Richard Sörman: Vi behöver kunna tilltala varandra med respekt igen

Richard Sörman

Vi svenskar skulle må bra av att tilltala varandra med lite mer formalitet igen. Att säga ”du” till alla och att aldrig använda tilltalsord som ”herrn” och ”frun” kan verka fint och demokratiskt, men gör faktiskt språket fattigare och minskar våra möjligheter till smidig och respektfull kommunikation. När invandrarmän tilltalar varandra med ”bror” tillför de ett element som vi tappat bort i den moderna svenskan: det respektfulla, identitetsmarkerande och jämlikhetsfrämjande titulerandet.

När jag arbetade som universitetslärare i franska frågade jag ibland studenterna om det fanns något kulturellt fenomen i Frankrike som de saknade i Sverige. Svaren handlade vanligtvis om mat- eller cafékultur, någon gång om stil och elegans. Själv hade jag ett helt annat svar: niandet och det utbredda användandet av titlar som ”herr”, ”fru” och ”fröken”.

Vi har svårt att tilltala varandra i Sverige. Hur ska vi egentligen uttrycka oss om vi vill påkalla en främmande kvinnas uppmärksamhet på att hon just tappat sin mobiltelefon på trottoaren? ”Frun!” ”Ursäkta frun!” Jag tror inte många gör det. Vi nöjer oss med ett ”ursäkta!” I Frankrike går det hur bra som helst att i en dylik situation utropa ”Monsieur!”, ”Madame!” eller ”Mademoiselle!” I engelskspråkiga länder fungerar det med ”Sir!”, ”Ma’am!” eller ”Miss!” Enstaka människor kanske använder den här typen av tilltalsord i Sverige, men det är långt ifrån naturligt för flertalet svenskar.

Och sedan har vi det här med att dua och nia. Svenskarna slutade tydligen nia varandra på 1960-talet. Niandet i Sverige är dock ett mer komplicerat ämne än vad man ofta tror. Det kunde användas i nedlåtande betydelse, i Sverige alltså, av människor som ville visa att de stod över dem som de tilltalade. Och som man hör i gamla svenska filmer från 1930- och 40-talen tilltalade man snarare fina människor med deras yrkestitlar: ”Vill advokaten komma in ett slag tack?” Ett annat sätt att undvika ”du” var att använda ”han” eller ”hon”. Min pappa berättade att han tilltalades med ”han” av sina chefer när han kom in i arbetslivet på 1950-talet.

De olika tilltalsformerna speglade till viss del rangordningen i ett klassamhälle vars avarter jag gärna slipper få tillbaka. Det är inte rangordningen jag saknar i vår moderna svenska. Däremot saknar jag möjligheten att överhuvudtaget tilltala människor vars namn jag inte känner till (”Herrn!”) och att markera respekt mot de människor jag inte känner personligen (”ni”).

I det moderna Frankrike är niandet fortfarande i fullt bruk och det är hur okomplicerat som helst. Man tilltalar alla man inte är personligt bekant med genom att säga ”ni”. Man säger absolut inte ”du” till en ny kollega på jobbet man inte har träffat förut. Det kan ibland gå fort att gå över till ”du”, men man börjar med ”ni”. Att nia någon är att visa respekt för personen i sig. Men det handlar också om att inte påtvinga någon man inte känner en familjaritet som han eller hon kanske inte är intresserad av. Man respekterar alltså den andra människans integritet och personliga sfär. Man visar respekt, men man håller också ett tillbörligt avstånd.

I England och USA fungerar inte just niandet eftersom de har samma ord för ”du” och ”ni” (de hade kunnat vara artiga med hjälp av tredje person: han, hon), men de visar respekt genom att tilltala varandra med ord som ”Sir” och ”Ma’am”. De använder dessutom ”Mr” och ”Ms” framför efternamn, vilket också är ett sätt att visa respekt som vi tappat bort i Sverige. (Jag kan inte minnas att jag någonsin kallats ”Herr Sörman” i Sverige av någon som inte gjorde det på skämt eller för att vara ironisk.) Jag älskar att bli tilltalad med ”Sir” i England eller med ”Monsieur” i Frankrike. Det betyder att den som tilltalar mig erkänner min status av vuxen och värdig man. Jag tycker också den genusrelaterade distinktionen som består i att de ser att jag är just en man och inte en kvinna. Om en fransk flygvärdinna med trevligt utseende tilltalar mig ”Monsieur” känner jag mig lite mer som en monsieur och det är en i sammanhanget ganska behaglig känsla.

Men det är viktigt att förstå att allt det här inte handlar om att särskilja identiteter eller att upprätthålla hierarkier. Visst gör man skillnad mellan män och kvinnor och mellan främlingar och bekanta. Men det finns också en betydande jämlikhetsprincip i de här systemen. Jag minns när jag för första gången som 19-åring kom till London och råkade bli påsprungen i tunnelbanan av en stressad engelsman i 50-60-årsåldern. ”Sorry Sir!” utropade han lite besvärat och hastade vidare. Jag var klädd som en ordinär svensk 19-årig språkstudent kunde vara klädd 1985, vilket var långt ifrån några kritstrecksrandiga kostymer med välputsade skor. Ändå var jag en ”sir” för denne sympatiske man som bad om ursäkt för att ha knuffat till mig. Med en modern terminologi skulle vi kunna säga att jag med ens kände mig integrerad i den engelska gemensamma manligheten och att även det – precis som flygvärdinnans ”Monsieur” – ingav en ganska behaglig känsla. Det är naturligtvis lika demokratiskt att säga ”ni” till alla människor man inte känner som att säga ”du”. Att säga ”Monsieur” och ”Sir” till alla män man inte känner är att i praktisk handling påvisa alla mäns lika värdighet (för att återigen knyta an till vår moderna terminologi).

Det är intressant att invandrarna gör motstånd mot det titellösa tilltalet. Om en invandrarman talar till en annan invandrarman (i alla fall om de är yngre) han inte känner är det ”bror!” som gäller. Talar han till en svensk som inte ser alltför distingerad ut kanske han snarare säger ”mannen!” När jag hyrde en lägenhet av en polack i Uppsala på 90-talet fick jag för första gången i mitt liv heta ”kompis!” Jag förstår invandrarna. Det är något som saknas här. Vi behöver kunna tilltala varandra. Och hittar vi tillbaka till ”herr”, ”fru” och ”fröken” (och så får det väl bli något könsneutralt också…) kommer vi kunna visa varandra och oss själva mer aktning och respekt. Det handlar om att i dagligt tal värdesätta både oss själva och dem vi talar till. Det behöver vi i Sverige.

69 reaktioner på ”Richard Sörman: Vi behöver kunna tilltala varandra med respekt igen

    • Skarprättarn skriver:

      Veuillez m’excuse? Den gode herrn öppnar förstås Pandoras ask om vi ska sluta tutoyera varandra. Förutom könsneutral variant kommer man att kräva en manlig motsvarighet till fröken för att indikera status.

      Bättre då att göra som spanjorerna och titulera med ers nåd (vuestra merced = usted) oavsett kön. Om det alls ska göras, för det ligger inte i svensk tradition.

      Det är givetvis en klassfråga, för klass ligger i språket. Bruket med ”ska det has kaffe efter maten” är ett uttryck för osäkerhet i hur man tilltalar andra i en sådan hierarki, men det är en ljum västanfläkt i jämförelse med hur exempelvis koreaner ofta undviker att tala med varandra på grund av osäkerhet i tilltal – man har inte mindre än sju verbparadigm beroende på ställning.

      Gilla

  1. Lars Strömberg skriver:

    Lite lustigt, på jobbet kallas jag ofta ”Strömberg”.
    De flesta kolleger tilltalas och omnämns emellertid med förnamn.
    Te å me vissa privata bekanta säger ”Strömberg”.
    Hasar jag in i någon butik så händer det inte osällan att det kommer ett ”min herre” från personalen.
    Det har nog hänt att det kommer ett ”ni” ibland också.
    Allt det där är både hedrande och smått besvärande.

    Gillad av 2 personer

      • Lars Strömberg skriver:

        Hatt förekommer. Dock ej käpp eller galoscher. Ja, det kan nog vara ironiskt. Men då får jag ju skylla mig själv som väljer att köra min egen grej. Gångstilen brukar kommenteras och även hela stilen för övrigt.
        ”Min herre” förekommer nog även utan hatt…
        ”Vi gillar olika” brukar det ju heta, men jag tror det främst syftar till att förslappa och minska på kraven. Lite amorft och mysigt sådär.

        Gilla

      • Klas Göran skriver:

        Visst, att i Tyskland tilltala någon med efternamn utan titel (Herr/Frau) är väldigt nedlåtande och förknippas med äldre tiders överordnade eller den preussiska militären. Ännu värre är det att använda efternamn och samtidigt dua vederbörande: ”Müller, komm mal her!”. Det låter som godsägar’n som ropar på sin dräng.

        Det tyska sättet att tilltala i princip alla vuxna människor man inte är nära vän med med herr/fru, efternamn och ”ni” är i själva verket väldigt jämställt. Titlar används framför allt i korrespondens (Herrn Prof. Dr. Dr. Hans Müller; ”Sehr geehrter Herr Professor Müller”), i dagligt tal används i allmänhet bara Herr/Frau.

        Däremot finns nuförtiden inget tilltal som motsvarar sir/monsieur/señor etc., ”mein Herr”, ”gnädige Frau” låter som en gammal operett.

        Gilla

    • Mats Rosengren (@stamcose) skriver:

      Kanske lite kuriosa!

      Här i Tyskland vore ett tilltal ”Strömberg” ytterst förolämpande! Riktigt är ”Herr Strömberg”! För många år sedan hade vi en mycket hög DANSK chef som inte fattade detta och tilltalade sina underställda tyska medarbetare med efternamn utan ”Herr” (eller eventuell ”Doktor”!). Det störde (och retade) folk! Jag måste förklara att det var en dansk besynnerlighet, inte en avsiktlig förolämpling!

      Gillad av 2 personer

    • Lars Strömberg skriver:

      Det där med klass:
      Alltså vilken GRUPP eller KATEGORI man tillhör. Jag tycker allt det där är så ytligt och styrt av saker som titel, inkomst, var man bor, ens släkt och så vidare.
      Den PERSONLIGA värdigheten då? Att hålla viss stil i sin framtoning och sitt beteende OAVSETT om man bor på ”fin” eller ”sämre” adress. Jag bär slips eller clubblazer INTE för att markera någon jädra klasstillhötighet. Jag bär Fjällräven, inte heller det med någon klass- eller kategoriaspekt i åtanke. Det handlar enbart om integritet och egen vilja.

      PS
      Sörman bör väl rimligtvis tilltalas Sir hyfsat ofta. Han heter ju det.

      Gillad av 1 person

  2. Aurora skriver:

    Sorry Sir, Monsieur Sörman. Bevare oss för det exkluderande tilltalet Bror, som enbart används mellan personer inom vissa grupper. Muslimernas vedervärdiga brorsande. Men även mellan politiker och näringslivstoppar tillhörande samma Rotary eller annan maktgemenskap. Vi har lyckligtvis frångått Frun och Herrn och vem vill bli kallad Fröken eller Unge Herrn? Om man i Sverige inte kan klara att nia annat än på nedlåtande sätt eller anspelningar kan vi skippa det också. Varför är det så kan man undra. Jo, det år kulturellt. När man i Sverige, den lilla avkroken i norr, fick nys om andra länders vanor att ta till sig blev överklassen först ut och använde ”det nya” för att markera klasskillnad. När man ska vara förnäm i Sverige blir man fisförnäm.

    Gillad av 3 personer

    • Jari Norvanto skriver:

      ”När man ska vara förnäm i Sverige blir man fisförnäm.”

      Habib Aurora, det där var väl ändå skitnödigt sagt…

      Gilla

    • Den där Fredrik Östman skriver:

      Jag håller inte med om att det generellt inte skulle vara värdefullt med ett formellt tilltal, för det är mycket värdefullt, men däremot håller jag med om den sista meningen. När man ska vara förnäm i Sverige blir man fisförnäm. Antagligen beror det på att det finns så få verkligt förnäma människor i Sverige. Jag hade under min uppväxt turen att få umgås med några sådana, och har väl träffat några till sedan dess, men de är verkligen ytterst fåtaliga.

      Likväl är det inte förnämt att använda ett formellt tilltal. Därför behöver det inte heller bli fisförnämt. Jag tror att det är här skon klämmer. Detta missförstånd är även det typiskt för Sverige. (Men det är på väg att sprida sig till det tyskspråkiga rummet, tyvärr. IKEA är här en stor drivkraft med sitt ständiga du-tilltal. Kulturimperialism fungerar. Socialismen lockar ständigt. Den förefaller till en början vara så attraktiv.)

      Gillad av 2 personer

  3. heraldikern skriver:

    Risken är väldigt stor att du får tillbaka den markerade skillnaden mellan överklass och underklass. Man minns så väl den tiden där vanliga arbetare skulle tilltala överheten med Herr eller Fru och och ofta Ni, och vi blev duade tillbaka.

    Gilla

  4. Martin A skriver:

    ”De olika tilltalsformerna speglade till viss del rangordningen i ett klassamhälle vars avarter jag gärna slipper få tillbaka.”
    Avarter? Som? Män är hierarkiska. Och vi kommer använda vår position för att få oss själva att må bra och för att få fördelar. Varför skulle vi annars kämpa för att nå den?

    Gillad av 3 personer

  5. tom stall skriver:

    Hur skall Sörman ha det?

    Varför försvann det artiga tilltalet i Sverige? Det var ju ett socialdemokratiskt påbud JUST FÖR ATT BRYTA NER SUNDA HIERARKIER OCH MERITOKRATI SÅ ATT VI BLIR EN ENDA LÄTTSTYRD MASSA. Sörman lyckas genom en skruvad tolkning få ”Sir” att handla om jämlikhet, endast en indoktrinerad svensk kan tänka så. Än värre, han ser det invasiva ”bror” som positivt, kultur x’s motsvarighet till ”kamrat” som Sörman glömde. Dessa epitet, precis som du-reformen är ju ett sätt att reducera alla till samma nivå, den socialistiska drömmen, alla är på samma nivå, utom några som styr. Sörman missar också huvudsyftet med ”bror” och ”kamrat”, det är att alla andra som inte följer samma doktriner INTE är ens bror eller kamrat, utan en fiende.

    Jag ser detta som ett oförstående för meritokrati, man kan se DGS som ett mikro-kosmos av detta, vem som helst kan skriva här, men om det vi gör är att skapa en David, en skulptur av förståelse, och låter vem som helst hålla en mejsel, ja, någon David blir det inte. Jag skriver här för jag vet inte något bättre ställe i Sverige där en David skapas men nog är det slående att det ingenstans i Sverige finns ett öppet samtal drivet av meritokrati? Precis när man skulpterat näsan så kommer någon och trycker dit en morot i sann egalitär anda.

    Gillad av 9 personer

    • Ofrivillig svenska skriver:

      Tom Stall: Underbar kommentar ! Mitt i prick och rolig dessutom, särskilt sista meningen; jag skrattade så att alla i vagnen stirrade på mig ! Den meningen lägger jag på minnet. Tack !

      Gillad av 2 personer

      • ts skriver:

        Kul, det är ju ett toppenbetyg om man får någon att skratta. Jag delade en video med Dinesh D’Souza där han säger att 100 komiker hade kunnat få socialismen på fall, eller pk, jag tror det stämmer. Jag saknar verkligen Rasmus Dahlberg, ett komiskt geni. Genom skrattet kan vi vinna, pk är inte kul!

        Jag kan dela en annan anekdot, jag är gammal gymråtta (32kg i enarms hantelcurl) och gick på gym då jag bodde i England. Jag bodde i ett överklassområde men en dag sade en instruktör ytterst otrevligt till mig (gymmet var svindyrt) oy, mate! Cant wear those shoes!Jag sade att jag inte var hans ”mate” och herregud det skulle jag aldrig gjort. Han började trakassera mig och följa mig runt och när jag klagade så slutade det med att gymnets ägare ringde upp mig på jobbet (!) och hotade med polis. Så när man inte accepterar ”oy mate” som tilltal då tar det hus i helsicke.

        Gillad av 1 person

    • Jari Norvanto skriver:

      ”Precis när man skulpterat näsan så kommer någon och trycker dit en morot i sann egalitär anda.”

      Det låter som att det skulle behövas ett habilt ‘nose job’.

      Gilla

    • Ofrivillig minoritet i eget land skriver:

      ”Sörman lyckas genom en skruvad tolkning få ”Sir” att handla om jämlikhet, endast en indoktrinerad svensk kan tänka så.”

      Berätta gärna hur man som indoktrinerad svensk egentligen ska tolka sirandet. Du är helt klart något på spåren och jag lyssnar gärna till dina visdomsord.

      Gilla

    • Hovs_klipphällar skriver:

      Tom — I min ungdom kunde faktiskt ordet ”bror” användas, det var då en markering som uttryckte att talaren vände sig till en värderad kollega, ex-vis en läkare. ”Kan bror säga mig….?”

      Värderade Tom får väl försöka stå ut med oss plebejer som duar folk…

      Gilla

  6. Lennart Bengtsson skriver:

    Håller helt med. Det är bara trevligt och praktiskt med variation i tilltalet. Eftersom jag bott och arbetat i Storbritannien och Tyskland större delen av mitt yrkesverksamma liv tycker jag faktiskt att det vulgära svenska duandet är pinsamt. När jag talar tyska med mina kollegor använder vi allmänt Sie och förnamn. Det fungerade utmärkt. Variation i tilltalsord skapar en naturlig intimsfär för familj och den nära vänkretsen. Till äldre människor använde man förr i tiden ofta Tant eller Farbror som tilltal och till okända Herr eller Fru. Även det helt neutrala Ni passar bra och det använder jag fortfarande när jag träffar vuxna okända som jag kanske vill hålla ett visst avstånd till. Ibland är det faktiskt skönt att ha ett tilltalsord där man på ett naturligt kan markera neutralitet. Vem vill innerst inne vara Du och Bror med hela världen? Så fungerar inte en normal människa.

    Gillad av 9 personer

    • Axel Sjöstedt skriver:

      Det är kanske dags att ge det neutrala Ni en renässans – att ge ordet Ni som ett uttryck för ömsesidig respekt.
      Kanske låter lite krystat, men jag lånar faktiskt det engelska Sir/Mam alt. Monsieur/Madame för att fylla ut bristen i vårt alltmer utarmade språk, och ingen har hittills reagerat negativt. Snarare tvärtom.

      Gillad av 1 person

      • olle reimers skriver:

        Ordet ”ni” hör man från unga tjejer som jobbar med lite mer exklusiva butiksprodukter. Du är otänkbart även om jag själv alltid säger du lite övertydligt, som en lätt provokation.

        Gilla

    • Den där Fredrik Östman skriver:

      Du minns måhända den ni-reform som misslyckades kort innan du-reformen genomdrevs? Man kan till och med tänka sig att du-reformen var en direkt reaktion på ni-reformen, ett sätt att få stopp på den. Svenskarna har aktivt valt att INTE anpassa sig till den européiska normen.

      Vi kan för all del försöka oss på en ny ni-reform, men med tanke på att den förra misslyckades och med tanke på den implicita och explicita polemik mot en ni-reform som är inbyggd i och ännu omger du-reformen, så är ett sådant försök nog dömt att misslyckas.

      Åtminstone före det katharsis som Sverige med stormsteg är på väg emot.

      Gilla

    • Fredrik S skriver:

      Jag håller med dig. Det svenska ”duandet” kan verka torftigt och ibland slafsigt. Man skulle också kunna säga att om man är ”du” med alla, så är man egentligen inte ”du” med någon.
      Det finns även andra besynnerliga ord i dagens svenska språkbruk. Jag tänker t.ex. på slangordet ”tjej” som många svenskar använder om alla kvinnor mellan 7 och 80 år. De tycks ha tappat bort de ord som finns för vuxna kvinnor, nämligen ”damer” och ”kvinnor”. Ibland verkar det som om det inte finns några vuxna kvinnor i Sverige längre. Det finns bara ”småtjejer” i alla åldrar. Kort sagt: Ett infantiliserat språk i ett allmer infantiliserat samhälle.

      Gillad av 2 personer

  7. Titulera på serbokroatiska skriver:

    ”Om bara vi kunde få tillbaka titelbruket som det var utan att få tillbaka förutsättningarna för detta titelbruk, och förresten så har invandrarna till skillnad från oss tråkiga svenskar en levande tituleringskultur!”

    I övrigt håller jag med dig.

    Gillad av 1 person

  8. lenam skriver:

    Att använda förnamnet var lite nedsättande och användes mest till tjänstefolket. Att skilja på fru och fröken är okej om just fröken används till unga flickor. Att använda fröken till en kvinna för att hon är ogift är direkt fel. Alla kvinnor över en viss ålder tituleras fru. Det är en viktig modern variant som således tar bort markeringen om en kvinna är gift eller inte. Jag tycker niandet är helt okej om man inte vill säga du.

    Gillad av 1 person

  9. Jan Andersson skriver:

    Håller absolut inte med. Att USA var och är det mest framgångsrika landet i världen beror delvis på att folk enkelt kunde tilltala vem som helst i en sakfråga och inte lägga ner tid på att fundera på titulaturen. Har du bil? Has det bil? Kom du med tåget? Åks det tåg? Denna tid är gudskelov passé i Sverige och har betytt mycket för att skapa våra underbart tillplattade hierarkier. Till och med militären införde du-reformen 1968.

    Tyskarna är fortfarande titelsjuka; chefen i ett litet företag kallas ofta ”Herr Doktor” oavsett om han har satt sin fot i en högskola eller inte. Sekreteraren ser till att alla andra först har satt sig i konferensrummet innan ”Herr Doktorn kommer strax”. Löjligt, urlöjligt!

    De enda länderna i världen som det är ett nöje att göra affärer i är UK och USA, säjer faktiskt ganska mycket.

    Gillad av 2 personer

    • Klas Göran skriver:

      Att använda en doktortitel utan att ha doktorerat är brottsligt i Tyskland. Om man tilltalas som ”Herr Doktor” utan att ha rätt att använda titeln bör man rätta vederbörande.

      Att chefen i ett företag ofta omnämns som ”Herr Doktor” beror helt enkelt på att han (hon) är just det, vanligtvis Dr. Ing. eller Dr. Jur.

      Det är i Italien alla som har sett ett universitet från insidan kallas för dottore.

      Gillad av 1 person

      • södermalmsrealisten skriver:

        Har faktiskt hört i Tyskland en bli tilltalad ”Herr Professor” vilket högstdensenare snabbt korrigerade: ”Bin i´ nicht…nur Doktor ”. Titlar är rätt lajbans. Envoyé betyder utsänd.
        En hette Arne S. Lundberg, basade för en gruva ovanför Märsta.

        Eftersom refrängen här var välkänd då, så gycklades det lite med Arne S.
        en voy, en voy, en voy
        Vem vågar idag gyckla med Dan ”Titanen” Eliasson ?

        Ev likhet med stämningen på MSB efter att högstdensamme blev högsta ”hen”
        – är ren tillfällighet.

        Gilla

  10. prosperitystate skriver:

    Iakttagelse. De senaste åren har det hänt något inom vissa branscher. Ofta krog, hotell och turism.
    Där tilltalar de ofta med Ni och det tror jag inte beror på någon slags underdånighet med mössan i hand utan just för att visa kunden eller gästen, en hövlighet. En del av marknaden och där man sätter kunden och gästen högt har det här alltså slagit igenom.
    Inte fel.

    Gillad av 1 person

  11. Johan skriver:

    I de fall ”Ni” används i ny tappning idag upplever i alla fall jag, som vuxit upp med ”du” det markerat avståndstagande. Vet inte om det är avsiktligt eller om jag misstolkar det men föredrar ”du. ändå.

    Gilla

  12. Claes skriver:

    Svenskar på krogen i Sverige påkallar kyparens uppmärksamhet med ett finger i luften och ett kraftfullt ”Hallå”. Utomlands viftar vi och ropar vi ”Hello”.

    Gilla

  13. Hovs_klipphällar skriver:

    För min del inträffade du-reformen när jag gick i gymnasiet. Jag skulle absolut inte vilja ha tillbaka det gamla krånglet, där man helst inte skulle använda ordet ”ni” vid tilltal utan fick tillgripa ”herrn” eller ”frun” eller ”fröken” osv…

    Detta blir närmast löjeväckande.

    I engelskan säger man helt enkelt ”you”. Jag har alltid gillat det språket.

    Gilla

    • Gunnar Peterson skriver:

      En kort tid på femtiotalet när jag var i övre tonåren arbetade jag direkt underställd en medelålders ogift dam. Hon titulerades ”fröken” och när hon vände sig till mig var det ”man” som gällde – har man sett om X har kommit, vill man skicka in trädgårdsmästaren

      Gilla

  14. Jan Hyllengren skriver:

    Vi har hursomhelst ett artighetsunderskott i vårt avlånga land. Ett vänligt ord eller en observant blick kan ibland återgäldas med ett trevligt leende. En uppskattande kommentarer gör folk glada. Mer sådant….

    Gillad av 2 personer

  15. nationalromantik skriver:

    Tilltalar alltid expediter ”Fröken” när jag ber om deras uppmärksamhet. Fungerar utmärkt och en del blir t.o.m. smickrade. Eller rättare sagt, säger jag nog: ”Ursäkta mig, fröken….”.

    Det finns inget som hindrar skribenten att säga ”fröken” eller ”frun” eller vad som anses passa. Det är bara att börja.

    Gillad av 2 personer

  16. educaremm skriver:

    Att vara du och kamrat, i det kamratliga kommunistiska eller socialistiska idealet, har väl framhävts som någonting solidariskt. Men i en praktik så är det istället ett utslätande av respektmöjligheterna mellan människor, och tar bort förmågorna till människokultivering.

    Alla förväntas istället vara utsuddade kugghjul i en kollektivistisk marsch, rörelse, kamporganisation, där varje kugge menas behöva utsudda alla olikheter, och i stället kollektivt vandra i sin tilltrott upplysta medvetenhet om att vara god, kamratlig, solidarisk, jämställd och därmed kunna bli godkänd av kollektivet.

    Motsträviga eller trotsande, mot det kollektivistiska samhällsomstörtande idealet, – vi bygger det nya landet – , eller – vi bygger den nya människan – , eller rent av – vi är den nya världen – , det kunde nog, som alltid i alla grupperingssammanhang, nog bestraffas, i försvar för det s.k. – sanna och rätta – , i då i s.k. sann, kamratlig, – renhållande – , och solidariska anda.

    Att förhålla sig neutralt tilltalande, och språkligt genom t ex herr, fru, fröken, ni, och också – vill fru, herr, fröken, med eventuellt känt efternamn, ha mer kaffe, osv., samt att bli bemött neutralt tilltalande, med människor som man inte känner personligen, i offentliga neutrala sammanhang, på flygplan eller i butiker osv., det är någonting mycket viktigt att göra.

    Det handlar om en mycket viktig valfrihet för alla människor. Alltså om människor vill vara privata eller inte privata i sina relationer. Detta är socialt ett grundläggande och oerhört värdefullt att vardagsvis kunna uttrycka språkligt. Det kan skapa en social anda av respekfullhet, för alla.

    Det är en mycket viktig valfrihet som då gäller för alla människor.

    Hur det skulle kunna gå till att återinföra ett sådant respektfullt förhållningssätt mellan neutrala människor i en allmän och offentlig miljö, (som t ex i min barndom där föräldrar alltid i en vanlig butik av butiksbiträdet tilltalades med just herr och fru, som också en stor del av svenska folket), det är frågan.

    För flera år sedan kommenterade, analyserade, resonerade och debatterade jag kring detta sociala fenomen, alltså behov av mer artighet i det svenska språket, på någon annan kommentatorssida. Det togs inte väl emot.

    Gillad av 1 person

  17. olle holmqvist skriver:

    I Frankrike 1963: liftar o hamnar tills m annan 17-åring typ i samma bil. Vi säger ”vous” till varandra. Vuxen till vuxen i de vuxnas värld. Senare infördes, vilket Richard inte kan ha undgått det sublima: Vous + förnamn – Et vous Michelle, vous pensez quoi ?

    På lab i Tyskland 1978: ”Herr Professor”, Sie till kolleger så småningom ”Du” men alltid ”Sie” i början och oftast hela vägen. Rysk delegation hemmavid tilltalar tolken: Tavatitj tolk

    Italien som reseledare- det mest ”duiga” språk jag stött på. Du + förnamn till alla busschaffisar och städerskor.Utom till stadens herre, en f d partisan mot Mussolini
    som liksom kamraterna i Jugoslavien, tagit över och blivit herreman själv.

    ”Sir” säger killen på macken i USA och ”Vous monsieur” i Quebec. Fint det. Vi har sumpat något. Ytredning ! ! utgångspunkt Genusperspektiv & PK (betyder Präktighets-Kolossalitet)

    ”Junker (medelhögtyska Juncherre, fornsvenska iunk-hærra) betyder egentligen ung herre, särskilt ung obetitlad ädling, och användes förr även som titel för unga prinsar. Wiki)
    Men de som valt den sociala konstruktionen ”kvinna”. ? Lilla stumpan ?

    Gilla

  18. Rikard skriver:

    Hej.

    Om titlar: det är inte titlar som hedrar män(niskor), utan tvärtom.

    Så jag tilltalar dig med du, så mycket jag vill, om du inte har en ärligen förtjänt titel jag respekterar (och nej, det blir inget ”herr ingenjören” eller ”adjunkten”, papperstitlar). Däremot ”sergeant” eller så, det har jag inget problem med. Eller släggsnickare, betongare, sprängare, kåkplit, eller kock. Eller sopgubbe.

    Men visst, folk behöver ju sina surrogat.

    Öknamn är något för den (fis)förnäme att vara uppmärksam på – en grupp du basar för kommer att ge dig ett öknamn. Lyssna noga, för det är stor skillnad på ett öknamn du får sprunget ur hat och förakt, och ett du får/förtjänar av (motvillig) respekt.

    Och apropå titlar:

    ”Säg länsman?”
    ”Ja, arbetskarlen Andersson”
    ”Säg, får man kalla länsman för idiot?”
    ”Nej, se det går inte för sig!”
    ”Nehej, men får man kalla en idiot för länsman?”
    ”Ja-a, det får man nog, ja?”
    ”Jamen god dag då länsman!”

    Artigt och respektfyllt tilltal kräver inte titlar, men den som varken förtjänar artighet eller respekt tenderar att insistera på just titlar. Som ett slags social dildo som ryggradssubstitut.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gilla

    • ts skriver:

      Så enkelt är det inte, ett system med ärligen förtjänta titlar innehåller tyvärr alltid ett antal oförtjänta. Ta DGS, hade meritokrati rått så hade du varit en Sir Rikard, kanske inte den översta men nära nog. Det vi saknar är förebilder, som min lärare i fysik på gymnasiet, eller professor i Japan. Att kalla honom ”sensei” var självklart och som en kudde. Det är värt oerhört mycket att ha förebilder.

      Gilla

  19. ts skriver:

    Hela japanska språket är för övrigt uppbyggt runt en hierarki, inte bara ore, boku, watashi, som alla betyder jag eller ändelser som -san och -kun utan verbböjningar och helt egna verb då man skall använda artigt tilltal.

    Gillad av 2 personer

  20. Monica Eliasson skriver:

    Den s.k. du-reformen har bidragit att utarma vårt svenska språk. Något värdefullt har gått förlorat, nämligen vår möjlighet att uttrycka nyanser, t.ex respekt och artighet. När jag kom hem till Sverige, efter att ha bott och arbetat i Tyskland på 60-70-talen, fick jag en chock. I min frånvaro hade den s.k. du-reformen ägt rum. Det tog mig många år innan jag kunde anpassa mig till detta nya burdusa och påträngande tilltal. Än idag kan jag ibland uppleva ett du-tilltal som ett ohövligt bemötande. Situationen i Tyskland är, som redan påpekats, liknande den i Frankrike: familj och vänner duar varandra. I vuxen- och arbetslivet är det Sie + Herr, Frau Efternamn (i mindre formella sammanhang används numera Sie + Förnamn). Aldrig att man vid första kontakten duar en främling.
    Som språklärare har jag haft kontakt med elever från många olika språkområden. Vid samtal med dessa elever kunde jag då göra en intressant iakttagelse: att de flesta språk och kulturer har MINST två sätt för tilltal: ett som används mellan nära vänner och familj – uttryck för en viss intimitet, ett annat som används främlingar emellan för att visa respekt, artighet och/eller en avvaktande inställning.
    Jag tror att detta är ett allmänmänskligt drag, detta att hålla det obekanta, främlingen på visst respektfullt avstånd. Uttryck för närhet är reserverat för kretsen av familj och nära vänner. Denna distinktion har i och med du-reformen gått oss förlorad i vårt svenska språk.

    Gillad av 3 personer

    • Ofrivillig svenska skriver:

      Monica Eliasson: Det du beskriver är mkt viktigt (liksom TS skriver ovan om att du-reformen syftade till att bryta ned alla till samma nivå) för utan en klar distinktion mellan det närstående och det främmande blir det svårt för människorna att dra gränsen / urskilja mellan det egna och de andra, vilket troligen är ytterligare en aspekt som möjliggjort massinvällningen av väsensskilda, främmande folk, (utöver hjärntvätten och propagandan). Jag själv känner mig fortfarande ofta obekväm i olika situationer pga att vi i svenskan inte längre har denna naturliga distinktion, vilket leder till att jag ofta niar folk, ffa de som är äldre, vilket inte alltid tas väl emot.

      Gilla

  21. Rolf skriver:

    Jag är uppvuxen med du-reformen, och har aldrig haft några problem med den. Tvärtom skulle jag känna mig besvärad av att tilltala en jämnårig på gymmet med ”ni”, eller ännu värre ”herrn”. Eftersom de flesta idag använder du som tilltalsord har dessutom (i alla fall för mig) intimitetskänslan med ”du” försvunnit. Däremot reser jag ragg när telefonförsäljare ringer och kallar mig för Rolf, och börjar prata som om jag vore en nära vän till honom. Att han säger du till mig har jag inga problem med, det är snarare den här låtsade intimiteten som retar mig. Jag vet ju att det enda han vill är att pracka på mig något jag inte vill ha.
    Jag noterade att du (!) i din artikel skrev att om en fransk flygvärdinna med trevligt utseende tilltalar dig med ”Monsieur” så känner du dig lite mer som en monsieur. Men om en fransk flygvärdinna med otrevligt utseende tilltalar dig med ”Monsieur”, vad känner du då?

    Gilla

  22. Lars Strömberg skriver:

    Mycket handlar nog kanske om pur lat- och bekvämlighet uttryckt i nedanstående attityd:
    ”Jag ids inte sträcka på mig, putsa skorna, kamma och skärpa till mig. DU där, får därför tagga ner ordentligt, för att JAG inte skall framstå i dålig dager.”

    Gilla

  23. Hedningen skriver:

    I Finländska och Tyska Armén säger man fortfarande ”Herr Löjtnant” eller ”Herr Leutnant” till varandra, alltså först tilltalsordet Herr, och sedan graden. På motsvarande sätt säger man faktiskt ”Fru Talman” i den svenska Riksdagen – enligt mig borde detta bruk gälla överallt i samhället. I den svenska Försvarsmakten finns en irriterande vana att bara säga grad till överordnad, eller efternamn till underställd, vilket är aningen oförskämt…

    Naturligtvis bör vi alla möta vår nästa med respekt, men det finns faktiskt människor man inte alls kan respektera, och enligt mig heller inte behöver tilltala på ett respektfyllt sätt, eftersom de så att säga förverkat den rätten. Här är ett sådant fall:

    https://hedniskatankar.com/2019/12/04/mordar-pastorn-fri-inom-tva-ar-och-knutby-sekten-gar-fri/

    sedan finns också det omvända, alltså personer som man tappat respekten för, inte på grund av deras onda gärningar, men på grund av deras löjlighet:

    https://hedniskatankar.com/2019/12/04/svenska-kyrkan-som-arbetsgivare-gav-bort-personalens-julgavor-till-samhalls-saboterande-aggressiv-bajs-sekt-i-england/

    Gilla

  24. Klas Göran skriver:

    Det blir nog ärligt talat svårt att återinföra en språklig hierarki utan att samtidigt återinföra en social sådan.

    Islamisternas bruk av bror och syster har redan nämnts, men på arabiska kan man även använda bror/syster/mor/far/farbror/faster som hedrande tilltal, utan religös kontext. Samma sak i många spansktalande länder, där bror/fadder/farbror/chef/mäster/kompis osv används som tilltal.

    Det som dessa kulturer har gemensamt är en stark hierarkisering utifrån kön, ålder och klass. Bror används mellan jämlikar, eller för att signalera solidaritet el likn. Niar gör man uppåt, duar gör man nedåt. Folk som lever i ett sådant samhälle ställs hela tiden inför avvägningar: skall man t ex dua en gammal vaktmästare som står ”under” en själv socialt eller skall man nia honom såsom varande äldre?

    Allt detta blev så mycket enklare med dureformen. Man borde fundera både länge och väl om man vill ha tillbaka de språkliga hierarkierna igen.

    Gilla

  25. Per G Eriksson skriver:

    I nästan hela världen tilltalar man varandra formellt och vad Sverige hittade på i allmänt socialistiskt rus under slutet av 60-talet har jag aldrig förstått och ej heller accepterat.

    Jag säger aldrig du till en person jag träffar för första gången, det känns skönt att hålla avstånd och markera att man inte känner en person vid första blicken.

    Måhända är jag miljöskadad eftersom jag bor i Belgien sedan snart 30 år men jag gillar den formella stilen, här i Belgien säger läraren Monsieur vid föräldramötet, kassörskan likaså också på bensinmacken etc, etc – du är helt otänkbart vid första mötet.

    Gillad av 1 person

  26. ts skriver:

    Avslutningsvis så vill jag säga att jag tycker det är sorgligt att svenskar inte förstår hur fundamentalt meritokrati och hierarki är, där man kan vila i att de som har en högre ställning har det för att de är bättre eller vet mer eller har mer erfarenhet eller är mer modiga eller kloka. Inget är perfekt men vi är som ronin som inte ens förstår att det var bättre att vara samurai.

    Gilla

  27. Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

    Jag brukar faktiskt tilltala kvinnor som jag tycker om (och är singlar) som ”fröken”. Och önskade jag att de vore fröknar men inte är det, så skulle jag mycket väl kunna tilltala dem med ”frun”.

    Gilla

  28. educaremm skriver:

    Det handlar nog inte främst om ett förespråkande av ett slags återinförande av några former av hierkiska markeringar som skall kunna uttryckas språkligt mellan människor.

    Det handlar troligen mer om att språkligt kunna särskilja mellan just privatsfärens gräns, till skillnad från mer allmänna och neutrala relationer.
    Alla människor vill själva kunna välja när de vill bli mer privata och familjära med människor, och när inte.

    Genom just att språkligt kunna uttrycka och därmed kunna värna en privat sfär, genom ett neutralt språkligt tilltal innan en sådan överenskomme gjorts att bli – du och bror – med varandra, osv., så upprätthålls en respekt för människors privata livssfärers gränser. Detta vilket kan framskapa en allmän artighet i samhället, och är också viktigt för en allmän trivsel i just ett allmänt och neutralt samhällsrum.

    Det är som att ge människor språkliga uttryck för att kunna hålla en dörr stängd till sin privata livssfär och sitt privata rum, tills dess att ett frivilligt val görs att öppna dörren.

    Gillad av 1 person

  29. Stefan Hartman skriver:

    Som nykomling i USA finns det helt naturligt en del vardagliga ting som skiljer sig från livet i Sverige men det som sticker ut mest är vanlig hederlig hövlighet. Min erfarenhet begränsas huvudsakligen till de sydliga staterna så jämförelsen kan halta.
    Emellertid, folk tilltalar varandra med, – Yes ma’m, yes sir, thank you sir, you’re welcome ma’m.
    I väntan på ett bord på vilken sylta som helst lämnas omedelbart plats i soffan om någon äldre gäst kommer in.
    I Sverige anses jänkare vara högljudda, skrytsamma och allmänt påfrestande. Inget kan vara mer fel!
    Artighet och hövlighet är något som inpräntas från barnsben och gäller i lika hög utsträckning personer som på senare är invandrat till landet. I mellanmjölkslandet finns det mycket att lära när det gäller vanligt hyffs och artighet gentemot Alla.
    Socialister och kommunister har allt för länge tillåtits att ange tonen i bemötande och tilltal och det är dags att ta tillbaka taktpinnen och ange tonen för hur människor bemöter varandra. Visa respekt och få respekt oavsett hudfärg, religion och politisk åsikt.

    Gillad av 2 personer

  30. Östanskog skriver:

    I en postkö i Marseille lärde en algerisk man mig – en enkel nordbo – vanligt hyfs. Han sa ”mösjöö-dam” till höger och vänster, Han började varje mening till postkassörskan med ”silvoplee-merssii”. I Italien är man antingen ”Dottore” eller ”Professore” eller ingenting. Även här i Sverige är jag ingenting: jag är bara ”du”. Ingen har kallat mig för ”finnjävel” dock. (En gång blev jag kallad för ”skänsk bondjävel”. )

    Gilla

  31. Willy.lindqvist skriver:

    Läste för ett antal år sedan i en fransk tidning att regeringen beslutat att alla kvinnor i officiella sammanhang i framtiden skulle tilltalas madame, därför att kvinnor inte längre borde definieras som gifta eller ogifta. Är dock osäker på i hur hög grad beslutet slagit igenom.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.