Häromdagen var jag vid Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm när vallokomotivet Jimmie Åkesson drog i gång Sverigedemokraternas ”segertåg” inför det stundande riksdagsvalet med EU-parlamentarikern Jessica Stegrud som ”förband”. När Åkesson äntrade scenen inför jublande anhängare i publiken, drog protesterna från vänstern igång per automatik. ”Gatans parlament” bestod av en grupp ungdomar som hade fått valballonger från vänsterpartiets närliggande valstuga, vilka de skrivit ”Fuck SD” på.
Då och då får jag en hisnande känsla i magen, som ibland gränsar till panik, när jag tänker på vad politikerna – det känns mest relevant att dra all över en kam – utsätter mitt land för. Till min bedrövelse upptäcker jag att många andra delar min oro. Bedrövelsen beror på att oron känns mer befogad när den delas av andra. Jag kan inte så lätt skriva av den som ett personligt feltänk.
När jag ser filmen på Sanna Marins ”dans” tillsammans med sina vänner som är lika berusade som hon tänker jag:
– Herre Gud! Hon är statsminister och bär sig åt som en 17-åring som har föräldrafritt hemma och dricker busgrogg tillsammans med kompisarna!
”Hur i hela världen kan det komma sig att en 15-årig pojke är villig att döda en människa och skada andra människor? Vad är det för mekanismer som finns bakom att pojken blivit så?”
Det frågar sig kriminologen Jerzy Sarnecki – ni vet, han som under decennier hjälpte de regimstyrda medierna och de stora tidningsdrakarna att upprätthålla bilden av att det ökande våldet bara var inbillning från medborgarnas sida – efter skjutningen i köpcentret Emporia i Malmö. När han intervjuas av Svenska Dagbladet framgår det att han ser det som att samhället brustit.
Du kan med fördel hoppa över den här texten för inte ens jag själv är säker på att jag tänkt rätt. Å andra sidan kan det kanske vara intressant för dig ett avslöja eventuella fel.
David Ricardo (1772 – 1823; bilden) var en nederländsk jude som flyttade till England och blev börsmäklare och nationalekonomisk tänkare. Liksom jag (och de flesta andra seriösa ekonomer, Marx till exempel) var han besatt av att försöka förstå hur ett ekonomiskt överskott i ett samhälle kan uppstå och fördelas bland de, som han såg det, viktigaste samhällsklasserna, nämligen kapitalisterna, jordägarna och arbetarklassen. Ricardo, som själv var kapitalist och månade om låga löner för arbetarklassen, ansåg att jordägarna, framför allt den stora lantägaradeln, var parasiter och han skapade en teori för att bevisa det. Arbetarnas löner bestämdes till stor del av priset på bröd och Ricardos kapitalister såg hellre att brödet var billigt och jordägarna fattiga än att brödet var dyrt och jordägarna rika.
Och om vitt svenskt maktprivilegium.
I Svenska Dagbladet kan vi läsa om läraren Mirjam Haj Younes i Göteborg som i sin lärargärning ägnar sig åt ren indoktrinering av sina elever.
Så här säger hon om Hovåsskolan i Göteborg där hon jobbar:
Jag tillhör en av de sista årskullarna i Sverige som fick daglig kristendomsundervisning på lågstadiet, komplett med psalmsång och tramporgel. Jag tillbringade även någon termin i Söndagsskolan och konfirmerades när jag var fjorton. Ställde man närgångna frågor om Gud fick man veta att det inte riktigt låg till som på gamla målningar; att en skäggig gubbe pekade med fingret och ”vips” blev Adam till. Nej, Gud fanns inom oss och omkring oss, förklarade konfirmationsprästen. Han fanns i naturen, i luften, i fåglarna och manifesterade sig i allt som skapats. Man kunde helt enkelt inte undvika Gud, och inte nog med det. Vi människor var oändligt små i sammanhanget och det var en nåd att vi över huvud taget fanns till. Därför skulle vi efter bästa förmåga följa Hans instruktioner.
Ännu en skjutning i Malmö, denna gång på ett välbesökt köpcentrum en fredag runt pensions- och barnbidragsutbetalning. Mycket folk i omlopp, med andra ord, och mycket riktigt skadades också en kvinna som, enligt polisen, inte hade med själva måltavlan att göra. Den misstänkte gärningsmannen är femton år och på rymmen från ett LVU-hem, enligt Expressen. Det är sorgligt, säger polisen. Själv tycker jag det är för jävligt, rent ut sagt, att det ränner omkring snorungar med skjutvapen i vårt tidigare så fridsamma land. Och hur lätt är det egentligen att rymma från LVU-hem idag? Jag har inte lyckats googla fram någon ny statistik över antalet rymningar men 2004 avvek fyra av tio omhändertagna. Det är nära hälften, och jag har svårt att föreställa mig att siffrorna ser bättre ut idag.
Du har säkert på ett eller annat sätt under de senaste åren blivit uppmärksammad på den orättvisa och ojämlika kampen mellan å ena sidan den framgångsrike företagaren tillika inbitne jägaren Karl Hedin och å den andra den svenska staten representerad av polisen och åklagarväsendet. De senare hade fått för sig att Karl Hedin hade skjutit en varg och därför häktat honom, placerat honom 31 dagar i Kronobergshäktet varav sex dagar i fyllecell där han väcktes varje timme natten lång, omhändertagit hans jaktvapen i tre år och sedan, tills han nyligen blev frikänd, trakasserat honom med utredningar, förhör, rättegångar och troligtvis olagliga telefonavlyssningar.
Ingrid Björkman är en pionjär som har varit aktiv i 30 år inom motståndet mot svensk migrationspolitik, mångkultur och massinvandring. Även om hon numera endast gör gästframträdanden då och då på den offentliga arenan, som här som sommarpratare i Swebbtv förra året, är hennes språkbruk vid 95 års ålder skarpt och rakt. Ett exempel på det är hennes reaktion i ett mejl på en text som jag nyligen skrev här på sajten som bland annat berörde svenskarnas rätt till sin egen hemvist på jorden. Hon konstaterade:
Ibland undrar jag om Gud har utsett mig till en motsvarighet till Gamla Testamentets profeter med uppgift att skälla ut svenska folket, särskilt dess ledare, för dess pretentioner, inbilskhet, synder, trögtänkthet och enfald. Jag är inte så högmodig att jag tror mig vara den ende som sett felen men de flesta som genomskådat det alltmer maskstungna lilla konungariket i Norden – och de är inte få! – drar sig för att offentligt påtala bristerna.
Jag läste nyligen i Expressen att Magdalena Andersson hade attackerat Ebba Busch verbalt på en toalett och anklagat KD för att ha rivit ner Socialdemokraternas valaffischer. Det låter nästan otroligt, men tydligen är det sant och egentligen bör man väl inte bli förvånad. Om det är något chefen fru Andersson är känd för så är det att ha dåligt humör. Trofasta socialdemokrater kallar det för ”temperament” för det låter ju lite bättre – nästan lite osvenskt till och med, vilket ju är det bästa omdöme man kan ge människor i Sverige – men det räcker ju med att höra hur hon låter när hon får mothugg för att förstå att hon blir sur som en citron när hon inte får som hon vill.
Efter att väktaren Pertti Viljanen lagt upp en bild på Twitter, där han drar paralleller mellan Sverigedemokraternas valreklam och Nazitysklands förintelseläger får han nu skarp kritik: ”Du borde skämmas!”
Nyheten om attentatet mot Salman Rushdie har åter aktualiserat krocken mellan västerländsk och islamisk yttrandefrihet. I både västvärlden och i islamvärlden är yttrandefriheten begränsad. Vilka saker som får sägas och inte bestäms av folks värderingar, men också av ledarna.
Här följer några punkter som jag är ganska säker på:
Nu sitter valaffischerna uppe. Varenda morgon när jag kommer ut i köket och ska sätta på kaffet åker hjärtat upp i halsgropen eftersom det ser ut som om någon står och stirrar mot mig från gångvägen bortom mitt hus. Det tar någon sekund innan jag inser att det är en affisch med en klämkäck socialdemokrat som kandiderar till kommunen och lovar Högdalens invånare mer rättvisa. Eller något sådant.
Jag ser på Italien, Portugal och Spanien som bra länder och positiva förebilder. Jag tycker kultur, religion, konst och värderingar är viktigare än BNP per capita och därför skulle jag hellre resa till Toledo än till Amsterdam. Det är möjligt att narkotika och prostitution skapar mer BNP per capita än El Greco (en konstnär som bodde i Toledo) men jag tycker ändå att El Greco är bättre än Red Light District.
I mitt jobb på nyhetskanalen Riks intervjuade jag nyligen Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Intervjun kom att handla mest om det fruktansvärda dådet i Skellefteå där en nioårig flicka utsattes för både grov våldtäkt och mordförsök av en ung etiopisk migrant.
Jag ville veta vad Jimmie Åkesson tyckte om det faktum att man nu har skrivit upp åldern på den etiopiske ynglingen. När dådet utfördes var han folkbokförd som 13 år. Åklagaren fann det dock motiverat att göra en medicinsk åldersbedömning, vilken nu har visat att pojken i fråga var minst 15 år gammal när dådet utfördes och inte 13. Föräldrarna förnekar inte att sonen är 15, men menar att åldersangivelsen blev felaktig i samband med att familjen kom till Sverige 2017.
Då och då händer det att folk blir avstängda från sociala medier för att de har uttryckt något som Twitters och Facebooks algoritmer ogillar. Till exempel så kan kritik mot islam ofta medföra avstängning från Facebook, liksom kritik och satir som riktas från höger mot vänster. Som regel förhåller sig dock algoritmerna neutrala till kritik som riktas åt motsatt håll men plötsligt har även en person med ”rätt” värdegrund drabbats. Detta uppmärksammas på riksnivå av bland annat Sveriges Television, som om hela landet plötsligt förväntas förfasa sig över att det förekommer censur på sociala medier.
Jag brukar säga att samhällets huvudmotsättning nu för tiden går mellan politikerväldet som gör av med skatterna och den nettobetalande medelklassen som betalar in dem. Det är egentligen självklart och förtjänar knappt beteckningen teori eller analys. Men om Marx eller någon av de övriga stora sociologerna kom tillbaka skulle han antagligen anlägga det perspektivet eftersom striden om det ekonomiska överskottets fördelning och användning är ett definierande faktum för varje samhälle.
Att våra styrande politiker sedan länge för fram rena lögner har varit känt sedan länge. De ljuger friskt och ogenerat både i våra statsmedier som SR och SVT samt i våra största dags- och kvällstidningar, utan att bli motsagda.
Lögnerna presenteras ofta genom Orwellskt nyspråk. Som att hundratusentals inflyttade blivande bidragsmottagare från MENA kallas ”ett kompetensregn”, alarmerande hög arbetslöshet bland utlandsfödda eller med utländsk bakgrund förvandlas till ”ett högt arbetskraftsutbud” eller att en fortsatt rekordhög invandring till Sverige, med runt 100 000 nya uppehållstillstånd per år, kallas ”en invandring på EU:s miniminivå”.
Kära mediebaroner!
Det stundar val, men några nämnvärda lösningar på landets stora problem, oavsett regering, är inte att förvänta. Vad beror frånvaron av framtidstro på och vilka bär ansvaret? Orsakerna är givetvis många och de ansvariga likaså. En viktig orsak är de tongivande samhällsgruppernas fjärmande från en av den västerländska filosofins hörnstenar, nämligen sanningslidelse och sunt förnuft. Ni, i egenskap av verklighetsfrånvända och oantastbara redaktörer, för att inte säga baroner, ingår följaktligen i dessa grupper. Men baroner röstar man inte på, trots att ni i många avseenden utgör den första och inte den tredje statsmakten i landet.
Utan att en enda gång behöva säga I- och M-orden.
Per Andersson, redaktör på SVT Kultur, spelade sin roll som kulturman extra bra i Aktuelltstudion 12 augusti, enligt mig.
Till min bedrövelse känns det som om Ukrainakriget kan utveckla sig till en tragedi som kunde ha författats av Aischylos eller Sofokles eller någon av de andra grekiska tragöderna. Allt följer en ödesbunden logik från en hoppfull inledning fram till peripetin, vändpunkten, varifrån katastrofen blir oundviklig. Så här ungefär.
Tänker du avnjuta kräftor denna augustimånad? Tänk dig då noga för, för kräftskivan är inte bara en exkluderande och rentav rasistisk festivitet – den är dessutom skadlig för klimatet. I år har det hittills inte släppts några dramatiska rapporter om hur förödande de svenska kräftskivorna är för världens klimat, men en tillbakablick mot rubrikerna de senaste åren ger vid handen att vi svenskar nog borde sluta att avnjuta det röda guldet. Fast egentligen handlar det förstås inte om klimatet. Det handlar om att PK-etablissemanget inte står ut med att vi svenskar är så olydiga att vi fortsätter bevara våra älskade traditioner trots den massiva propagandan mot dem.
Det folk i världen som är minst benäget att göra uppror är troligtvis svenskarna. Men till och med hos oss börjar ordet ”uppror” ibland dyka upp i media. Man talar om Skatteupproret, Läkarupproret, Landsbygdsupproret, Bensinupproret, Arkitektupproret och Pensionärsupproret för att nämna några. De flesta ägnar sig åt fredligt nätverksbyggande, bloggande i alternativa media, kanske en och annan demonstration. Men även om inte högafflarna kommit fram är det intressant att se hur många sansade och välanpassade svenskar som börjar definiera sig som dissidenter.
Häromdagen diskuterade jag energipolitiken tillsammans med några personer som till skillnad från mig har solida kunskaper i ämnet. De skakade på sina huvuden och frågade sig hur det är möjligt att Sverige, som fram till sekelskiftet hade utvecklat ett av världens bästa energisystem baserat i huvudsak på vatten- och kärnkraft, sedan dess på några årtionden låtit förvirrade miljöromantiska idéer infiltrera energipolitiken vilket gör att det nu diskuteras allmänt om elen då och då ska behöva stängas av under vintern – ett hot som de ansvariga politikerna försöker skylla på Putins krig när problemen i verkligheten beror på deras egna dumma beslut att lägga ned kärnkraftverk och genomföra en stor energiomställning i huvudsak baserad på opålitlig, dyr och systemhotande vindkraft.
Trots att allt är möjligt i dagens av rasism genomsyrade Sverige blev jag ändå överraskad av en artikel i Dagens Nyheter 220811. Artikeln är rena Kinderägget och innehåller den något ovanliga kombinationen offer i utanförskap, socioekonomisk ojämlikhet och – klimatförändringar.
Den kombinationen var ny, åtminstone för mig. Men naturligtvis, människor i utsatta områden drabbas ju alltid sju gånger värre av allt som är dåligt här i världen, så varför skulle de inte också drabbas sjufalt värre än vi övriga även av de påstådda klimatförändringarna. Det är ju enbart logiskt.
När nyheten om attentatet mot Salman Rushdie kändes det lite som om någon drog ner en rullgardin. Jag minns så väl när Satansverserna kom, och när dåvarande ayatollan utfärdade sin fatwa, och jag minns också de högljudda diskussionerna inom familjen och vänkretsen. Jag kände inte en enda människa som uttryckte någon som helst förståelse med en religiös ideologi som inte tål kritik eller skämt. Föga anade jag då att det islamistiska tänkandet och språket snart skulle komma att genomsyra även mitt eget lands offentlighet.
Med lite mer ansträngning än jag är villig att ägna ärendet skulle man antagligen kunna identifiera precis vilka formuleringar i Salman Rushdies Satansverser som Ayatollah Khomeini hängde upp sig på och därför år 1988 utfärdade en dödsdom mot författaren, en dödsdom som för säkerhets skull förnyades så sent som 2019 av Khomeinis efterträdare Khamenei. Men det verkar som om Rushdies hädelse bland annat ligger i det vanhelgande tilltaget att uppkalla hororna på bordellen i staden Jahiliyyah efter Mohammeds hustrur. Själva Satansverserna ska ha inplacerats mellan den tjugonde och tjugoförsta suran i Koranen och uttryckligen tillåtit tillbedjan av tre förislamska gudinnor från Mecka, nämligen Al-lāt, Al-ʻUzzā, and Manāt (bilden). En prissumma motsvarande ungefär trettio miljoner kronor avsattes som belöning till den som lyckades ta livet av Rushdie. Det har ännu inte lyckats men han blev illa skadad i det attentat som nyligen genomfördes under ett föredrag i New York. Däremot har ett antal andra personer som varit inblandade i boken, till exempel den japanske översättaren, blivit illa tilltygade eller fått sätta livet till som straff för bokens kränkningar.
DET GODA SAMHÄLLET 