Den grekiske skalden Archilochos som föddes på 700-talet före Kristus gjorde en fruktbar observation om två helt olika mänskliga personligheter som han förlade till djurriket. Han hävdade att räven kan många saker, men igelkotten bara en enda.  

Precis vad han menade med det verkar inte ha överlevt. Men Aisopos, som föddes ungefär när Archilochos dog, tog upp tråden i sin fabel nummer 605 som handlar om en katt och en räv som resonerar om sina respektive tricks och lister. Räven skryter om att han kan många finter men katten erkänner att han bara är bra på en enda sak. Så kommer en grupp jägare med sina hundar. Katten klättrar snabbt upp i ett träd. Räven kan inte bestämma sig för vilken av sina många kompetenser han ska tillämpa och blir därför tagen av hundarna.  

En gammal rektor hade just pensionerat sig. Han ville träffa sina kära lärare för att ta farväl. Han brydde sig inte så mycket om de där nyexaminerade i foppatofflor och urtvättade t-skjortor som inte verkade ha en tanke på att försöka ingjuta respekt i elever och föräldrar. I stället bjöd han ett tiotal mer erfarna lärare som han tyckte man kunde tala allvar med. Det blev en middag hemma hos rektorn.

Jaha, sa han efter maten. Eftersom jag nu är pensionerad kan jag säga vad jag tycker till er utan att besvära mig med det politiskt korrekta tramset i skolans styrdokument. Jag har tänkt i många år på vad det egentligen är som fattas den svenska skolan – eller föralldel det svenska samhället som åtminstone delvis är en funktion av skolan. Jag har kommit fram till samma sak som många andra, nämligen att vi utgår från att skolan och samhället är till för individen, i det här fallet den enskilda eleven, i stället för tvärtom. 

Ibland måste man tänka på otänkbara eller i varje fall obehagliga saker, till exempel sin egen död. Det kan bli fråga om testamente och annat sorgligt som man helst inte vill fundera på. Men de flesta gör det nog i alla fall av hänsyn till de efterlevande.

Även i livet i övrigt kan det vara angeläget att tänka på otänkbara saker. Sveriges största och mest akuta problem är följderna av den massinvandring som regeringen inte verkar vilja begränsa utan tvärtom uppmuntra. Just detta är för övrigt invandringsproblemets fundament ty om politikerväldet hade haft förnuftet att förutse effekterna av invandringen så hade åtgärder tidigt vidtagits som förebyggt de besvärliga effekter som idag drabbar nationen. 

Jag kan lätt förstå att syriska kurder är arga, ledsna och förtvivlade över att USA drar hem sina trupper med allt som därav följer. Men jag kan inte förstå den berättelse om händelserna som svenska media presenterar. Låt mig återge vad jag tror mig ha begripit och sedan kan du, som kanske vet bättre, förklara på vilket sätt jag har fel.

Kurderna har länge velat ha ett eget land som omfattar delar av Turkiet och Syrien plus en del annat. Därför finns en grundläggande fiendskap mellan kurderna och dessa två länders regeringar.

I den här krönikan framförs ingenting som du inte redan vet. Men ibland är det välgörande att få bekräftelse på att världen ser ut som man trodde. Kyrkan har överlevt i tvåtusen år genom att ständigt upprepa samma sak hela tiden, Fader vår, till exempel. Upprepning är lärdomens moder.

Du har kanske uppmärksammat statstelevisionens aktion Folkbettet? Aktionen ”är en del av TV-programmet ’Svenska Nyheter’” står det på tevebolagets hemsida. Statstelevisionens ansvar för aktionen är således erkänt och otvetydigt.

Varenda gång jag hör uttryck som ”det nya klimatet” och ”klimatförändringarna” – som om det hade varit allmänt accepterade självklarheter – vilket jag gör på Sveriges radio varenda dag så går jag upp i stabsläge.

Stabsläge är ett fånigt byråkratord som är till för att övertyga allmänheten om att den stabslagda myndigheten plötsligt ska börja göra sitt jobb. Wikipedia definierar saken som ”ett beredskapsläge där ledning eller nyckelfunktioner samlas och utvärderar information, beredda att snabbt sätta igång verksamhet”. För mig förefaller detta underligt. I välskötta verksamheter sysslar ledningen alltid med att utvärdera information och är alltid beredd att sätta igång verksamhet. En busschaufför är alltid uppmärksam och beredd till verksamhet, till exempel att gira eller trampa på bromsen om något oävet dyker upp. Och fort ska det gå.

I en huvudledare i Svenska Dagbladet den 6 oktober pekar Tove Lifvendahl på ett besvärande faktum – för att inte säga ”skriande missförhållande” eller ”samhällelig stormvarning” – nämligen att det inte sällan förekommer att polisen rekommenderar familjer med barn som förföljs av ungdomsgäng att inte polisanmäla utan rentav flytta till annan ort eftersom polisen, vilket den själv erkänner, inte kan skydda hotade medborgare. Så här säger en utredare vid Brottsförebyggande rådet: 

Vi har intervjuat myndighetspersoner och personer som stöttar brottsoffer och vittnen. Och särskilt inom relationsvåld och i socialt utsatta områden så känner vissa av dem att det är svårt att rekommendera brottsoffer att gå till polisen. För att de tvivlar själva på rättsväsendets förmåga att lösa brotten. 

Med anledning av en artikel i SvT Nyheter kallades till ett krismöte i styrelsen för Lunds kommun.

Nu har det gått för långt, sa ordföranden. 32 bilbränder hittills i år och ingen enda misstänkt har gripits. Nu är det dags för skarpa åtgärder.

Vi får inte gripas av panik, sa en s-ledamot. Räddningstjänsten har ju redan fattat ett tungt beslut.

Vadå? sa en centerpartist.