BITTE ASSARMO: Public service och Tidöavtalet

Ända sedan Tidöavtalet ingicks har medierna försökt överträffa varandra i vem som kan uttrycka skarpast kritik. Det tycks vara en tyst överenskommelse mellan mediehusen och deras anställda att formligen banka in i medborgarnas kollektiva medvetande att alla reformer som föreslagits för att försöka rätta till sådant som blivit fel under Reinfeldts och Löfvens/Anderssons regeringar är av ondo och urholkar demokratin. Allt blir förvrängt och förvridet i mediernas tolkningar, och åtgärder som gynnar hela samhället utmålas som omänskliga, och public service tar som vanligt täten.

En sådan åtgärd är förslaget om att begränsa det antal år som invandrare har rätt till gratis tolk. I avsnittet Migration och integration står att läsa:

”Rätten till offentligt finansierad tolk ska begränsas. Utgångspunkten ska vara att den enskilde i första hand ska betala för tolktjänster. Det ska övervägas att införa en avgift för nyanlända efter att en viss tid förflutit sedan uppehållstillstånd beviljats. Den statliga kontrollen och kvalitetsbedömning av tolkar som arbetar för det offentliga ska öka.”

Förslaget innebär att det inte längre kommer att gå att bo och leva i Sverige utan att anstränga sig för att lära sig språket. Ingen kommer att nekas tolkhjälp – däremot kommer det att finnas en gräns för hur länge skattebetalarna ska stå för kostnaden. Den idag relativt luddiga tillsynen och kontrollen av tolkars kompetens kommer också att skärpas, vilket givetvis är bra både för de tolkbehövande och för samhället i stort.

Man kan med fog fråga sig hur någon skulle kunna ha något emot en sådan reform. Hur tänker de? Tycker på fullt allvar att det ska vara möjligt att bo och leva här ett helt liv utan att lära sig språket, och sedan få betalt av skattebetalarna när man inte fattar vad exempelvis läkaren säger?

Ja, uppenbarligen. I alla fall om Sveriges radio får säga sitt. Med hjälp av enskilda individer i de olika offentliga sektorerna ger de sken av att förslaget helt urholkar rätten till tolk, trots att det inte alls är frågan om det. Det är sanslöst.

Samma sak med förslaget om att ta bort de permanenta uppehållstillstånden. Eftersom uppehållstillstånd nu ska kopplas närmare skyddsskälen vill regeringen också göra det möjligt att återvandra flyktingar om och när skyddsskälen minskar. Då är det naturligtvis en bra grundförutsättning att ha tillfälliga/tidsbegränsade uppehållstillstånd som är lättare att häva.

I Sveriges radio framställs det dock som höjden av omänsklighet. Under den tendentiösa rubriken Skrotning av permanenta uppehållstillstånd skapar oro: ”Jättejobbigt” berättar reportern långsamt och med medkännande tonfall:

”Förslaget har väckt oro hos många berörda, som Bahlbi Yohanns från Eritrea. Han har ett litet barn och säger att ett permanent uppehållstillstånd är viktigt för att känna trygghet”

Och Bahlbi Yohanns instämmer:

”Jag måste känna mig trygg om jag ska va en bra pappa till mitt barn så att höra att dom ska ta bort den där permanent uppehållstillstånd till tillfälligt uppehållstillstånd känns jättejobbigt” säger han.

Reportern berättar sedan att Bahlbi Yohanns bott i Sverige i åtta år och att han blåde pluggar, jobbar och har ett barn. Eftersom han, som han säger, ”skapat liv” i Sverige vill han stanna här. Men ett barn som föds i Sverige får samma medborgarskap som föräldrarna. Det blir inte per automatik så att famoiljen får stanna. Så ser lagen ut, helt enkelt. Bahlbi Yohanns måste nog försöka fatta att hans uppgift som förälder är att vara en bra pappa oavsett om han känner sig trygg eller ej.

En asyljurist får förstås också komma till tals och orera om den oro och den stress som asylsökande känner när de inte genast får put utan måste skicka in nya ansökningar en gång vart tredje år. Och visst, jag fattar mycket väl att det är ett orosmoment att med jämna mellanrum ansöka om tillfälligt uppehållstillstånd. Men vems liv är befriat från oro och stress? Är det inte trots allt bättre att få bo och leva här tillfälligt än inte alls?

Sådan frågeställningar får vi inte ta del av i inslaget. Istället är det bara en enda svallande känslostorm. Mot det hårda, kalla Tidöavtalet ställs det mjuka, mänskliga. Pappan och det lilla barnet, de inkännande kvinnorna; reportern och juristen. De goda och fina som ska uppfostra medborgarna till den rätta värdegrunden.

Bild: Radiohuset, Stockholm (Wikimedia Commons)

Bitte Assarmo