Wikipedia säger att ”subsidiaritetsprincipen är en princip som innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån. Till detta bör också läggas högre nivåers skyldighet att stödja lägre nivåer. Principen är grundläggande för Europeiska unionens funktionssätt.”
Liksom de flesta andra har jag genom livet varit en stark anhängare av denna princip.

Omständigheterna har givit mig tillfälle att i flera olika organisationer medverka vid införandet av subsidiaritet eller, som företeelsen för det mesta kallas på svenska, decentralisering.
Subsidiaritetsprincipen låter ganska rättfram, men det är den inte. Förre ordföranden i Europeiska kommissionen Jacques Delors erbjöd 200 000 pund i ersättning till den som kunde komma på en klar definition av begreppet.

Men problemet är inte definitionen utan handlingen. Alla säger sig vilja decentralisera makten men i verkligheten går det åt andra hållet. Det beror på att de som sitter i toppen inte vill förlora makt. När det kommer till kritan bestämmer de sig för att man inte kan decentralisera makt till dem där nere eftersom dessa inte har förnuft så det räcker och därför bara kommer att förstöra allting (vilket ibland kan vara sant).

Jag har gått på så många universitet, närmare bestämt ett halvdussin, så jag har haft anledning att fundera på vad studenter egentligen lär sig vid högre lärosäten. Låt mig genast säga att jag bara studerat mjuka eller halvmjuka ämnen såsom nationalekonomi och statsvetenskap och ekonomisk historia så jag uttalar mig inte om hur det går till på de hårdare institutionerna där man utbildas till ingenjör eller tandläkare. Min grundföreställning är att de senare linjetyperna erbjuder ett slags yrkesutbildningar som funkar i bemärkelsen att den som utbildat sig till tandläkare med framgång kan ta hand om patienters munhåleproblem. Det är nog på motsvarande sätt med utbildningen av elektriker och VVS-tekniker.

Mina funderingar väcks till liv av en krönika av skribenten Jan Norberg på sajten Newsvoice. Norberg hade träffat ett antal ”yngre personer” med politiskt korrekt läggning, tydligen i USA, och ställt frågor till dem om deras tro. En av dessa yngre personer hade studerat political science, det vill säga statsvetenskap, och Norberg frågade varför han valt just det ämnet. Den unge mannen förklarade att han ansåg att han på det viset kunde få en ”god möjlighet till en bra yrkesmässig karriärutveckling inom den offentliga sektorn”.

Jag tror att den unge mannens analys var precis på pricken. Inom statsvetenskapen liksom i det övriga humaniora utbildas unga människor i det politiskt korrekta tänkande som staten efterfrågar. (Varför den offentliga sektorn efterfrågar personal som är slängd i politiskt korrekt tänkande behöver jag väl inte förklara igen? Allt politiskt korrekt tänkande går ut på att politikerna och den offentliga sektorn ska bestämma mer och få utvidgade uppgifter, till exempel genom att vidta åtgärder för att tillrättalägga nyupptäckta orättvisor.)

Mordängeln är en film från 1962 av den spanske filmmakaren Luis Buñuel. Jag har fascinerad sett filmen ett par gånger utan att förstå. Så här beskriver Wikipedia handlingen:

Filmen handlar om en fest som alla vill gå hem ifrån men tvingas att stanna på grund av en osynlig kraft som stoppar dem i hallen. Det går dagar och nätter, och gästerna tvingas leva som djur.

Det är en elegant fest i ett överklassområde i någon mexikansk stad. Allt börjar precis som sådana fester brukar börja, men av obegripliga och oförklarade skäl tar festen aldrig slut. Ingen går hem. Gästerna bor kvar i dygn efter dygn. Gradvis växer förfallet. Maten tar slut och gästernas kläder blir allt smutsigare och sjaskigare. Relationerna mellan gästerna blir alltmer spända.

Situationen uppmärksammas av grannar och myndigheter. Ambulanser, brandfordon och polisbilar samlas utanför villan men stannar något hundratal meter och ser bekymrade ut. Det bygger upp till en mänsklig tragedi. Den gåtfulla dramatiken ligger i att ingen gör det alldeles självklara för att undvika katastrofen. Gästerna lämnar inte villan trots att det inte finns något som hindrar dem. Räddningspersonalen hålls av någon kraft tillbaka från att gå in i huset och göra sitt jobb.

Jag känner mig ganska vanlig i bemärkelsen att jag har ungefär samma värderingar som en majoritet av svenska folket. Jag skulle tro att en tredjedel av befolkningen är PK-ister och resten, där jag ingår, är medelklassare med mer eller mindre välutvecklat sunt förnuft. Partitillhörigheten spelar inte så stor roll.

Men PK-isterna har nästan total kontroll över produktionen och distributionen av idéer och åsikter i landet. Vi medelklassare har inga tidningar, inga radio- och TV-kanaler, inga forskningsinstitut och inga myndigheter. Vi har inga skolor och universitet och i stort sett inget inflytande över politiken. Vi kan, som jag, bjäbba lite i sociala medier men vårt inflytande över nationens tankevärld är, utom i privata sammanhang som inte kan kontrolleras, praktiskt taget försumbart.

Ibland har jag undrat över vad detta betyder i kronor. Hur mycket lägger PK-isterna, med staten i spetsen, årligen ned på sin idéverksamhet och hur mycket lägger vi medelklassare ned på vår idéverksamhet (eller tankesmideri eller propaganda eller vad du väljer att kalla det). Men jag har aldrig fått ändan ur vagnen för att göra en sådan undersökning.

Döm om min tillfredsställelse när jag upptäckte att organisationen Arena Opinion i samarbete med – vilket troligen betyder med pengar från – LO gjort kanske inte hela jobbet, men i varje fall tagit ett första viktigt steg. Det redovisas i forskningsrapporten Pengarna bakom samhällspolitiken. En granskning av finanserna bakom svenska tankesmedjor. Den poäng som slås in är att ”högerns” tankesmedjor får 20 gånger mer i bidrag än ”vänsterns” tankesmedjor, närmare bestämt 200 miljoner kronor om året mot 20.

Det råder numera sedan kanske tjugo år tillbaka en besvärande känsla av att västerlandet är fel ute. Vari felet ligger vet man inte. En del – som i 2019 års svenska regeringsförklaring – inleder med att peka på populismen:

Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.

En skolad men numera avfällig marxist som jag kan inte läsa detta utan att tänka på Marx och Engels stridsskrift från mitten av 1800-talet som inleds så här. Läs ”populism” i stället för ”kommunism” för att komma i stämning:

Ett spöke går runt Europa — kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke, påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser [kunde idag vara påven och EU, Annie Lööf, Angela Merkel, Dagens Nyheter, Georg Soros och franska poliser; PEs anmärkning].

Nu ska jag göra en historiefilosofisk betraktelse. Jag varnar redan här så att du som inte gillar sådant kan slippa läsa vidare.

Det största undret i mänsklighetens historia, möjligen undantaget själva skapelsen, är de senaste tvåhundra årens magiska välståndsutveckling i västerlandet. Det handlar inte bara om en kvantitativ förändring av typ att BNP per capita gått upp något alldeles oerhört. Det handlar också om en kvalitativ omvandling. För nästan alla människor var livet tidigare en jämmerdal.

Inte ens kung Gustav Vasa slapp tandröta och stinkande pottor vid sängen. Även de rikaste kunde förlora hälften av barnaskaran i spädbarnsdöd. Nu har alla rinnande kallt och varmt vatten samt spoltoalett i lägenheten. Om du tycker det låter prosaiskt kan du försöka föreställa dig ett liv utan dessa bekvämligheter. Ibland gör jag det och faller då i häpen förundran över vilket mirakel den moderna västerländska människan vederfarits.

De ekonomiska landvinningarna har påverkat sederna i förkovrande riktning. Låt mig ge ett exempel som jag tror håller för vetenskaplig granskning. En konstvetare har sagt till mig att det aldrig finns några glada ansikten på gamla bilder. Jag har efter förmåga försökt att kontrollera påståendet och det verkar vara befogat. Att folk inte log och var glada förr i tiden beror, enligt min teori, på att det inte fanns något att vara glad över. Livet var, med Thomas Hobbes ord, ensamt, fattigt, eländigt, brutalt och kort. Det enda som piggade upp folk verkar ha varit de offentliga avrättningarna som ofta artade sig till folkfester.

Min förståelse av det moderna västerländska samhället utvecklas i raketfart. Med alltmer vässad skärpa upptäcker jag hela tiden saker som jag redan vet.

Tänk dig att det finns en kraft i ett land som inte bara kontrollerar uppemot halva bruttonationalprodukten utan också har praktiskt taget obegränsade möjligheter att föreskriva hur människor ska bete sig och straffa dem om de inte lyder order. Det finns en sådan kraft i det moderna västerländska samhället. Den kallas staten.

Man kunde tro att staten skulle hitta på att göra nästan lite vadsomhelst med all den där makten. Men så är det inte. Det finns i det moderna västerländska samhället en instruktionsbok för staten. Instruktionsboken kallas konstitutionen eller grundlagen. I Sverige finns flera grundlagar. Den viktigaste är regeringsformen. Där står det precis vad staten ska göra när den är på jobbet och hur det ska gå till.

För att förstå vad den svenska staten ska göra med all sin väldiga makt räcker det med att läsa 1 kap. 2 § i regeringsformen, till exempel följande rader:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

I de flesta länders, kanske allas, stadgas någon sorts yttrandefrihet. Det började år 1789 med första tillägget till den amerikanska konstitutionen. (Konstitutionen själv hade antagits två år tidigare men eftersom en del av delstaterna knorrade om att de medborgerliga fri- och rättigheterna inte tillräckligt tillgodosetts i konstitutionen kompletterades den med de tio tilläggen i Bill of Rights.)

Den konstitutionella yttrandefriheten handlar om i vilken mån staten får inskränka människors rätt att framföra sina åsikter. Konstitutionen eller grundlagen är en del av detta regelverk men det förekommer ej sällan att staten oberoende av grundlagen stiftar lagar som inskränker yttrandefriheten. Juridiskt sett är detta, vad jag kan förstå, ett allvarligt oskick eftersom grundlagarna står högre än staten och om staten fattar beslut som står i strid med grundlagarna har den definitionsmässigt kränkt folkviljan. Lagen om hets mot folkgrupp, som har sina motsvarigheter i flera länder, är ett flagrant exempel. Det är nog ingen tillfällighet att man i USA, där det där med grundlagar och medborgerliga fri- och rättigheter tas på större allvar, inte ansett sig kunna stifta motsvarande lag av hänsyn till första tillägget.

Den här texten handlar emellertid inte om vad staten ska göra utan hur vi som på något vis är inblandade i detgodasamhallet.com – jag som en av redaktörerna och du som en av läsarna och kommentatorerna – ska förhålla oss. Det är inte lätt. Vi är ju delvis oberoende av det regelverk staten upprättar för sig själv. Nu ska jag tala om hur jag, i egenskap av redaktör, tror att jag tänker.

Tänk dig att någon, på din bekostnad, föresätter sig att skapa en bättre värld, formulerar mål och medel och startar projektet med väldig energi och övertygelse. Så går tiden. Du vänjer dig vid tongångarna om tillvarons otillräckligheter och projektledarnas brinnande vilja att ställa sakerna till rätta och fortsätter lojalt att betala för projektet. Efter ett halvt sekel stannar du plötsligt upp och börjar lyssna. Till din fasa upptäcker du att det är samma grammofonskiva som spelats hela tiden. Ingenting har tydligen hänt, men du har betalat. Du börjar misstänka att projektledarnas syfte inte varit så mycket att hantera tillvarons hot och strapatser som att leva av dina pengar.

Så kände jag när jag nyligen läste ett av Olof Palmes linjetal i samband med att han år 1969 tog över ordförandeskapet i det socialdemokratiska partiet. Talet är briljant (och långt, ungefär 16 tättskrivna sidor). Jag har aldrig läst någon så pregnant och välformulerad beskrivning av vad socialdemokraterna – och de borgerliga partierna som vid det laget redan hängt på – dittills åstadkommit och vart de var på väg.

Detta tal är, vågar jag påstå, originalet till den berättelse om Sverige som politikerna – i stort sett utan annat än marginella justeringar och variationer – berättat sedan dess.