Globaliseringens fångar

Anders Leion

Under något av Alf Svensons sista år som partiledare gjorde jag en undersökning av partimedlemmarnas åsikter och värderingar. Jag arbetade då som undersökningsledare på Sifo. Några år senare fick vi någon titel på engelska och Sifo gjorde om sin logga och KDS blev Kd. Annars var allt som vanligt.

Kd fick kämpa länge för att komma in i riksdagen och väl där ökade visserligen stödet för att kulminera med 11,8 procent 1998. Sedan började det gå utför igen. Alf Svensson och partiledningen ville förstås göra undersökningen för att ta reda på vad medlemmarna förväntade sig av partiet.

Budskapet var mycket klart från det småfolk som hade Kd som sitt parti. De ville att Kd skulle bli och vara det som SD redan var och fortsatt att vara: Ett realistiskt, jordnära parti som uttryckte småföretagares, arbetares och bönders åsikter och därmed tog deras problem på allvar. Det var mycket tydligt i inställningen till invandringen. Den var man plågad av och ville minska.

Partiledningen hörde väl budskapet men man var förskräckt och avvisade det. Man valde att inte tro på budskapet – eller man låtsades det i alla fall.

Partiledningen var angelägen om att accepteras av alla dem som då uttryckte den då rådande föreställningen att invandringen var något oavvisligt gott – både för invandrarna och för svenskarna – trots att deras medlemmar förklarade att de i alla fall inte såg saken så.

Hade partiledningen istället lyssnat skulle partiet sedan länge vara mycket större, och SD i motsvarande mån mindre. Nu försöker Ebba Busch-Thor reparera skadan.

Hur kan ett sådant beteende förklaras? Och hur kan L:s självmord förklaras?

Deras situation är en spegelbild av SD: s.

SD har stått stilla på den plats där partiet en gång ställde sig, för att skydda landet mot det plågsamma experiment som de etablerade partierna i samförstånd var i färd med att genomföra. Där de stod på den tiden var de så utstötta, att det kunde vara livsfarligt att vara en uttalad anhängare och hursomhelst innebar det social isolering och risk att mista arbetet. Men de stod kvar. Med tiden uppmärksammades de av allt fler. Väljarna kom till dem. SD behövde inte omgruppera sig nervöst, som de andra, för att nå nya väljare.

Jaha. SD:s ståndaktighet är kanske en del av förklaringen – men hur skall man förklara de andra partiernas beteende? Såg de inte vad som höll på att hända?

Jo, men de feltolkade det och de trodde sig sitta säkrare än vad de gjorde.
De etablerade partierna har, kanske utan att riktigt själva förstå det, blivit förespråkare för globaliseringens vinnare. Det är de välbeställda, välutbildade och urbaniserade människorna.

Dessa klumpar ihop sig i storstädernas centra där de möter samma slags människor med samma erfarenheter och uppfattningar. De arbetar med reklam, media och annan informationshantering. De bekymrar sig inte om priset på de bostäder de köper i stadskärnorna – det stiger ju bara. Däremot bekymrar sig de för den miljöbelastning de utgör, när de flyger till något ställe på andra sidan jorden – men de tröstar sig med att de sett till att skatten på drivmedel höjs för de landsbygdsbor, som de aldrig träffar. De är ofta unga och har lätt att träffa unga av det andra könet, viket gjort metoo-rörelsen särskilt stor i deras kretsar.

Trots att de alltså i stor utsträckning sysslar med informationshantering uppfattar de inte vad som händer på andra håll i landet. De har ju ansiktet och intresset vänt utåt, mot världen. Den del av landet som de inte ser, därför att de har ryggen vänt mot detta håll – för dem finns den inte, helt enkelt.

Den gemensamma bakgrunden – socialt och utbildningsmässigt – och den gemensamma dagliga boende- och arbetsmiljön gör dem mycket trångsynta. De behöver ju bara se sig omkring och tala med dem de varje dag träffar, för att få sina åsikter bekräftade.

Hur skulle de kunna förstå och bry sig om globaliseringens förlorare (om de nu någon gång fick syn på dem)? De som ser sina gamla miljöer försvinna, därför att deras arbetsplatser slås ut och deras miljöer också i övrigt blir fattigare och farligare. På deras små orter döljs inte invandringen.

Den framträder tydligt med alla sina sidor – sådant som de vällyckade i innerstäderna inte behöver se och uppleva. Det är deras barn, söner och döttrar, som utsätts för det våld som skolan och alla andra institutioner gör allt för att försöka dölja. Och när de protesterar mot detta och mot de förturer som ges åt invandrarna och som därigenom tränger undan deras barn, då blir de kallade fascister.

Många av dem förstår inte vad som händer. De ser följderna och förskräcks men kan inte tro att deras partier, som de tytt sig till i alla år, medvetet gör detta mot dem. På socialdemokraternas valmöten sitter de alla, gråhåriga och årstyngda, och hoppas på en ändring. Varje ord som yttras om invandringen och dess följder försöker de tolka till det bästa: ”Nu har de lyssnat, nu har de förstått!”

Men det blir ingen ändring. Invandrarna hör också till globaliseringens vinnare. Det gör också det parti som i stor utsträckning lyckats rekrytera dem som medlemmar och väljare. När dessutom detta parti skaffar sig regeringsmakten genom att liera sig med tre andra, invandringspositiva och globaliseringsförgiftade partier, kommer de också fortsättningsvis att bli besvikna och bedragna.

Kd har nu alltså sett det som partiet såg redan för drygt tjugo år sedan, men då förnekade. M har aktiva som också sett utvecklingen och förstått att rätt värdera den, det vill säga sett invandringens följder. Men en stor del av partiet, bestående av just de globaliseringens inbilska vinnare som beskrivits ovan, vill inte erkänna sina egna ögons vittnesbörd. De står på samma plats som Kd för 20 år sedan.

C och L är romantiska drömmare. De är så övertygade om globaliseringens fördelar att de inte vill se några nackdelar. Samtidigt har de en del teknokrater som i mer tekniska frågor kan säga något vettigt. Det skiljer dem från Mp som enbart består av drömmare och som lever i en underbart skön värld, därför att de inte ser några svårigheter. Allt går att önska sig, samtidigt, på en gång. V liknar dessa tre. De har visserligen några gamla kära vänsterfrågor som de vårdar ömt, men som inte har någon större betydelse. De har flera republikfrågor helt enkelt – gamla vördade idéer utan betydelse.

Tillsammans med S, som beskrivits ovan, skall de slåss om globaliseringens vinnare och samtidigt försöka trösta dess förlorare, utan att ändra något i politiken. De är nervösa och spritter till vid varje rykte, vid varje nyhet som de inser kan vara farlig. Det förklarar deras på ytan hårda linje mot IS-krigarna, samtidigt som de i sak inte ändrar något i den fullständigt eftergivna politiken. Deras ledande kadrer är alla globaliseringsanhängare och -vinnare. De ser världen på samma sätt. Deras reflexer, deras inlärda förhållningssätt, tvingar dem att fortsätta den invanda politiken. Samtidigt skall vart och ett av dem försöka skilja sig i någon mån från de andra fem partierna (SD och Kd står utanför och ser på).

De är alltså dömda att fortsätta föra en kortsiktig, ytlig och räddhågad politik. De ser stupet komma men förmår inte bestämma sig för att ändra kurs.