Patrik Engellau: Det oförklarliga måste ändå förklaras

Patrik Engellau

Filosofen Wittgenstein säger på ett berömt ställe som är fullt lika oklart som hans övriga skriverier att man måste tiga om det som man inte kan tala om. Vad kan man inte tala om? Själv har jag svårt att tala om filosofens utsaga eftersom jag inte förstår den, men kan jag inte diskutera den trots det 

Det är mycket förutom just detta som jag inte förstår men ändå inte underlåter att tala om. Exempelvis kan jag inte begripa varför Sverige inte stramar åt invandringen. Den leder till numera erkänt besvärliga sociala och ekonomiska problem men likafullt – och trots vad som påstås – ligger landet öppet. Varför gör de politiska beslutsfattarna på detta viset? 

Anders Leion och jag träffades en eftermiddag på Park Hotel vid Humlegården för att snacka lite, till exempel om detta märkliga beteende från beslutsfattarnas sida. Jag erkände min vånda för Anders. 

Det plågar mig inte bara att detta inträffar, sa jag, utan också att jag inte begriper det som sker. Sverige skjuter sig i foten varje dag. Hur jag än funderar kan jag inte komma fram till något annat än den Kalle Anka-förklaring jag tjatat om i flera år och knappt själv tror på, nämligen att invandringen är bra för den väldiga organisationsapparat som administrerar det svenska välfärdssystemet. Invandringen sänder dem ständigt nya vågor av i många fall livslångt trogna klienter som kommer att garantera deras inkomst och överlevnad i framtiden. Och politikerna gör som välfärdsapparaten vill eftersom välfärdsapparaten är politikernas stolthet och själva inseglet på att de härskar över en humanitär stormakt. Fast även om jag har svårt att tro på den förklaringen har jag inte hört någon annan som känns mer övertygande. 

Anders tänkte en stund och så sa han: Men tänk så genant för makthavarna att plötsligt göra tvärtom! Ena stunden förklarar de att invandringen medför ett kompentensregn som kommer att garantera det åldrande svenska folkets pensioner för att, i nästa stund, deklarera att det tydligen inte var kompetenser som det regnade utan försörjningsbördor. Det skulle bli för tungt för dem att framföra det budskapet. 

Jag begrundade detta. Visst skulle det bli tungt för alla andra än sverigedemokraterna för alla de andra har ju sjungit med i körsången om invandringens fördelar för Sverige. Men ändå. Väljarna har trots allt sagt sitt och accepterat läget. Varför skulle politiska beslutsfattare begripa så mycket bättre än det folk som är deras uppdragsgivare? Numera, under det senaste året, har dock det svenska folket tydligt, tror jag i alla fall, visat att det tröttnat på den förbehållslöst välkomnande migrationspolitiken. Varför skulle då inte politikerna, våra ombud, kunna erkänna att de, liksom svenskarna i allmänhet, tidigare varit överentusiastiska men nu ändrat sig? Skulle väljarkåren inte förlåta den makthavare som erkänner sina fel och tydligt visar att han nu menar något annat och manifesterar sin omvändelse i klara, begripliga åtgärdsförslag? 

Det skulle nog bli svårt, sa Anders. Politikerna har ju inte bara sig själva att tänka på. De har sina kadrer, kanske särskilt socialdemokraterna. Hundratusentals, kanske miljontals om man räknar alla partiers snälla och politiskt korrekta anhängare, personer som trott på de dominerande partiernas invandringspolitik och kanske inte tillhör den majoritet som begripit att det stora löftet inte visar tendenser att infrias. Hur ska en partiledare förklara en sådan omvändelse för alla de trogna partivänner som hon ständigt träffar vid kongresser och andra partimöten? 

Men då är vi väl tillbaka i min förklaring, sa jag, för de där kadrerna är just de funktionärer inom välfärdsindustrin och andra välvilliga aktivister som försvarar den traditionella invandringspolitiken! 

Så är det nog, sa Anders, men din teori pekar så ensidigt på kadrernas ekonomiska intressen och inte på de moraliska övertygelser som, om man frågade dem själva, är deras främsta drivkraft.  

Kanske det, svarade jag, men jag är cynisk nog att tro att de moraliska övertygelserna inte överlever så länge om de inte sammanfaller med det som ger inkomster till hyran, mjölk till barnen och en ny iPhone då och då. 

Föralldel, sa Anders, människan är outgrundlig.