PATRIK ENGELLAU: Hur uppstår en typisk mentalitet?

En mentalitet är ett sammelsurium av idéer, beteenden, ideologier, värderingar med mera som kännetecknar folkgrupper och varierar över tid och rum. Att mentaliteten varierar över tid har var och en som levat mer än femtio år personlig erfarenhet av. Även om man inte flyttat sig en kilometer från Stockholms centrum sedan 1970-talet möter man numera en helt annan mentalitet. Och att mentaliteten varierar geografiskt, om man inte upptäckt det själv exempelvis genom att resa till Akalla, är numera bevisat genom Ingelharts och Welzels välkända kulturkarta (se bilden) där Sverige intar en extremposition i det nordöstra hörnet.

Men regelverket för dessa mentalitetsförändringar, det vill säga vad som styr dem, verkar sällan någon fundera över. Jo, en som gjort det i en video som jag just sett på YouTube är den drastiskt vältaliga internationella åsiktsmaskinen Dr Jordan Peterson från Kanada. Han frågar sig, ungefär två minuter in i programmet, varför politiker tänker som de tänker och varför deras tänkande förändras. Han talar med avsmak om demokratiernas styrespersoner. De sysslar med ”psykopatisk godhetssignalering”. De ”abdikerar sitt ansvar till förmån för idiotiska opinionsundersökningar”. De inhämtar ”korkade sammanfattningar av allmänhetens infall och formulerar sin politik så att den tilltalar dessa infall”. Det är ”så vedervärdigt”. Så var det exempelvis med covidpolitiken, säger han, den styrdes inte alls, som politikerna låtsades, av vetenskapen utan av opinionsundersökningarna.

Om Peterson har rätt betyder det att demokratin faktiskt fungerar ungefär som det var tänkt. Folket bestämmer och politikerna verkställer så gott de förmår. Det som bekymrar mig över den samhällstolkningen är att det i så fall vore bättre att upphäva demokratin. Det verkar oförsiktigt att låta länderna styras av allmänhetens tillfälliga ”infall”. Samtidigt är Petersons uppfattning om hur politikens idéinnehåll tar form, tror jag, ganska vanlig i västerlandet. Den allmänna uppfattningen är att våra länder är demokratier och att det är folken som i val bestämmer vilken politik som ska föras (vilket en del kanske inte uppskattar, exempelvis globalisterna i World Economic Forum, som tycker att de själva borde bestämma).

Jag gillar inte detta tänkande. För det första kan jag inte komma över den eventuellt romantiska tron att det i allmänhet blir bäst när folket bestämmer. Alla har till leda hört sentensen som tillskrivs Churchill att demokratin är det värsta av alla styrelseskick förutom alla andra som någonsin prövats. Jag vill att det ska vara sant. För det andra tror jag inte att det i huvudsak är folkets förvillelser som orsakar samhällsproblem utan tvärtom att dessa för det mesta orsakas av att mäktiga grupper knaprar på demokratins omnipotens.

Till exempel tror jag att den politik som politikerna för i större utsträckning bestäms av vad politikerna själva vill än vad folket vill. Marx sa att samhällenas dominerande ideologi (eller mentalitet) bestäms av det styrande samhällsskiktets ideologi. Denna uppfattning tror jag är så sann som en teori om samhället över huvud taget kan bli, det vill säga uppemot sjuttiofem procent. Marx menade att det styrande skiktet på hans tid var kapitalisterna. Jag menar att det styrande skiktet här och nu är politikerna.

Hur kan jag veta det? Det kan man inte veta ungefär som att man inte kan veta om Jorden snurrar kring Solen eller tvärtom. Däremot kan man numera veta att astronomin blir oändligt komplicerad, månfärder omöjliga och matematiken obrukbar om man måste utgå från att Jorden är mittpunkten. På motsvarande sätt blir det enklare att begripa vår tillvaro om vi utgår från att politikerväldet är vår tids härskande samhälleliga skikt.

Politikerväldet kontrollerar ungefär hälften av bruttonationalprodukten, alltså summan av allt som produceras. Om något annat skikt haft makten över samhället, varför skulle då detta skikt gå med på att politikerna tog så mycket som halva BNP till sina favoritprojekt? Om det till exempel varit en klass av kapitalister som, liksom på Marx tid, haft kontrollen över staten i Sverige tror du då att denna klass skulle gå med på att betala för ett ekonomiskt dårpippiprojekt som att göra Sverige till en humanitär stormakt? Skulle kapitalisterna godvilligt gå med på att lägga ned kärnkraften och bygga ut vindkraften som sedan något halvår officiellt erkänns vara så opålitlig att vi riskerar elavbrott till vintern? Skulle folket ha valt detta om fakta tydligt presenterats i förväg?

Det gemensamma för alla de storvulna projekt som politikerväldet bedriver, till exempel mångkultur-, invandrings- och integrationsprojektet, utbildningsutjämningsprojektet och det planekonomiska energiutbytesprojektet är att de inte tycks fungera utan ett stadigt flöde av nya resurser och därför också förvandlas till ursäkter – misslyckandena måste administreras – för ökad politikermakt.

Kan inte Dr Jordan Peterson och andra förståsigpåare inse detta?

Patrik Engellau