Liksom en överväldigande del av alla svenskar och andra västerlänningar är jag fostrad i uppfattningen att demokratin är det bästa av alla statsskick och att den för hundra år sedan – i vissa länder lite tidigare – för alltid installerats i vår kulturkrets. Det anmärkningsvärda är att denna doktrin om demokratins överlägsenhet och fortsatta beständighet aldrig riktigt förklarades under min uppväxt. Tesen var så uppenbart sann att det inte behövdes några utläggningar från föräldrar eller skollärare för att trumfa in dess giltighet.

Även om bevisen inte är fullständiga verkar det vid det här laget stå klart att de nedstängningar som genomfördes i många länder under covidpandemin gjorde mer skada än nytta. I en metastudie – det vill säga en sammanställning över resultaten i ett större antal vetenskapliga undersökningar – från Johns Hopkinsuniversitetet görs följande sammanfattande bedömning av vetenskapens nuvarande ståndpunkt: 

Igår skrev jag en artikel där jag, som inte vet något om el, försökte konstruera en rimlig tolkning av svensk energipolitik. Varför skulle inte jag få gissa när Sveriges journalistkår inte kan leverera några trovärdiga förklaringar?

När svenska politiker uttalar sig om elpriserna får man en känsla av att talepunkterna är inhämtade från Tyskland och därefter översatta till svenska (sannolikt med hjälp av Googles översättare då bara tre procent av svenska gymnasieelever studerar tyska språket). Politikernas synsätt och rekommendationer förefaller nämligen mer anpassade efter den tyska än den svenska situationen.

Killen på bilden har världens mest tröstlösa jobb. Wikipedia förklarar så här:  

Sisyfos har trotsat den mäktige överguden Zeus, och som straff för sin hybris döms Sisyfos till att rulla en tung sten uppför ett högt berg. För att klara uppgiften tvingas han använda alla sina krafter, men när stenen knuffats upp på bergstoppen rullar den ner på andra sidan – och Sisyfos får börja om från början. Detta arbete får han fortsätta med i eviga tider. 

Vi har nog alla våra kors att bära. Mitt kors just nu är att låtsas vara statsminister med högsta ansvaret för den svenska energipolitiken. Det är inte så främmande som man skulle tro, ty visserligen är det långsökt att tänka sig att jag skulle bli statsminister, men det är ett slående sammanträffande att varken jag eller någon mer sannolik statsminister begriper något om elektricitetspolitik. Vederbörande är alltså tvungen att ta ställning i en för nationen viktig fråga som han inte förstår.

Vårt samhälle har en föråldrad föreställning om sig själv. Vi lever kvar i självförståelsen att Sverige ser ut som vid förra sekelskiftet när huvudkonflikten stod mellan arbetarklassen och kapitalistklassen och det var meningsfullt att indela folk i höger och vänster.

Nu ska jag berätta ett stycke näringslivshistoria eftersom berättelsen inte helt saknar betydelse och eftersom jag är den ende som har incitament att berätta den (delvis för att skryta upp mig).

Den senaste tiden har jag haft en känsla av att Sverige befinner sig vid en tipping point. En tipping point är en punkt i tiden när krafter som ackumulerat sig för att åstadkomma en förändring plötsligt övervinner de bevarande krafter som motsätter sig förändring, typ att isen oväntat brister och du ramlar i sjön. Ett annat exempel är hur ett fiskstim byter riktning. En åskådare anar ingenting men det måste finnas en osynlig kommunikation mellan fiskarna som gör att varje enskild medlem av stimmet plötsligt grips av en fullständig visshet att det just i detta ögonblick är dags att byta riktning. (Dessutom vet de precis hur många grader de ska svänga vilket gör fenomenet ännu märkvärdigare.) Om jag känner mig filosofiskt lagd någon dag ska jag kanske utreda frågan i detalj med utgångspunkt i hypotesen att all förändring nog har den där karaktären (som Marx kallade ”kvantitetens övergång i kvalitet” vilket kan bli hur komplicerat som helst bara en riktig filosof får sätta tänderna i det).