Hur tänker människor som menar att ickemedborgare bör ha samma rättigheter som medborgare? Som tycker det är fel att utvisa människor som uppehåller sig illegalt i landet? Som hjälper EU-migranter att etablera tältläger utanför städerna och därmed cementerar fattigdom och ojämlikhet? Som inte ser någon koppling mellan inbetald skatt och storleken på pension? Kort sagt: Hur tänker en PK-ist?
Olof Lagercrantz, 1911 – 2002, intresserar mig inte bara för att han var en bra författare vilket jag definierar som en skribent som inte bara håller reda på sina verb utan också sina tankar och som får en läsare att vilja fortsätta att vända blad. Han intresserar mig också för att han personifierar en epok och för att livet gav honom maktpositioner så det räckte för att han skulle kunna sätta sin stämpel på stämningsläget i nationen – och fortfarande gör det.
Mellan 1951 och 1975, som var PK-ismens eller – som några vill kalla det – kulturmarxismens eller nyvänsterns grundarperiod, var han kulturchef och under de sista femton åren chefredaktör tillika kulturansvarig i Dagens Nyheter.
De senaste dagarna har London drabbats av en rad knivattacker, rapporterar brittiska The Telegraph. På tisdagseftermiddagen knivhöggs en 18-årig man i sydöstra London i vad som av vittnen beskrevs som ett riktat angrepp. Bara en timme senare skedde två knivattacker i Hounslow, i sydvästra London, med bara en halvtimmes mellanrum.
Man hatar sina fiender och vill gärna med all den makt man kan mobilisera sätta dit dem för påhittade eller verkliga förseelser. President Donald Trump, som kanske förtjänar allt ont blod som han väcker, har i mer än två år undersökts av en amerikansk statlig utredning under ledning av förre FBI-chefen Robert Swan Mueller III.
Förra månaden hölls tydligen en feministisk filmfestival i Stockholm. Jag missade den. På festivalen visades endast filmer som är regisserade av kvinnor. Tanken är att öka jämställdheten inom filmbranschen. Varför ska man göra det? Blir filmerna bättre då? Det får man inget svar på.
Men det är så viktigt för vissa att det till och med finns något som kallas ”jämlikhetsmärkning”. Jag minns när de skulle märka filmer på filmfestivalen i Cannes. När de gick fram till den danske skådespelaren Mads Mikkelsen för att prata om ”representation” i filmer sa han: ”Om det här handlar om en svensk feministisk grej är jag inte intresserad.”
Rubriken kräver en förklaring. Hoppas att detta inte blir alltför tungt.
Vi börjar med S:t Denis och den stora och berömda basilika som hyser prominenta kungagravar av från bourboner, merovinger och medicier. Louis XVI och Marie Antoinette är begravda i basilikan.
Under min och hustruns många resor i Frankrike och studierna av gotiska katedraler och romanska basilikor besökte vi också S.t Denis. Men det var på 1960/70-talet och före det stora muslimska övertagandet. Mer om det längre fram.
Fråga inte vad Sverige kan göra för dig, fråga vad du kan göra för Sverige.
Det sa Stefan Löfven i sitt tal på Socialdemokraternas partikongress. Och jag tänker i mitt stilla sinne: Ställer han frågan till sig själv och sina partikamrater – eller till resten av medborgarna?
Eftersom han höll talet på kongressen tänker jag vara välvillig och förutsätta att han riktar sig till sig själv och sitt parti. Vi andra har nämligen länge gjort vad vi kunnat för att föra Sverige in i rätt riktning.
Vi behöver inte acceptera att den modernistiska arkitekturen ska få vanställa våra städer. Vi kan tala om för arkitekter och politiker vad vi egentligen tycker om deras fyrkantiga lådor i stål och glas. Det finns nämligen en anledning till att arkitekterna själva bor i vackra stenhus från tidigt 1900-tal: deras skapelser är fula och människofientliga. Men det finns hopp. Människor har börjat göra motstånd. Och på kontinenten, framför allt i Tyskland, har man börjat rekonstruera hela kvarter så som de såg ut före Andra världskriget. Vi kommer få ett paradigmskifte och förhoppningsvis kommer de flesta av de monstruösa skapelser som slagits upp i våra städer under de senaste decennierna, men som ingen fotograferar eller sätter på några vykort för att visa hur vackert det är i Stockholm eller i Göteborg, vara rivna om hundra år.
Vi som växt upp i ett tryggt och välfungerande land, vilket Sverige en gång var, har den grundläggande föreställningen att problem kan lösas. Det är ett slags mental utgångspunkt inte minst när vi diskuterar samhällsfrågor. Vad det än handlar om – otillräckligt brandförsvar, brottslighet, stök i skolorna, bristande tillgänglighet inom sjukvården etc – så anser vi det självklart att det finns adekvata åtgärder för att lösa problemen. Kanske ytterligare 10 000 poliser, kanske högre lärarlöner, kanske kurser i självförsvar för sjuksköterskor på akuten, kanske något annat, man vet inte säkert vari rätt lösning ligger, man vet bara att den finns.
I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 21/3) pratar Mohamed Omar (Eddie) med litteraturvetaren och samhällsdebattören Erik van der Heeg om filmen Starship Troopers (1997) och dess politiska innebörd. Filmen regisserades av Paul Verhoeven och är löst baserad på en roman av science fiction-författaren Robert A. Heinlein från 1959. När filmen kom blev den närmast universellt nedsablad av alla kritiker. Det var Washington Posts recension som satte tonen: filmen var en hyllning till fascismen. Hade kritikerna rätt? Nej, menar van der Heeg, om det finns ett underliggande budskap i filmen så är det snarare att tuffa tag är en förutsättning för fria samhällen. I korthet: soldaten vaktar gränserna, så att hippien ska kunna göra det han gör. Det samhälle som visas upp i Starship Troopers är en kapitalistisk världsstat som går under beteckningen Terranska Federationen och påminner om USA.
Det är minst 30 år sen jag rörde mig i akademiska kretsar, så jag blev lite chockad när jag upptäckte att klimatforskning inte längre är exklusivt förbehållet naturvetenskapen. Klimatforskare kan i många fall vara samhällsplanerare, jurister, statsvetare, sociologer eller till och med psykologer.
På min tid gick en någorlunda skarp gräns mellan naturvetenskap och humaniora. Naturvetare sysslade med den ”yttre verkligheten” – där sinnesorganen avläste mätinstrument och den mänskliga hjärnan processade informationen för att skapa en bild av hur världen därute fungerar.
I den stora moskén i Uppsala sitter kvinnorna för sig uppe på en balkong. Det finns en ingång för män och en annan för kvinnor. För att de inte ska blandas. I den islamiska lagen är det viktigt att könen hålls åtskilda, inte bara i moskén utan också utanför. Men muslimer är människor och gör inte alltid som det står i gamla böcker, även om de säger sig tro på dem.
Den islamiska lagen mot könsblandning förklarar varför den socialdemokratiske politikern Yasmine Larsson fick sitta i ett separat rum när hon besökte en moské inför valet 2018. Den manlige partikamraten däremot kunde stå i huvudsalen och tala inför församlingen. Ute i samhället är det svårt att följa islams lagar och regler, men i moskén ska det gå till på rätt sätt.
Det här är ytterligare ett försök att hitta något slags förklaring till det obegripliga faktum att sådana som Morgan Johansson, Jan Björklund, Annie Lööf och Isabella Lövin aldrig tar reson och börjar göra något åt vårt lands uppenbara problem, kanske särskilt de som har med brottslighet och invandring att göra.
En förklaring som på sätt och vis är bestickande men för grov för min förfinade och tillitsfulla själ är att de handlar som de gör med berått mod för att byta ut folket och förstöra Sverige. Jag har svårt att föreställa mig en sådan ondskans sammansvärjning till ingen nytta för någon, ej ens för de sammansvurna själva.
Fick nyligen kritik av en kompis som är forskare. Anledningen var att jag, utan att själv vara forskare, delade det här diagrammet som antyder att variationer i jordens medeltemperatur överensstämmer mycket dåligt med de statistiska modeller som legat till grund för Parisavtalet och den så kallade klimatalarmismen. Hur kan jag veta att det stämmer? Vem är jag att sätta mig över ett helt forskarkollektiv, som kommit fram till att den klimatkamp Greta Thunberg och flera andra gjort till sin, har vetenskapligt stöd? Frågan är berättigad, men det är också berättigat att fråga vad som döljer sig bakom titeln ”klimatforskare”.
I Patrik Engellaus framställning från söndagen den 24 mars höjdes svenskarnas moral till skyarna: ”Svenskarna hade spärrar mot att utnyttja systemet. De ville inte ’ligga det allmänna till last’”, skrev han.
Jag vill hävda att detta är ett alltför enkelt sätt att betrakta frågan, och samtidigt vill jag hävda att om inte svenskarnas moral eller kulturella värderingar hade odlats fram, då hade svenskarna varit som vilken annan folkgrupp som helst. Det har nämligen funnits kontroller i alla de svenska bidragssystemen utom i barnbidraget, som var naturligt självkontrollerande, tills några klåfingriga politiker började att se andra bidragsmottagare än mödrarna som hade framfött barnen.
Efter en sömnlös natt där jag kastades från den ena konstiga idén till den andra landade jag, tillfälligt kanske, när solen gick upp och nattplågan var över, i en självklar observation som jag kanske aldrig hade tillåtit mig om det inte varit för den hämningslöshet för vilken sömnlösheten öppnade sinnet.
Alla samhällen som vi vet något om är de som varit framgångsrika nog att avge tillräckligt med lämningar i form av skrifter eller byggnader eller åtminstone sophögar för att senare tiders historiker ska kunna forska om deras världsbild och strävanden.
Det mest troskyldiga, det mest etablissemangsvänliga partiet, Liberalerna, straffas hårt av väljarna: De är på väg ut ur riksdagen. Det mest romantiska, men av sin historia som utanförskapsparti något mindre etablissemangstroende partiet – Mp – ligger på gränsen att åka ut. Följaktligen ligger, eller kommer också C att ligga, risigt till.
Ett av de mest nedsättande orden i Sverige idag är ordet ”swishjournalist”. När fast anställda på exempelvis public service, eller de stora tidningsdrakarna, föraktfullt bräker fram ordet kompletterar de det som regel med någon skämtsam kommentar om ”högerextremister”, ”svärjevänner” (felstavat eftersom alla SD-sympatisörer anses vara fullkomligt obildade och korkade) eller ”haverister”.
Underförstått: swishjournalister är av en sämre sort. De kan inte få jobb på de fina tidningarna eller i det opartiska public service.
Massmedia och därtill hörande kulturpersoner och politiker driver en hejdlös kampanj för att mana fram den rätta oron inför det stora klimathotet. Det uppfordrande budskapet är:
1.Vi är på väg mot en klimatkatastrof på grund av utsläpp av koldioxid från förbränning av fossila bränslen och det går fortare än någonsin.
2.Trots att läget är extremt hotfullt så finns det hopp. Med radikala ingrepp så kan utsläppen hejdas och katastrofen begränsas.
I ett inlägg den 22 februari ger sig Det Goda Samhällets skribent Richard Sörman in i den pågående debatten om konservatismen: ”Debatten om konservatismens återkomst: låt oss gå till det väsentliga”.
Det var ett allvarligt inlägg som försökte förstå varför människor söker sig till konservatismen. Mitt bidrag till debatten idag är mindre allvarligt.
Det finns skäl att tro att vi människor inte är den enda konservativa arten i universum – det finns andra där ute i mörkret mellan stjärnorna. Åtminstone på Supermans hemplanet Krypton!
Då och då funderar jag över hur känslosamt allt blivit i Sverige. Inte för att det är något fel på känslor – tvärtom. Jag är själv en rätt känslig person, som har lätt till både gråt och skratt. Jag har granskogarnas vemod i blodet, värmländska som jag är, så det är alls inte främmande för mig att gråta och skratta när tillfälle ges.
Samtidigt är ju inte varje tillfälle i livet ett tillfälle att vare sig skratta eller gråta. Känslosvall har absolut sin plats, men den platsen är inte överallt. Men i Sverige har hela det offentliga rummet blivit en tummelplats för känslor.
Det är en väletablerad och, enligt min uppfattning, rimligt plausibel sanning att ett välfärdssystem som det svenska i längden inte är förenligt med fri invandring (eller nästan fri invandring av den typ som Sverige har nu). Jag tror det var den store ekonomen Assar Lindbeck som formulerade tesen för vid pass ett årtionde sedan. ”Fri invandring är omöjlig för ett rikt land i en fattig värld”, var närmare bestämt en av hans formuleringar.
Den realitet som ligger bakom svårigheten att förena välfärd och invandring är förstås att fattiga invandrare kan höja sin livskvalitet dramatiskt genom att övergå från låga löner i hemlandet till försörjning genom invandringslandets, till exempel Sveriges, välfärdssystem.
Sverige kan enligt Arbetsförmedlingen komma att behöva en arbetskraftsinvandring på 30 000 till 50 000 personer årligen samtidigt som Sverige har en muslimsk massmigration på drygt 130 000 årligen sammansatt av välfärdsmigranter från MENA, anhöriginvandring samt en mindre del riktiga flyktingar. Prognoser grundade på utfallssiffror från Migrationsverket hittills i år pekar på en samlad muslimsk migration på cirka 120 000 personer för 2019.
Vad sker i Europa? Lite mindre anspråksfullt: Hur kommer det att gå i valet till EU? Ett svar kan man få genom att jämföra utvecklingen för partierna i de två länder, vilkas regeringar kommit att föra en mot varandra fientlig politik. Slagfältet är invandringspolitiken.
I början på februari skrev Luigi di Maio, vice premiärminister i den italienska regeringen och ledare för 5-stjärnerörelsen på Twitter: ”I dag har vi gjort en utflykt till Frankrike och träffat Cristophe Chalençon, ledare för de gula västarna, och kandidater på Ingrid Levavasseurs lista, Samling för medborgarinitiativet (RIC). Förändringens vind har tagit sig över alperna.”
Vi älskar enkla slagord i Sverige. Verkligheten är dock sällan enkel och endimensionell. Allt kräver kompromisser. Liberalismen har kunnat åberopa friheten som ett absolut värde, men även friheten behöver mått av ofrihet för att bli meningsfull. Dessutom tenderar vi att använda friheten för att skapa ordning och sammanhang.
Frihet! Frihet! Frihet till varje pris! Människan ska vara fri! Frihet är det ädlaste ting som sökas må all världen kring!
I en krönika den 19 juli förra året rapporterade jag om utvecklingen på en av fronterna i kulturkriget: serietidningsvärlden. ComicsGate, som började bli ett begrepp då, var en fortsättning på GamerGate som utspelade sig 2014. Då var det gamers, datorspelsspelare, som slog tillbaka mot inkräktande rättvisekrigare (social justice warriors) som försökte skaffa kontroll över spelindustrin och gamerkulturen.
I både GamerGate och det pågående ComicsGate har du ett ultrapolitiskt, auktoritärt vänsteretablissemang som inte kan uthärda mångfald som står mot de vanliga fansen som bara älskar att hålla på med gaming och serier. Om GamerGate var spelnördarnas uppror, så är ComicsGate serienördarnas.
Efter att regeringen sent omsider – inte i elfte timmen utan snarare i trettonde – lagt fram ett förslag om att det ska bli straffbart att delta i en terrororganisation kommer nästa slag i ansiktet på de svenska medborgarna. Lagrådet underkänner nämligen regeringens förslag då de gör bedömningen att det strider mot den grundlagstadgade föreningsfriheten.
Nu var förstås regeringen så sent ute med förslaget att det ändå knappast skulle ha gjort någon skillnad i nuläget eftersom man aldrig hade för avsikt att tillämpa lagen retroaktivt.
Jag brukar säga att huvudmotsättningen i Sverige står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Den förra kontrahenten är skyldig till Sveriges växande problem, den senare kontrahenten tvingas betala för politikerväldets dumheter samtidigt som politikerväldets lydiga aktivister i media skäller medelklassen för rasister och fascister.
Det där med medelklass och mitt tjat om att den skulle besitta särskilda fördelar för nationen är en sten i skon för många. Så låt mig beskriva medelklassens två definierande kännetecken så som de uppträder i Aristoteles skrifter.
Lider du av klimatångest? Känner du skam över att du tar flyget på semestern någon gång om året – eller vartannat – efter att ha sparat och gnetat i månader?
Gör inte det. Du har ingenting att skämmas för. Du jobbar, betalar skatt, försöker sköta dig och vara ärlig, betala dina räkningar i tid och spara undan en liten slant trots att det är tufft. Klart du är värd en flygresa till ditt drömmål!
Många undrar säkert vad syftet är med dagens hot om jordens snara undergång. Vad är man ute efter – egentligen? Och hur började resan fram till dagens märkliga jakt på koldioxid, livets gas. För att få svar måste vi backa ungefär 50 år till 1968 och bildandet av lobby- och aktivistgruppen Romklubben och ett antal sidoorganisationer, som Madrid- och Budapestklubben.
En av de mer kända bakom Romklubbens tillkomst var multimiljardären David Rockefeller. Det var faktiskt på hans egendom i norra Italien som sammanslutningen kom till.
