OPINION Det gick ett sus av lättnad i Bryssel där EU-ledarna samlats för toppmöte. Efter det att vallokalsundersökningen hade presenterats från London, brittisk tid klockan 22. Ett unisont ”Finally” måste ha hörts i EU-institutionernas vindlande korridorer.

Äntligen ska brexit bli verklighet efter Boris Johnsons skrällseger. Åtskilliga delar av EU-arbetet har förlamats på grund av alla olika turer i det brittiska underhuset. Ändå har EU uppträtt konstruktivt och med ett enormt tålamod, både mot Theresa May och Boris Johnson.

Det är beklagligt för EU – och för Sverige – att Storbritannien lämnar unionen om sex veckor, den sista januari. Sverige, som möjligen är EU:s mest frihandelsvänliga nation tappar en viktig allierad på toppmötena och under förhandlingarna på ambassadörsnivå i Coreper i Bryssel.

För även på den inre europeiska marknaden kvarstår alldeles för många handelshinder, där hade britterna kunnat vara Sverige och svenska företag behjälpliga.

Vad har vi att lära från Tories och Johnsons sensationella dunderseger?

Jo, lita aldrig fullt ut på opinionsundersökningar!

De mätningar som redovisades under kampanjspurten visade på ett betydligt jämnare valresultat. Det spekulerades vilt – som det alltid görs före ett val – om att Labour som knappat in möjligen kunde återkomma till makten med hjälp av Liberaldemokraterna och andra småpartier.

Varför var då opinionsmätningarna så katastrofalt felaktiga?

Att mäta partisympatier i nationer med proportionella valsystem är betydligt enklare. Men det brittiska valsystemet med 650 valkretsar – där vinnaren tar allt och en parlamentsplats – skapar svåra problem för professionella opinionsundersökare. Dessutom måste Johnson har ridit på ett momentum som förblev okänt för allmänheten, men knappast för Tories. När det är dags för valrörelse så öppnar partierna valkassan och beställer egna hemliga undersökningar.

Hur kunde Tories vinna så stort?

Återigen, en medvind under de sista dagarna fick många av de väldigt många osäkra väljarna att bestämma sig. Och tveksamma väljare, utan några starkare bestämda åsikter om huruvida brexit är en dålig eller god idé, lyssnade på Boris Johnsons budskap ”Let’s get Brexit done! Den utbredda väljartröttheten mot ett paralyserat underhus blev en avgörande faktor.

Och vad mer påverkade Tories framgångar?

Det faktum att Nigel Farage och Brexitpartiet inte valde att utmana Tories i deras säkra valkretsar innebar att Tories framstod som det enda egentliga partiet som kunde få Storbritannien ut ur EU.

Det är lätt att glömma att Brexitpartiet med sina 30,5 procent faktiskt blev segrare i EU-parlamentsvalet i maj. I skrivande stund, mitt i natten, ser det ut som om att partiet inte får ett enda mandat. Och vad har detta enfrågeparti att göra i underhuset, när Tories nu kommer att leverera? Ingenting.

Vad händer nu med Labour?

Ökenvandringen har börjat. En förklaring till partiets katastrofval stavas Jeremy Corbyn. Han är en trött äldre socialist och som inte ens lyckades få Labour att bestämma sig i valets avgörande avgörande fråga: brexit. Väljarna ville ha ett besked: ja eller nej. De vill inte ha något ”vi får väl se-alternativ” och kanske en ny folkomröstning om brexit. Tories enorma valframgång innebär ju ett resultat i ett slags andra folkomröstning.

Och vi som är övertygade om att EU med dess brister är något värdefullt för Europa som helhet och dess medlemsstater, ska naturligtvis respektera det brittiska folkets val. För nu har britterna alltså i praktiken ”folkomröstat” två gånger och denna gång dessutom med ett urträdesavtal.

Och vad händer med Corbyn?

Bye, bye. Han ryker självfallet.

Väljarna sågade ju hans radikala 70-talssocialism och ekonomiska politik som hade hämtat inspiration från 1970-talets svenska socialdemokrati.

Labours variant av löntagarfonder handlade om att dela ut 10 procent av ägandet till företagens anställda. För att parafrasera Kjell-Olof Feldt: Löntagarfonderna visade sig vara ett jävla skit. För Labour.

Vi EU-positiva svenskar ska inte heller glömma att Corbyn bidrog starkt till brexitsidans vinst i folkomröstningen. Han ska hållas ansvarig för Labours anmärkningsvärt lama valkampanj 2016.

Den officiella hemligheten är också att denne övervintrande trista 70-talssocialist egentligen är en brexitör. Dessutom: Labourledarens oförmåga att göra upp med antisemitismen inom partiet har fått många kommentatorer att fråga sig: Flirtar Labour verkligen med antisemitiska stämningar i vissa väljargrupper som avskyr staten Israel?

Och nu kommer det mesta att gå på räls, och öborna kan åter stämma upp i Rule Britannia: ”Britannia rule the waves Britons never, never, never shall be slaves. Rule Britannia!”

Sorry. Imperiets dagar är förbi, även om de illa förberedda och självsäkra brittiska brexitförhandlarna i Bryssel levde med en annan och nostalgisk världsbild.

Varför har Tesla valt att placera sin europeiska fabrik utanför Berlin och inte i Storbritannien? Varför har de utländska direktinvesteringarna i princip stått stilla efter 2016 i landet? Varför har en rad multinationella företag flyttat sina europeiska huvudkontor från London till andra länder? Behöver verkligen orsaken nämnas? Den börjar i alla fall på b.

Nu väntar segdragna förhandlingar med EU om ett handelsavtal. Det lär säkerligen ta flera år. Och britterna kan inte förvänta sig någon gräddfil på grund av sitt tidigare EU-medlemskap. Tvärtom. EU-kommissionen vill ju inte visa att man kan åtnjuta vissa särskilda förhandlingsfördelar genom att lämna unionen.

Men Boris Johnson har ju fått ett sådant urstarkt mandat att de inrikespolitiska frågorna relativt enkelt kan chief whippas igenom i underhuset?

Vi börjar med att konstatera att saknaden efter den karismatiske talmannen John Bercows ”Order!”, och hans speciella slipsar torde vara utbredd.

SNP, det skotska nationalistpartiet, lär få ett ytterst marginellt inflytande i parlamentet. Att partiet får – skrivande stund – alla 7 platser från Glasgow – utgör en bekräftelse på Labours katastrofval. 55 av Skottlands 59 mandat till London går till EU-vänliga SNP.

Hur ska Johnson förmå ”köpa” Skottlands lojalitet. Med ett fullbordat brexit kommer den skotska självständighetsrörelsen att få ny vind i seglen. Skottarna är betydligt mer internationellt inriktade och EU-positiva än resten av Storbritannien, och röstade 2016 kraftfullt med 62–38 för att stanna.

När de negativa ekonomiska konsekvenserna av att lämna EU blir uppenbara i skottarnas vardag, lär stödet för självständighet och ett framtid EU-medlemskap öka rejält.

I den händelse Boris Johnson firar valsegern med att smutta på en rökig Laphroaig, kan han kolla efter flaskans ursprung. Som en påminnelse om att han förvisso vann slaget. Men kriget om att hålla ihop nationen pågår.