har kunnat räkna med repressalier i form av skambeläggningar och hot om förlorade karriärer och inkomstmöjligheter.

I sin bok Den banala godheten försökte Ann Heberlein fördjupa förståelsen av godhetsbegreppet genom att påvisa att förment goda handlingar kan få negativa och i någon mening ”onda” konsekvenser. En vuxen och tänkande människa bör inte bara ge efter för impulsen att vara snäll utan behöver också kunna sätta gränser och säga nej. Man ska helt enkelt inte vara dumsnäll utan ibland bemöda sig om att tänka lite längre än vad näsan räcker. Av någon anledning blev många människor högst provocerade av detta resonemang trots att det egentligen bygger på ett sunt förnuft som vi alla praktiserar i vårt handhavande med barn. Vi ger knappast ger våra barn allt de pekar på då vi instinktivt känner att detta skulle göra dem mer skada än nytta.

Själv kan jag tycka att debatten om det goda skulle ha mycket att vinna på om vi kunde påminna oss om att etiken inte bara intresserar sig för det ”goda” i betydelsen det välvilliga, det godhjärtade utan också, och kanske framför allt, i betydelsen det rätta, det vederbörliga, det förträffliga.

Patrik Engellau

Hur gick det till, egentligen, när samhället fick alla sina nya identiteter? För femtio år sedan fanns det exempelvis bara två kön, medan det numera finns en uppsjö som hela tiden försöker definiera sig själva och därvid dela upp sig i nya underkategorier. Hur kommer det sig att etniska grupper som man tidigare trodde lugnt och fint skulle assimilera sig i majoritetssamhället till deras egen fördel och för att hålla konfliktnivån nere – till exempel att lappar skulle bli som svenskar – nu i stället reser sig, skaffar sig nya beteckningar som samer, romer och inuiter och stridslystet insisterar på att de tidigare varit förtryckta och vill ha kompensation av majoritetssamhället?

Den här utvecklingen och alla de föreställningar som kommer i kölvattnet – till exempel den multikulturella tanken att alla kulturer är lika bra trots att de uppenbart inte är lika bra på att ge medlemmarna vad medlemmarna vill ha, nämligen ett hyggligt liv – är inte bara svårförståeliga utan dessutom dåliga eftersom de skapar nya samhällskonflikter som tidigare inte existerade. Dessutom är dessa idéer dyra i underhåll inte minst eftersom skattebetalarna måste finansiera stora universitetsinstitutioner inom humaniora som håller på med forskning och utveckling av sådana nya människoarter.

Förut fick man lära sig att världens främsta integrations- eller assimilationsprojekt var den amerikanska ”melting pot” där invandrare av olika kulturellt ursprung fick koka ihop med varandra under tämligen konfliktfria former för att på det viset så småningom framträda som normala ”amerikaner”.

”Wir schaffen das” var samvetets Merkelord! Skall Merkel hudflängas för att samvetet vägledde henne? Hon personifierade Det Goda Samhället.

Angela Merkel har sju år i rad av det ansedda affärsmagasinet Forbes utsetts till världens mäktigaste kvinna. Hon har faktiskt ej blott varit ”Mutti” för Tyskland utan även för hela EU; inga avgörande beslut har fattats där utan hennes godkännande. Många fruktar nu för svårigheterna att hålla samman unionen när hon om senast tre år är borta från storpolitiken. Hennes centrala roll i världssamfundet är given utom tydligen för missnöjda svenska kritiker, som märkligt nog återfinns till höger på den politiska skalan.

Den klassiskt konservativa, numera mer marknadsliberala, Svensk Tidskrifts utgivare och styrelseordförande, Anders Ydstedt, tycker sålunda att Merkels styre bäst sammanfattas med ordet ”principlöshet”, att ”makt är hennes paradgren” och att hennes parti, CDU, har gått ”allt längre vänsterut” och inte längre är borgerligt (Svensk Tidskrift 2/11). Han vill se ett ”mer marknadsinriktat CDU”. Men Ydstedt, som annars är mycket väl förtrogen med tysk politik, bortser tydligen ifrån att nämnda partis motto är den sociala marknadsekonomin, det vill säga att betona det sociala ansvaret i marknadsekonomin. Det är tyvärr något som många svenska debattörer glömmer eller inte vill höra talas om.

I Axess (också 2/11) hävdar Erik Thyselius – tidigare ledarskribent i Svenska Dagbladet – att ”idélösheten inom CDU stigit till nya höjder under Merkel” och förutspår att det kristdemokratiska partiet måste, likt Moderaterna i Sverige efter 2014, genomgå en process, som upptäcker det liberalkonservativa arvet.

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/11) pratar jag med Patrik Engellau om klimatfrågan. Där har vi klimatalarmisterna som vill få oss att tro att världen är på väg att gå under. Och så har vi skeptikerna som är, ja skeptiska. Men är det en vetenskaplig fråga, egentligen? Engellau menar att bakom alarmisternas oro och rädsla för världens undergång kan det finnas andra motiv. Klimatfrågan kanske till stor del är en fråga om makt.

Engellau har i flera inlägg här på Det Goda Samhället visar hur akademiker försöker koppla ihop klimatskepticism dels med mental ohälsa, främlingsfientlighet och dels med en viss grupp människor: äldre vita män. Man insisterar också på att kalla de som ifrågasätter alarmismens världsbild för ”förnekare”.

På Chalmers tekniska högskolas hemsida står det så här:

Med Chalmers som nav etableras nu världens första, globala forskarnätverk om klimatförnekelse. Bland annat studeras hur högernationalismens framfart i Europa bidragit till att klimatförnekelse ökat – där en rykande färsk forskningspublikation visar kopplingen mellan konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse.

Det där med ”förnekelse” är förstås rent nys och uppenbar härskarteknik. Men Engellau menar att dessa akademiker ändå kan ha en poäng. Det finns ett samband på så vis att de som tenderar att tänka politiskt inkorrekt i en fråga också tänker politiskt inkorrekt i andra frågor. I klimatfrågan finner han återigen motsättningen mellan pk-ister och antipk-ister.

Stefan Hedlund

Så har då det till synes otänkbara skett i svensk politik. Två borgerliga partier har i Riksdagen aktivt röstat emot en borgerlig statsminister. Tydligare kunde det inte visas vilket enormt inflytande Sverigedemokraterna har fått. Socialdemokraternas klassiska gliring om ”borgerlig splittring” kommer nu återigen att dominera svensk politik, och sannolikt även vara en valvinnare för rödgröna regeringsalternativ.

Att detta kan ske i en situation då Sveriges riksdag har en historiskt stor icke-socialistisk majoritet kan för många allmänborgerliga väljare framstå som fullständigt obegripligt. Det är också symptomatiskt att förtroendet för samtliga fyra allianspartiers ledare rasar – för Jan Björlund med hela tio procentenheter i Demoskop.

Det krävs dock inte mycket eftertanke för att begripa hur det politiska spelet har kunnat drivas till detta utfall. Nyckeln ligger i att valresultatet har placerat den nyliberala centerextremisten Annie Lööf i en drömposition, där hon kunnat ta hela landet som gisslan.

I sitt iskallt cyniska spel om den egna makten uppträder hon nu som ledare för en sittdemonstration i en tungt trafikerad gatukorsning. Oavsett vilka konsekvenserna blir för trafiken vägrar hen att flytta på sig innan hen har fått sin vilja igenom – och det som krävs för att hen skall flytta på sig är att hen får bli statsminister.

Jan-Olof Sandgren

I början av förra seklet skrev Sigmund Freud en epokgörande bok som hette ”Vi vantrivs i kulturen” och beskriver hur våra naturliga instinkter krockar med samhällets normer. Några tusen år tidigare hade Job skrivit en minst lika epokgörande bok om lidande. Hoppar vi över en del subtiliteter (som att det finns såväl fysiskt som existentiellt lidande) handlar båda böckerna om ungefär samma problem: det faktum att mänskligt liv är förknippat med en hel del obehag.

Jag tvivlar på att Job ”vantrivdes” i sin kultur, eller att han ens ställde sig den frågan. Det var Gud som bestämde att han skulle lida och hur mycket Job än klagade fanns inget han kunde göra åt saken, mer än att uthärda och hoppas att Gud ändrade sig. Ungefär så tror jag de flesta samhällen genom historien har hanterat sina problem.

När Freud gav ut sin bok (mitt emellan världskrigen) hade Gud tagit ett steg tillbaka och kulturen övertagit den arbetsamma rollen att tygla människan. I samma veva hade man insett att lidande ofta har sin rot i världsliga omständigheter, så genom att ändra omständigheterna kunde man minska eller ibland helt undanröja lidandet.

Denna inställning gynnade förstås framsteg. Om lidandet inte är förutbestämt finns goda skäl att anstränga sig för att göra livet bättre, bekvämare och tryggare. Å anda sidan kan fenomen som fattigdom, sjukdom och misär inte längre bortförklaras med att ”Gud har en plan”. Väl förankrade kulturella normer – som till exempel att vi inte får döda våra bättre beställda medmänniskor och roffa åt oss av deras ägodelar – riskerar att ifrågasättas. Parallellt med att det skedde en enastående teknisk, vetenskaplig och humanitär utveckling, blev förra seklet också ett av de blodigaste.

Patrik Engellau

Man har väl under många år haft på känn att överheten småljuger för medborgarna i syfte att slippa vidkännas sina misstag. Men på senare tid, vilket kanske betyder sedan migrationsfiaskot blivit uppenbart, har undanflykterna och valserna blivit fräckare. Låt mig ge tre exempel från Agenda den 11 november.

Jan Björklund säger att ”Sverige har ju redan EU:s miniminivå på flyktingpolitik. Ska man gå lägre så måste man lämna EU:s regelverk”. Det är vad jag kan förstå ett ohederligt påstående.

Vad som menas med flyktingpolitik är inte riktigt klart. Avser det bara personer som söker asyl enligt FN:s flyktingkonvention? Räknas även ekonomiska flyktingar som tar sig in i landet för att arbeta? Handlar det om samtliga de situationer där en utländsk person med eller utan uppehållstillstånd kommer i kontakt med politiken i form av den offentliga sektorn och dess anställda? Räknas bostadsbidraget och försörjningsstödet som en migrant erhåller till flyktingpolitiken? Räknas Arbetsförmedlingens stödåtgärder för migranter dit? Ingår den kostnadsfria tandvården i flyktingpolitiken?

Mohamed Omar

Marvel Comics grundare Stan Lee dog 95 år gammal den 12 november i år. Han skapade några av våra mest älskade superhjältar som Fantastiska fyran, Hulken, Iron Man och Captain America. En av mina favoriter är Peter Parker, alias Spindelmannen. Det var lätt att identifiera sig med honom. Han var en vanlig kille med vanliga problem som bodde hos sin faster i en vanlig lägenhet. Lees superhjältar var mänskliga. Dessutom gillade Peter Parker att läsa böcker. Första gången vi möter honom, alltså på den absolut första sidan i serietidningen Amazing Fantasy nummer 15 i augusti 1962, står han och håller i två böcker. De tuffa och sportiga grabbarna vill inte vara med honom – han är ju en ”bokmal”.

Samtliga medier har uppmärksammat Stan Lees död med stora artiklar om hans betydelse för populärkulturen. Kändisar har fått berätta om hur hans superhjältar glatt, tröstat och underhållit dem. Men Lee skapade inte bara hjältar, han skapade skurkar också. Och vissa figurer som befinner sig i gråzonen någonstans däremellan – som tidningsmannen J. Jonah Jameson som gjorde entré i The Amazing Spider-Man i mars 1963. Hans tidning The Daily Bugle var en symbol för fake news långt innan Donald Trump gjorde uttrycket inne.

Den koleriske, lättstötte och egenkäre J. Jonah Jameson skulle kunna ses som en personifikation av mediemakten. Den makt som granskar, men själv avskyr att bli granskad. I Sverige har det förekommit att journalister gjort oanmälda hembesök hos ”hatare” och tryckt upp kameror i deras ansikten. Syftet förefaller att vara att skrämma människor till tystnad. Många upplever att mediernas agerande har en politisk agenda.

Patrik Engellau

Med Chalmers som nav etableras nu världens första, globala forskarnätverk om klimatförnekelse. Bland annat studeras hur högernationalismens framfart i Europa bidragit till att klimatförnekelse ökat – där en rykande färsk forskningspublikation visar kopplingen mellan konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse.

Så står det på Chalmers hemsida. Jag har redan tidigare skrivit en snutt om det där och skulle inte ha brytt mig att nämna saken igen om det inte varit för ett antal reaktioner jag stött på i sociala medier från personer som är just ”klimatförnekare”. (De är förstås inte ”klimatförnekare” – hur skulle man kunna förneka klimatet? – utan klimatskeptiker vilket betyder att de på någon av flera tänkbara grunder ifrågasätter det alarmistiska budskapet om jordens ganska snara förstörelse till följd av utsläpp av koldioxid som förkunnas från sådana som FN:s klimatpanel IPCC och till och med ännu större vetenskapliga auktoriteter såsom sångerskan Malena Ernman. Ordet ”klimatförnekare” är bara alarmisternas nedlåtande benämning på sina hatobjekt ungefär som rasister kan kalla migranter för ”blattar”.)

Reaktionen från de klimatskeptiker jag noterade var inte riktigt lyckad. De var förolämpade. De gillade inte att bli kallade konservativa och främlingsfientliga. Ej heller hade de väl gillat, om Chalmers tagit ut svängarna, som de antagligen kommer att göra när forskningen börjar bära frukt, att bli kallade nazister eller brunråttor. Ty den här forskningen, om man får hylla verksamheten med denna ädla beteckning, handlar bara om smutskastning och brunsmetning av folk som inte är politiskt korrekta.

Lars Hässler

Olle Wästberg, f d statssekreterare (fp), chefredaktör för Expressen, generalkonsul i New York och flitig debattör, har i sitt nyhetsbrev september 27, 2018, och i tidskriften Kvartal skrivit att en av de viktigaste böcker han nyligen läst är en av de viktigaste böcker som nyligen utkommit. Det är Yascha Mounks The People vs. Democracy. Mounks – född och uppvuxen i Tyskland och nu verksam på Harvard – väsentligaste budskap, enligt Wästberg, är att ”populismen är både demokratisk och illiberal.”

Mounks tema är att visa hur de två grundläggande delarna av ”den liberala demokratin” – individuella rättigheter och folkvilja – ställs mot varandra. Populister säger att varken oberoende institutioner eller individens rättigheter ska ta över folkviljan. I den liberala demokratin är mediernas frihet, liksom obundna institutioner, domstolar och grundlagsfästa mänskliga rättigheter centrala. Mounk pekar på hur populisterna vill genomföra demokrati utan rättigheter.

I de länder där populister regerar i Visegradgruppen; det vill säga Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern (och kanske även Österrike och Italien), har, enligt Mounk, de demokratiskt valda ledningarna försökt krossa fria medier, försvaga de oavhängiga institutionerna – domstolarna, utbildningsväsendet och muséer – och tysta ner oppositionen. Som regel har populistpartier fått makten genom att driva en invandringsfientlig politik, men när de tagit över vänder de sig mot institutioner som begränsar den politiska makten.

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 12/11) pratar jag med författaren Jeremiah Björkman. Jag har läst hans nya roman Ingen bryr sig om din fotografering. Jag har pratat med Björkman om två av hans tidigare romaner, då hette han Karlsson i efternamn.

Den 8 februari 2018 pratade vi om romanen Sorgens kammare, som kom ut 2014. Det var en spännande detektivroman, snarast en thriller, med fängslande karaktärer, starka känslor och stilla vemod. Där fanns det moderna folkhemmet och dess byråkrati mot en fond av mörka skogar som ruvar på gåtor och forntida gravar. Det som gör Sorgens kammare så speciell är att huvudpersonerna inte är poliser utan socialsekreterare. Björkman, född 1986, är själv socionom och hade delvis byggt sin skildring på egna erfarenheter.

Den 13 augusti 2018 pratade vi om romanen Protestanten, som kom ut 2017. Romanens huvudperson är präst och föreståndare på ett studenthem i Lund. Han är en outsider både i samhället och i kyrkan, själv kallar han sig ”mörkerman”: ”Jag är en smutsig själ, en mörkerman.”

Även den nya romanen, Ingen bryr sig om din fotografering, som är hans fjärde, utspelar sig delvis i universitetsmiljö i Lund. I centrum av berättelsen finner vi tre kvinnor ur tre olika generationer: en mor och hennes två döttrar Zandra och Engla Andersson. Zandra vill bli författare, Engla vill bli fotograf. Men världen är orättvis och vissa är dömda att bli losers. Zandra kallar sig själv loser. Är hon ärlig?

Jag minns min ungdoms partipolitiska debatter över radio och svartvit teve som högtidliga, stela och mångordiga. Bertil Ohlin var minsann inte något charmtroll, men övertygade genom professorsfakta och tydliga mål för den praktiska politiken. Tage Erlander samlade många poäng främst genom god kritik av det svenska samhällets uppenbara orättvisor och direktörsvälde samt inte minst en generös vilja att dela ut penningstöd till sina väljare. Jarl Hjalmarsson drev med humor gamla konservativa ideal med rötter på Östermalm. I försök att slå undan benen på Erlander och dennes bidragstörstande väljare brukade han ett av högerns favoritord, ”understödstagarandan”.

Gemensamt för dessa tre farbröder var att de debatterade praktiska problem och konkreta lösningsförslag. Till saken hör att de alla skaffat sig akademiska examina samt under flera år försörjt sig på yrkesarbete. Åsiktsskillnaderna i diverse politiska sakfrågor skärptes genom medverkan av bondeförbundet (nuvarande centern) och kommunisterna (vänsterpartiet), två partier med förankring hos folk med smuts under naglarna. Det förra värnade ett tryggt ägande av hemman. Det senare ville förstatliga både det ena och andra.

Femtio år senare är det slående hur det politiska samtalet förändrats. Att språk och umgängeston får nya former i takt med samhällsutvecklingen är ganska självklart. Som alla vet sker det i familjen, i skolan, på jobbet och i media. Även politikernas framtoning i radio och teve har självfallet moderniserats och blivit alltmer populär och reklamartad. Men förändringen i det politiska språket har ändå sin särskilda historia som, menar jag, huvudsakligen är skild från samhället i övrigt. Låt mig förklara vad jag menar.

Patrik Engellau

Den österrikiska yttrandefrihetsaktivisten Elisabeth Sabaditsch-Wolff anordnade år 2009 ett antal seminarier om islam i Wien. Seminarierna bandades, åtminstone delvis, av österrikiska journalister. Banden överlämnades till åklagare som bedömde att Sabaditsch-Wolff hade gjort brottsliga yttranden.

Sabaditsch-Wolff resonerade kring det faktum att profeten Muhammed hade gift sig med flickan Aisha när flickan var sex år och sedan fullbordat äktenskapet – det betyder haft sex med hustrun – när Aisha blivit nio år. Sabaditsch-Wolff sa att Muhammed ”hade en dragning till småflickor” vilket hon menade gjorde profeten till pedofil.

Hon blev i två österrikiska domstolsinstanser dömd för att uttryckt sig ”nedvärderande och hånfullt på ett sätt som är ägnat att väcka rättmätig vrede” enligt paragraf 188 i den österrikiska brottsbalken och fick betala 480 euro i böter plus rättegångskostnader. Hon överklagade till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna som nyligen beslutat att gå på de österrikiska domstolarnas linje. Sabaditsch-Wolff förlorade alltså.

Europadomstolens resonemang framgår av ett rätt fylligt pressmeddelande:

En stat kan rimligtvis anse vissa uttalanden ligga bortom yttrandefrihetsskyddet när de sannolikt kan orsaka religiös intolerans… [oklart vem som skulle bli religiöst intolerant av att profeten kallades pedofil; PE:s anmärkning]

Mohamed Omar

Under stenar kan man hitta olika sorters slemmiga och otäcka kryp. Man vill helst att de ska stanna där under sin sten där inget solljus lyser på dem.

När Expressens ljus lyste på socialdemokraternas ungdomsförbund hittade man otäcka saker. Där fanns värderingar som svårligen går att förena med ett progressivt partis program. Där fanns bland annat medlemmar i en obskyr, pseudoislamisk sekt, en Saddam Hussein-anhängare, och en ordförande som förstörde möten genom att stå och skrika.

Men när vår progressiva och feministiska utrikesminister talade om en man som borde krypa tillbaka under den sten varifrån han kommit, så var det inte den skrikande SSU-mannen Mansour Ahmed hon tyckte skulle krypa tillbaka in i någon mörk moské. Inte heller syftade hon på Saddam-anhängaren. Och inte heller medlemmarna i den obskyra sekten Ahmadiyya med sin ledare som de kallar ”kalif”.

Nej, Margot Wallström avsåg den kanadensiske psykologen Jordan B. Peterson, som nyligen besökt vårt land. Med darrande stämma manade hon honom att krypa tillbaka till den sten varifrån han kommit. Menar hon månne Torontouniversitet där Peterson är professor? Innanför dess vägg gömmer sig många slemmiga och otäcka kryp, eller?

Anders Leion

Sverigebilden och dess vårdande har blivit allt viktigare för våra makthavare. Allteftersom alltfler sprickor i den glatta ytan har avslöjats har man blivit tvungen att ta till rena lögner för att försvara den bild man anser vara önskvärd.

Och det önskvärda är att bilden är vacker därför att man känner sig ansvarig för tillståndet i landet. Det är man också. Ylva Johansson försökte följaktligen lögnaktigt påstå att antalet våldtäkter sjunker och sjunker, år efter år. Hon blev förstås tvungen att backa.

Andra förhållanden är svårare att ta avstånd från. Antisemitismen har blivit alltmer påtaglig. Mest öppet skyltar nynazisterna med denna vanföreställning. Det är inte bara en avskyvärd hållning. Den grundar sig också på en mycket snedvriden verklighetsuppfattning. Denna snedvridna verklighetsbild omfattar i vissa kretsar inte bara judar, utan också alla som tillhör majoriteten av vita män:

Vad gäller universitetsvärlden tror jag emellertid att man är alldeles fel ute. Det är inte ”vithet” som inom akademin har gett mest utdelning när det gäller ”makt och privilegier”. Istället är det judiskhet. Som många studier visat är, inte minst vid spetsuniversiteten i USA, judar statistiskt sett väldigt överrepresenterade. Eftersom jag själv tillhör denna minoritet kan jag gå i god för hur ofta det är man stöter på personer från denna lilla minoritet på olika maktpositioner inom akademin. För att ta några siffror från USA: Medan den judiska befolkningsgruppen enbart utgör knappt 3 procent av befolkningen, så står man för 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 37 procent av de som erhållit USA:s ”National medal for science”, 25 procent av landets nobelpristagare i litteratur och häpnadsväckande 40 procent av nobelpristagarna i de vetenskapliga disciplinerna. (Bo Rothstein GP 26/18 2018.)

Den elfte november precis klockan elva, år 1918, tystnade kanonerna och stridslarmet dog ut. För denna gång. Det första världskriget var slut. För exakt 100 år sedan, idag. Miljoner människor hade stupat och miljontals var skadade. Den spanska sjukan svepte dessutom sedan några år runt jorden och tog livet av fler än själva kriget hade gjort. Stora mängder av soldater var efter kriget gravt brutaliserade. Revolter följde i samband med det kaos som uppstod när frihetskamper och maktstrider bröt ut i delar av Europa. Internationell eller nationell kollektivism spreds med våld och död. Vit och röd terror härjade tämligen hämningslöst.

Läget var nog rätt så hopplöst. Men folken reste sig, var och ett på sitt sätt. För ett tag.

Låt oss tänka på de döda och hedra deras minne. Och fundera lite. Det har nu passerat exakt 100 år sedan ”kriget som skulle göra slut på alla krig” i vart fall gjorde en 20-årig paus. Det skulle ju blossa upp igen, och på många sätt ännu mycket värre. Första världskriget var heller inte det första stora kriget i Europa utan ett i raden av militära lösningar av politiska utmaningar. En modell för konfliktlösning som antagligen ligger nära till hands för den mänskliga naturen.

Nietzsche hade i slutet på 1800-taket talet förklarat att ”Gud är död”. Fast jag tror att han såg att de ideologier som av nödvändighet skulle komma ändå drevs fram av samma slags religiösa iver och historiska övertygelse. Marx hade ju redan förklarat för de konkurrerande socialisterna och kommunisterna att de besuttna stal av arbetarna och därför borde avsättas. Karl Marx avfärdade religioner som ”folkets opium”.  Charles Darwins teorier om den mest lämpades överlevnad gav fascistiska idéer en sorts legitimitet för kolonialism och allmän herrefolksmentalitet. På många olika sätt och med konkurrerande idéer stod världen ideologiskt redo för en ny stor kamp.

Patrik Engellau

Skoldebattören Per Kornhall och ”programchef” German Bender har nyligen inom ramen för tankesmedjan Arena Idé publicerat en rapport om ”Skolval och segregation i Sverige”. De har även presenterat denna rapport i Dagens Nyheter.

Arena Idé tillhör Arenagruppen, som i sina verksamhetsberättelser inte redovisar varifrån pengarna kommer, men det verkar uppenbart att fackförbund och övriga socialdemokratin närstående organisationer står för fiolerna. Inte nödvändigtvis något fel på det. Socialdemokratin har två falanger, gråsossarna och de politiskt korrekta. Här är det de politiskt korrekta som talar.

(Full öppenhet: Jag har ett horn i sidan till Kornhall. För kanske sju, åtta år sedan höll jag på med ett skolprojekt på temat ”kollegialt lärande”, en jättehet grej som gick ut på att erfarna lärare skulle hjälpa mindre erfarna. Enkelt och självklart koncept. Tre, fyra skolor i Upplands Väsby kommun hade hoppat på tåget. Då blev Kornhall ”skolstrateg” i Upplands Väsby kommun och gjorde vad han kunde för att kväsa projektet vilket till slut lyckades. Då förstod jag att han var mer intresserad av att styra än att rädda skolan. Han ogillade mig särskilt för att jag hade startat friskolesystemet i Sveriges första friskolekommun, Vaxholm. Han hade runda, oinfattade glasögon och påminde mig starkt om, ja, du vet vem.)

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/11) pratar jag med USA-kännaren Ronie Berggren om mellanårsvalen i USA. Valen, som på engelska kallas midterm elections, äger rum halvvägs in i den sittande presidentens fyraåriga mandatperiod, i år den 6 november.

Valdeltagandet brukar inte vara lika högt som till presidentvalet. I vänstervriden svensk media gottar man sig åt att republikanerna förlorade representanthuset, men faktum är, menar Berggren, att det gick bättre för Trump än för Obama. Republikanerna stärkte sin majoritet i senaten. I vänstervriden svensk media har man särskilt uppmärksammat att det gått bra för ett antal företrädare för minoriteter. I Dagens Nyheter kunde man läsa rubriken: ”Vita män får ge vika efter mellanårsvalet”.

Återigen blir man påmind om den moderna vänsterns fixering vid hudfärg, sexuell läggning och inte minst islam. För den progressiva, feministiska vänstern firar just nu att Ilhan Omar, en muslimsk kvinna med sjal kommit in i representanthuset. Vilket framsteg!

Det man kan se är att vänstern i USA, på samma sätt som vänstern i Europa, håller på att mångkulturaliseras och islamiseras. Demokraterna förvandlas till minoriteternas parti och förlorar den vanlige amerikanen. I Sverige har den här processen gått väldigt långt – nyheterna om islamiseringen av SSU Skåne talar sitt tydliga språk.