Eric Erfors: Exklusivt: Greatest Hits hos statliga Granskningsnämnden

Eric Erfors

Statliga Granskningsnämnden är åter i blickfånget. Nämnden har fällt SVT-dokumentären om Josefin Nilsson – ”Älska mig som den jag är” för intrång i privatlivet. Det vill säga på det sätt dokumentären skildrade den före detta Dramatenskådespelaren Örjan Ramberg, och konsekvenserna av hans misshandel av henne.

Ramberg fälldes av Svea hovrätt 1998 för två fall av misshandel. Men hovrätten mildrade tingsrättens dom på tre månaders fängelse och gav honom villkorlig dom, med bland annat hänvisning till att han drabbats hårt av all medial uppmärksamhet.

Jo, så motiverade faktiskt hovrätten straffrabatten..

Men åter till den statliga Granskningsnämnden. Som extremt sällan är föremål för en granskning.

Den grundläggande principiella frågan lyder: Varför ska fri media låta sig granskas av staten? Och det finns ju vidare lagstiftning som är tillämplig på medier som begår övergrepp – eller enskilda individer som gör det i sociala medier. Jag tänker naturligtvis på ett annat aktuellt exempel, att Cicci Wallin har fällts för grovt förtal av Fredrik Virtanen.

Från årsskiftet tar den tidigare Pressombudsmannen, PO, över lite av statens pekpinnar och översyn av hur också etermedier sköter sig. Ett nytt medieetiskt system kommer på plats, och PO Ola Sigvardsson får byta titel till MO, Medieombudsman. MO ska nu även pröva frågan om intrång i privatlivet, det vill säga ärenden som det aktuella fallet med Josefin Nilsson-dokumentären.

Det är ett litet steg i rätt riktning att mediernas eget organ får – men bara lite – större ansvar på statens bekostnad.

Ledamöterna i Granskningsnämnden utses av regeringen. Några är journalister. Jag har alltid haft svårt att förstå hur i vanliga fall ytterst självständiga och kritiska journalistkollegor kan acceptera att välsignas av en kulturminister. Och vem inbillar sig att omdömesgilla – men samtidigt starkt regeringskritiska – journalister skulle få ett samtal från kulturdepartementet?

Granskningsnämnden sorterar under ”Myndigheten för press, radio och tv”. Enbart namnet får mig att tänka på Kina. Och när humorprogrammet Svenska Nyheter dristade sig att skämta om kineser rasslade det in protester, inte enbart till svenska statens mediekontrollorgan, utan som bekant också från den kinesiske ambassadören.

Jag har ägnat åtskillig tid åt att gå igenom vår Granskningsnämnds jobb och fällningar. Väl medveten om att de samtidigt försöker följa en fullständigt antik radio- och tv-lagstiftnin, som bland annat syftar till att skydda barn från sex och våld: ”Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen.” Det förefaller som om riksdagsmajoriteten inte har koll på att mediekonsumtionen bland barn och unga faktiskt sker på nätet. Och inte via tillståndspliktig tv.

Och herregud vad mycket trams vår statliga nämnd producerar om. Så att ni förstår vad en del av vår public service-skattepengar för SVT går till. Berörda företag pröjsar nämligen för verksamheten.

Här kommer några av mina Greatest Hits från Granskningsnämnden.

• Det hände sig att livsnjutaren Steffo Törnquist hade plockat upp sin pipa i en direktsändning. Denna ”fruktansvärda” skandal inträffade i TV4:s Nyhetsmorgon under Almedalsveckan 2014. Rökare i Sverige är, enligt min mening, en verkligt utsatt grupp. Och de mest kränkta och anmälningsbenägna personerna av att se en pipa i TV var sannolikt före detta rökare. Nämnden var i alla fall tvungen att gå igenom praxis angående rökning i tv-kanaler med statligt sändningstillstånd.

Nämnden fann att Steffos piprökande var allvarligt och hänvisade till ”bestämmelsen om televisionens genomslagskraft.”

• Men man får faktiskt röka i SVT. Det gäller bara för tittarna att de förutses förstå i vilken historisk kontext tobaken används. 2014 är totalt fel. 1970 är dock godkänt.

Vår statliga nämnd tittade på två avsnitt av serien ”Upp till kamp”. De nitiska granskarna fann att det förekom ”minst 25, respektive 30 tillfällen” där det faktiskt röktes! Men statens tv-kontrollanter godkände cigaretterna med hänvisning till att rökning var ”ett uttryck för den tidsperiod (1970-tal) som serien skildrade. Jag utgår i från att moralpoliserna i nämnden snart tvingas ta ställning det ständiga snortandet av kokain i den norska serien Exit.

Ett litet tips i all välmening: Vad sägs om ett rejält avslag på varje anmälan mot Exit. Med hänvisning till den konstnärliga friheten.

• I september i år fälldes SVT:s Rapport. Brottet bestod i ett annonsavbrott. Rapport hade mellan två nyhetsinslag sänt ett 20 sekunder långt inslag och tipsat tittarna om SVT Nyheters app. Det borde ju anses vara lämpligt att public service upplyser nyhetshungriga Rapporttittare om appens möjligheter.

Men icke.

Sändningen fälldes då den ansågs strida mot bestämmelsen i ”8 kap. 4§ andra stycket i radio- och tv-lagen” om när program får avbrytas för annonsering. Staten ingriper alltså mot information om hur vi medborgare ska kunna bli ännu mer nyhetsinformerade.

Kinas ambassadör nickar säkert instämmande.

• Vänta bara. Granskningsnämndens beslut kan bli ännu mer halsbrytande. 2016 fälldes SVT1 för att det under 16 sekunder syntes en halv sponsorvägg i tv-rutan. Det är en sådan där reklamvägg som idrottsstjärnor står framför och ägnar sig åt en orgie av floskler. Vid den aktuella skidtävlingen var skidåkaren lite sen till kameran. Och hela fyra stycken logotyper syntes på väggen utan något intervjuobjekt! Våra statliga granskare fann att dessa floskelfria 16 sekunder stred mot bestämmelsen om ”otillbörligt kommersiellt gynnande.”

Dubbelmoralen blir fullständigt uppenbar då just skidtävlingar tillhör de tillfällen då SVT ägnar sig åt sponsrade program. SVT bluffar friskt på sin hemsida: ”Reklam skulle innebära att SVT fått betalt för att visa upp en viss produkt eller en viss produkt eller en viss logotyp i vår sändning, och detta förekommer inte.” Men fakta är ju att vi tittare ser ingen skillnad i att logotyperna visas upp i anslutning till de 19 idrottstävlingar om året som SVT som har bestämt sig för att plocka in sina sponsormiljoner på.

Nästa år erhåller SVT 5041,2 miljoner kronor, det vill säga drygt 5 miljarder kronor. Enligt regeringen har SVT:s sponsorintäkter i genomsnitt hamnat på 32 miljoner kronor de senaste åren.

Här är en enkel räkneövning för SVT:s VD Hanna Stjärne:

Reklamen i den så kallade ”reklamfria” public service-teven motsvarar lite drygt 6 promille av SVT:s totala budget. Varför bidrar SVT till att sälja ut sin trovärdighet som ”reklamfri” för blott 6 promille?

Vad är det som hindrar SVT från en liten enkel omdisponering i budgeten, Hanna Stjärne? Kanske rentav några av de där tramsprogrammen kan utgå ifrån tablån i besparingssyfte? Här blir jag naturligtvis tvungen att bekänna att jag gillar public service. Annars blir man stämplad som ungrare. Men det borde vara fullständigt naturligt att numera påminna om det faktum att SVT inte längre ängsligt behöver publikmaximera för jaga den så kallade betalingsviljan för tv-licensen.

Public service-skatten är ju här och införd.

Men dessa 6 promille beskrivs dock som liv eller död för att kunna sända större sportevenemang. Jag citerar från SVT:s officiella försvarstal: ”Skulle sponsring inte vara tillåtet skulle SVT inte ha möjlighet att köpa vissa stora rättigheter som till exempel fotbolls-VM.”

Detta är alltså en ren lögn.

• En av mina absoluta Greatest Hits från Granskningsnämnden är när man hoppade på Radio Krokom i Jämtland. Ingen eterkanal är nämligen för liten för att statens öra och öga ska ingripa. Radio Krokom fälldes för en intervju med en barnboksförfattare från bygden med motiveringen: ”Intervjun innehöll positiva omdömen av programledaren.”

Jag tänker omedelbart på ett av mina favoritprogram i SVT: Babel. Ett program som formligen dränks av ”positiva omdömen” från programledaren Jessika Gedin. Ingen programledare kan väl låta så lyrisk och beundrande som Gedin i en författarintervju om någon ny bestseller?

Men hur skulle det se ut om statens kontrollnämnd gick på Babel? DN:s kulturedaktör Björn Wiman skulle plötsligt behöva tvingas googla ”Granskningsnämnden”. En fällning av en intervju med en lokal barnboksförfattare i Jämtland är det givevis ingen på DN:s kultursida som bryr sig om.

Vet ni vad?

I Norge har man lagt ner den statliga granskningen. Där sköter branschen sin egen kontroll via självreglering. Norrmännen kan minsann. Tror jag ska heja på Therese Johaug under nästa reklamsponsrade skidtävling hos SVT.

Eric Erfors är tidigare ledarskribent vid Expressen och författare. Han vill gärna passa på att göra reklam för sin uppskattade bok om Storholmen. Utan att Granskningsnämnden ingriper.