Någon var vänlig att skicka mig en nyligen utkommen studie från Stiftelsen Rättsfonden. Studien heter Aldrig hört ordet…, – vadå rättsstat. Författarna har undersökt vad svenska gymnasister begripit om rättsstaten och demokratin dels genom att i en enkät fråga dem, dels undersöka vilka krav skolan ställer och vad det står i elevernas läroböcker.

Vid författarnas samlade bedömning är det illa ställt på alla dessa punkter:

Resultatet är nedslående. Betraktar man enkäten som ett examensprov i samhällskunskap (med minst 50 procent rätta svar för lägst betyg) skulle 85 procent av eleverna inte uppnå nivån för godkänt. Bland femton frågor är det endast fyra där fler än hälften av respondenterna svarar rätt. Vad mera är: felsvaren går i samma riktning. De flestas bild av hur Sverige styrs och borde styras ligger långt från verkligheten – men ganska nära det aktuella tillståndet i Ungern eller Polen.

Skälet till att Rättsfonden engagerat sig för att få fram denna skrift – vilket inte minst med tanke på enkäten med 500 respondenter måste ha varit ett stort jobb – verkar vara just utmaningen från vad Viktor Orbán kallar den ”illiberala demokratin”. Om Rättsfonden med sina ansträngningar lyckats strypa den ormen i dess linda är oklart men försöket är hedervärt och väl genomfört.

Ett första problem är att man inte säkert vet precis vad Orbán menar med illiberal demokrati. Man får spekulera (vilket jag själv gjort här). Rättsfonden säger ungefär att demokrati betyder dels folkstyre, det vill säga att folket får välja sina styrespersoner, dels att rättsstatens principer upprätthålls. Fonden analyserar noggrant rättsstatens principer. De omfattar sådant som ”lagbunden myndighetsutövning”, ”allas likhet inför lagen” och rättvisa rättegångar.

Men rättsstaten är inte bara detta utan också respekten för mänskliga rättigheter:

Samtidigt håller sig EU med en utvidgad definition av rättsstaten, som förutsätter både folkstyre och respekten för mänskliga rättigheter. Det är denna definition som i den allmänna debatten ofta förkortas till ”liberal demokrati”.

Bara för att göra mig själv lite märkvärdig så kan jag invända att Sverige hade grundlagsfäst respekten för de mänskliga rättigheterna ett bra tag innan EU blev aktuellt för svenskt vidkommande. Men det är en struntsak. Det viktiga är den grundtanke som de Tocqueville så pregnant formulerat och fonden så klokt återger:

Rättsstat utan folkvälde är redan halv demokrati. Folkvälde utan rättsstat är ingen demokrati alls.

Felet med Orbán och risken med de svenska gymnasisterna är alltså att de inte begripit eller vill erkänna att rättsstaten inklusive de mänskliga rättigheterna är oundgängliga för att ett folkvälde, om än med regelrätta val, ska ha rätten att kalla sig demokrati.

Att det som Toqueville säger till och med är viktigare för vanliga människors inflytande och kanske lycka att rättsstatens regelverk upprätthålls än att de får rösta på sina härskare är en sanning som man knappt vågar uttala i vårt land. I den bemärkelsen är vi redan superorbanister.

I en fotnot tar fonden upp ett faktum som jag tycker kunde ha förtjänat större uppmärksamhet, nämligen att rättigheterna i verkligheten delar upp sig i två sorter, dels de som liksom närings- och yttrandefriheten inte behöver besvära medmänniskorna, dels de sociala rättigheterna, till exempel barnbidraget och försörjningsstödet, som kräver att staten gräver i andra människors plånböcker för att få fram pengarna. En demokrati som upphävde den senare sortens rättighet skulle i varje inte jag döma ut som illiberal.

Eftersom svenska gymnasister inte vet vad rättsstat betyder står de alltså i farozonen för att förvandlas till orbánister eller motsvarade polacker, vilket är lika illa. Men ibland tycker jag att fonden är onödigt sträng i sina bedömningar. Rättsstaten kräver, säger fonden, att ”den som är åtalad har rätt att veta vem som vittnar mot hen”. Bara 22 procent av gymnasisterna menar att en sådan regel finns eller borde finnas. Att underkänna de övriga 78 procenten för deras uppfattning känns fel, inte minst som anonyma vittnen inom kort kan bli svensk lag om Tidöavtalet får gälla. Blir Sverige då lika illiberalt som Ungern?