Filosofen Wittgenstein säger på ett berömt ställe som är fullt lika oklart som hans övriga skriverier att man måste tiga om det som man inte kan tala om. Vad kan man inte tala om? Själv har jag svårt att tala om filosofens utsaga eftersom jag inte förstår den, men kan jag inte diskutera den trots det?  

Det är mycket förutom just detta som jag inte förstår men ändå inte underlåter att tala om. Exempelvis kan jag inte begripa varför Sverige inte stramar åt invandringen. Den leder till numera erkänt besvärliga sociala och ekonomiska problem men likafullt – och trots vad som påstås – ligger landet öppet. Varför gör de politiska beslutsfattarna på detta viset? 

Amerikanska forskare kommer ibland fram till saker som jag – och troligen många andra – för länge sedan noterat och dokumenterat. För detta får de amerikanska forskarna ära, berömmelse och då och då ett nobelpris. Skillnaden mellan mig och dem är att jag inte orkar skriva böcker på fyrahundra sidor för att förklara något som känns självklart eller banalt.

Ett exempel är ekonomipristagaren Angus Deaton som belönades för upptäckten att u-landsbistånd oftast är skadligt för det mottagande landet. I just det fallet var skillnaden inte så stor för jag hade förutom en massa artiklar faktiskt skrivit en bok, visserligen en roman i stället för en vetenskaplig avhandling, där tesen presenterades (Genom ekluten, Atlantis, 1980, 249 sidor). 

Har du tänkt på att när den offentliga sektorn ska skäras ned på grund av brist på budgetmedel så är det aldrig de högre nivåerna som drabbas? Det är alltid personalen längst ned i frontlinjen mot medborgarna som får ta smällen. Om exempelvis skolan har problem tänker man aldrig på att lägga ned de centrala skolmyndigheterna – Skolverket och Skolinspektionen – trots att de både kostar själva och åsamkar hela skolväsendet avsevärda och onödiga kostnader. Tänk bara på Skolinspektionens Barn- och elevombud som skrämmer lärare att inte disciplinera elever av rädsla för att bli anmäld till myndigheten. Vad kostar inte det? 

Jag vet inte om det är romantik eller samhällsvetenskap men jag tror att svenskarna fram till för några decennier sedan på det hela taget var ett homogent och hederligt folk som var noga med att uppfylla sina plikter och att inte ligga andra till last. Det var därför Sverige kunde bygga ett stort, vittomfattande och generöst välfärdssystem. Svenskarna hade inga ambitioner att blåsa systemet. Ju mindre folk avser att missbruka ett välfärdssystem desto mer heltäckande kan det göras.

Ungefär så mycket hade nog både du och jag fattat för länge sedan. Men nu har jag gjort en närliggande observation som även du kanske gjort, nämligen att svenska staten, som aldrig kunnat föreställa sig att någon skulle vilja lura systemet, därför aldrig besvärat sig något särskilt med att inrätta kontroller.  

Det råder stor dramatik kring Arbetsförmedlingen vilket fyller mig med lika delar skadeglädje och förtvivlan när jag inser att de ansvariga, våra ledare, är precis så borttappade som vi åskådare och finansiärer länge haft anledning att förmoda.

Men det kanske mest plågsamma för en utomstående betraktare, en så kallad medborgare, är – förutom insikten är att han själv så småningom måste betala räkningen för politikernas förvirring och missgrepp – är att skeendet är så svårt att förstå om man ska nöja sig med vad media rapporterar.

Av serendipitet, det vill säga turen att hitta något bra som jag inte visste att jag letade efter, snubblade jag över en fem år gammal norsk vetenskaplig kriminologisk studie av forskarna Skardhamar och Aaltonen som visar att det som bestämmer en migrants grad av brottslighet jämfört med ursprungsbefolkningen inte, som Morgan Johansson och Stefan Löfven tror, är levnadsförhållandena i utsatta områden i invandringslandet utan kriminella mönster i ursprungslandet. 

Fram till för kanske ett år sedan vara den officiella svenska attityden till invandringen urskuldande och konstruktiv. Åtminstone sedan migrantvågen 2015 erkändes det öppet av beslutsfattare och andra viktiga personer att migrationen medförde problem till vilka man alltså förhöll sig på två sätt.  

För det första försökte man hitta förmildrande omständigheter som skulle få problemen att framstå som mindre problematiska. Ett typexempel är justitieminister Morgan Johanssons återkommande uttalanden om att det inte är något särskilt med migranters brottslighet eftersom svenskar varit lika kriminella om även de bott i Rinkeby och Vivalla.  

Tänk dig att du står med ena foten på en platta och med den andra foten på en annan platta. Plattorna verkar stabila. Du kan lätt flytta din tyngdpunkt från ena sidan till den andra. Om du vill kan du balansera på den ena eller den andra foten. 

Så börjar plattorna långsamt röra sig iväg från varandra. I början kan du fortfarande balansera och välja tyngdpunkt men snart förlorar du din handlingsfrihet. När fötterna kommit för långt från varandra har du tappat kontrollen. Snart hamnar du i spagat och är i praktiken helt hjälplös. 

Statsminister Stefan Löfven har sagt i teve att den i Sverige tilltagande invandringsbaserade brottsligheten liksom smugit sig på utan att han märkt något samt att den brottsligheten förresten inte har något med invandring att göra ty om det vore svenska barn som vuxit upp i utanförskapsområdena så skulle kriminaliteten varit densamma.

Statsministern har fått mycket skäll för dessa uttalanden. Det tycker jag är orättvist eftersom den sortens uppfattningar under lång tid varit och fortfarande är gängse svensk ideologi. Inget politiskt parti, jag tror inte ens sverigedemokraterna, har ifrågasatt att den faktiskt existerande brottslighet, som numera inte längre kan sopas under mattan, beror på socioekonomiska faktorer, till exempel trångboddhet och bidragsberoende, som förekommer särskilt koncentrerat i utanförskapsområden.